Jag har varit otrogen

Nej du gjorde inget fel. Polygami, polyamorös, polyandrie, alla poly är de bästa som finns. 
Det finns mer och mer otrogna folk i världen. 
Det är bara slöseri med tiden monogamie och blabla regeringen säger. De flesta är polygam. 
Och det finns mer kvinnor på jorden än män. Vi kan inte matcha en man en kvinna det går inte. 

Det är fullkomligt självklart och alldeles uppenbart att det är möjligt för ts att jobba med detta helt utan motpart.
En medpart kan nog vara bra. T ex en bra och nära vän eller en yrkeskunnig terapeut. Men det är inte en förutsättning.
Och en motpart är absolut inte någon förutsättning, knappast ens något positivt, och särskilt inte att välja sin partner som motpart.

Ts måste inte genom sin handling ha ställt till med någon som helst katastrof.
Att otrohet förekommer är inte alls ovanligt och det leder absolut inte alltid till någon katastrof.
Om handlingen förblir okänd så måste den inte ha ställt till med något överhuvudtaget. Inte ens om den blir känd så måste det medföra några katastrofala konsekvenser.
De flesta relationer överlever en otrohet.
Otrohet är inget ovanligt och i de allra flesta fall där otroheten förblir okänd så fortgår relationen helt opåverkad och på ett alldeles utmärkt sätt, ibland t o m i någon del bättre, som i ts eget fall.

Otroheten är ett faktum, ja. Handlingen går inte att göra ogjord.
Men även om handlingen inte var bra så har detta givetvis inte förvandlat ts till en alltigenom dålig människa.
Alla, även du, bör givetvis klara att hålla två tankar i huvudet samtidigt och man bör klara av att skilja på person och handling.
Ingen människa är någonsin enbart god.
Ingen, inte någon enda människa i hela världen, begår enbart goda handlingar genom hela livet.
Men livet fortgår trots detta och allra oftast, för de allra flesta människor, fortgår ju livet på ett bra sätt.

Förhållandet till ts man behöver självfallet inte påverkas överhuvudtaget, under förutsättning att ts låter mannen slippa få vetskap om handlingen.

Ditt påstående och dina egna gissningar, angående oberoende av att berätta eller inte, är givetvis helt fel.
Om ts berättar så kommer relationen att påverkas.
Men om ts väljer att inte berätta så finns alla möjligheter att relationen inte påverkas överhuvudtaget.
Dessa två uppenbara skillnader är en självklarhet.

Jo, det finns många sätt att försvara otrohet på.

Till TS,
Din text skulle lätt kunna varit skriven av mig själv även om jag än så länge inte varit otrogen. 

Du har din väldigt långa relation som kanske inte längre är så kittlande och det är lätt att inte heller känna sig så uppskattad. När du då en dag/kväll känner dig glad, snygg och levande igen är det inte helt omöjligt att nåt händer om rätt typ av man visar intresse.

Dra nytta av vad som hänt och förbättra din nuvarande relation om du känner att det är möjligt. Håll tyst om vad som hänt. Det är din hemlighet och din börda att bära (+ kanske ett hett/kärt minne).

Varför kan du inte lämna huset och lämna honom där? Varför det är man som får lämna hela tiden? 

Har läst många internationella Sidor/trådat som behandlar otrohet (av båda könen)
Familjeliv är i särklass den som sticker ut, när det gäller försvar av otrogna. Och dessutom har flest amatörpsykologer som analyserar varför
Hur kan detta komma sig? Har svårt att tro att det grundar sig på egen erfarenhet som drabbad. Snarare tvärtom....som otrogen.

För mig är det väldigt tydligt att relationen inte ger dig vad du behöver och det handlar inte om något du kan fixa själv. Det är för stora bitar du saknar om du hamnar på den nivån att du tar en en tredje part i ett förhållande utan att vara överens om det. Något som saknas är framför allt respekten mot din man. På det sättet du beskriver honom får du honom att låta som jättetråkig, ointressant och ointresserad men hyfsad partner j familjen AB. Varför vill du vara med en man du känner så för? Av pliktkänsla? Trygghet? 

Oavsett om du berättar för honom eller inte visar, i mina ögon, både din handling och ditt sätt att prata om honom att du inte har respekt för honom och ert förhållande. Då finns det mycket sällan någon återvändo. Och respekten för dig själv? Att nöja dig i ett förhållande där du inte känner dig sedd, kan vara dig själv eller få leva fullt ut? 

Ibland växer man ifrån varann och behöver öppna upp för nya kapitel i sitt liv. Det är inte mer dramatiskt än så även om en separation såklart inte är något enkelt och lättvindigt för de flesta. 

Jag tror alla människor man interagerar med i livet har en funktion och en mening, men under olika lång tid. Det kan vara en timme, en natt, ett år eller tjugo. Men för mig låter det som att tiden för dig och och din man kanske runnit ut för att fortsätta ha den funktionen i varandras liv. Den här mannen som du var otrogen med kanske skulle ha funktionen att du skulle se att det är så.

Jag upplever tvärtom att det finns en väldig oförsonlighet mot otrohet på FL även om det inte har hänt något fysiskt. Dock är man (läs kvinnor) betydligt mer nyanserade när det gäller kvinnlig otrohet.

Så vad är det för sidor du läst, är de liknande FL eller är det serösa terapeuter/psykologer som skrivit? För moraltanter och folk som dömer snabbt finns överallt och jag tolkar din erfarenhet som att man är ännu mer dömande och okunniga i andra länder. 

Du får tolka min erfarenhet som du vill.
Vad är din egen erfarenhet som gör dig kunnigare och mindre dömande än mig?

Jag har ställt mig frågan om jag tappat respekten för min man. Kan varken svara ja eller nej, men jag kan förstå att det kan upplevas i det jag skriver och mina handling att så är fallet.

Helt sant att man växer ifrån varandra i bland och jag tror faktiskt att det har hänt, för inte ha vi växt ihop.