Jag har varit otrogen

Och det gör det inte av dina menar du...

Varför kan du inte acceptera att otrohet inte har samma betydelse eller vikt för alla personer?

Det finns de som fortsätter stötta en familjemedlem som har mördat och våldtagit också, dessa borde väl också bli fördömda då? Men oftast brukar de närapå helgonförklaras.

Förmågan till förlåtelse är lika personlig som förmågan att känna hämndlystnad, skulle jag säga.

Vill naturligtvis inte förstöra julen. Inget gott kommer komma ur det. 

Att berätta handlar inte om att döva mitt samvete utan att jag tänker att han förtjänar att veta. Förtjäna. Märkligt ord i sammanhanget.

Men jag hör ju att jag kanske ska fundera en sväng till. 

För det första måste jag be att TS ställer sig frågan " Vad blir bättre av att jag berättar om min otrohet ?"  Därefter bör hon ställa sig frågan " Vad vill jag förändra i min relation ?"

Det talas här om vad de så kallade relations proffsen säger i denna fråga. Vi bör då tänka på att dessa råd kommer från tidningsartiklar som till sin natur alltid är generella och inte tar hänsyn till individerna. 

Min syn på frågan grundar sig på de frågor jag ställt TS. Den enda som eventuellt får ut något positivt av att berätta är TS som kanske kan lätta sitt samvete en aning. 
Om TS upplever att hon har problem i sin relation med partnern och vill ställa saken på sin spets ska hon givetvis berätta.

Har i flera trådar sett påståendet att partnern önskar att den otrogne själv. berättar. Vet inte hur man tänker om man verkligen vill veta eller bara tror sig vilja veta.   

Generellt kan man nog säga att i de fall man berättar så gör man det med en avsikt till förändring i relationen. Om man inte berättar har otroheten inte förändrat hur man ser på sin relation, man vill fortsätta som om ingenting har hänt.

Jag ger inte folk av annan uppfattning olika epitet. Använder inte ord som moraltanter o.s.v.

Jo, han förtjänar att veta. Speciellt eftersom du skrev i ditt första inlägg:
Det handlade aldrig om sexet i sig eller honom. Det handlade om mig. Superegoistiskt, absolut. Jag tyckte om mig själv och jag vill ha tillbaka den delen av mig. 

Ursäkta, men på julbordet och företagets julfest nyligen såg jag minst 5 (gifta) herrar som kramade på kvinnor de inte ska krama på och jag har också hört ryktas om att vissa gifta hamnade i säng med andra på den festen.

Detta hände på mitt förra jobb med och jobbet där innan (konsult och revisions bransch).

Jag är gift och har en jord gifta män som flirtar med mig.

JA otrohet är fel på alla sätt. Jag skulle själva aldrig vara det. MEN i dessa forum framstår det som världens ände. Det värsta brott av det absolut värsta. Och ändå är det så OTROLIGT vanligt. Nästan regel än undantag att någon någon gång under sitt 50 åriga äktenskap råkar göra något fel eller såra sin partner. Vi är trots allt bara människor med känslor.

jag säger inte att otrohet är ok. MEN det finns så många grader av det och olika anledningar till varför det hände. Istället för att slå bakut. Kan vi inte resonera kring det mer sansat och nyfiket? det hände ju och kommer alltid hända, varför inte börja intressera sig för VARFÖR det händer och inte måla upp hälften av alla människor som svin?

bara en tanke

Som en som själv har blivit bedragen så kan jag säga att för mig så var det största sveket att få veta att han ljugit och gått bakom min rygg.
Det var det som gjorde att jag tappade tilliten för både honom och andra människor. Och det tog tid att bygga upp igen så att jag vågade träffa någon ny.
Så jag tycker att TS ska berätta och därigenom ge sin man valet att stanna eller gå.
Men jag tycker att hon ska vänta över helgerna så får även hon själv en liten tid på sig att fundera på hur hon ska berätta det på ett bra sätt.
Att få veta att man har levt i en lögn gör ingenting bättre.

Jag tycker diskussionen i sig r intressant.
Men ofta så resulterar det i att den som blivit bedragen blir beskylld för att ha gett sin partner för lite uppmärksamhet,initimet,sex osv och att det i sig har resulterat i otrohet.
Inte i att den som varit otrogen har gjort fel.
Det blir bara en massa försvar från båda håll,vilket kan göra diskussionen svår.
Även fast man är två i ett förhållande och att båda måste jobba för att det ska fungera.

Vill han verkligen veta? Nu har jag inte läst allt du skrivit. Men om det var en engångsgrej med någon långt bort som du inte har några känslor till. Kan inte detta skada mer än det ger?

Jag säger detta då jag och min man har en överenskommelse att om vi skulle göra ett engångs misstag som bara var en dum grej, då vill varken jag eller han veta. För ingen av oss vill bryta upp vårt äktenskap om det inte är något mer allvarligt (som känslor eller regelbundet ligga med någon annan). Och det skulle mer såra och förstöra. Vi har varit ihop i över 15 år och jag har svårt att tro att när vi är 80 år titta tillbaka på våra liv och konstatera att vi aldrig sårat varandra. det är en ambition som jag tyvärr inte tror är möjlig. Någon gång kommer han svika mig när jag behöver honom som mest och han mig. Livet är inte bara fluff och folk gör fel ibland. Det händer. 

Jag tycker du ska överväga hur detta landar i honom.

Och jag håller inte med dig när du säger att du gjorde detta för att du mår bra i dig själv. Hade du mått bra och känt dig fullt trygg så hade du inte behövt söka validering hos en annan man. Du hade älskat och validerat Dig själv och ditt värde så högt på egen hand att det hade inte gjort varken till eller i från vad en man fick dig att känna.

Jag tror snarare det är så att du har utvecklats som person, du har gjort förändringar och är ett nytt?jag- och du försöker finna din nya roll. Du är vilsen i ditt nya liv. Troligtvis har din man inte gjort samma personliga utveckling. Du vill ha mer av livet. Men detta blev inte bra. 

Har du lust att utveckla sexlivet med andra män, varför inte lyfta det med din man? Är han helt emot det eller skulle det vara en spännande krydda om det sköttes snyggt utan några känslomässiga band?