Soryu skrev 2025-01-31 14:11:35 följande:
Jag är psykiater. Tyvärr finns det många oskickliga psykiatriker som ställer diagnoser väldigt lättvindigt. En borderline/EIPS-diagnos måste inte nödvändigtvis föregås av en strukturerad utredning, men man behöver ju ha ganska mycket på fötterna för att ställa diagnosen på ett säkert sätt ändå. Som någon annan här sa (som också var psykiater, tror jag?) används den diagnosen lite som en slaskdiagnos av vissa kollegor.
En sådan diagnos, och också de flesta andra psykiatriska diagnoser, tycker jag bör ställas i dialog med patienten, så att man på ett pedagogiskt sätt kan motivera varför man ställer diagnosen och vad behandlingsplanen är. Att få en diagnos uppfattas ju av många patienter som en stor sak, som en stämpel i pannan som talar om för en att man är en sådan här person. Dessutom fungerar det på ett liknande sätt för oss som arbetar inom psykiatrin, och vissa diagnoser kan leda till att viss personal ger ett sämre bemötande osv. Så av de här skälen behöver man vara väldigt noggrann med detta. Detta verkar ju ha brustit väldigt mycket i ditt fall TS, och utifrån din berättelse saknas också hållpunkter för den diagnosen.
Sen när det gäller vilken annan diagnos som skulle kunna vara lämplig tycker jag det är bättre att inte spekulera. Det är klart att man skulle kunna tänka sig ADHD eller vad som helst, men jag tycker inte att man som patient bör fundera för mycket på detta själv utan det är bättre då att försöka hitta en duktig psykiater om man kan.
Slutligen är frågan om självmordstankar inget konstigt alls i mötet med en psykiater. Varje gång man som psykiater träffar en patient måste man göra en bedömning av självmordsrisken hos patienten, och i den bedömningen ingår det för det mesta att ställa just den frågan. Sen kan frågan ställas på olika sätt, med olika finkänslighet och olika sorters inramning, och är man mer erfaren som psykiater eller känner en patient väl kanske man inte alltid behöver ställa frågan uttryckligen. Men att frågan ställs är ingenting märkligt i sig, utan tvärtom kan man ju förvänta sig att den frågan bör ställas i någon form nästan alltid vid ett nytt läkarbesök inom psykiatrin.
Så ni är du psykiatern. Du byter yrke och utbildning många gånger här på familjeliv....
