Vad tror ni är orsakerna?
Vi som medborgare förlorar på detta och det försvårar bra debatter, olika perspektiv går förlorat, det blir motsättningar och tycker man inte som man ska så blir man snabbt tillrättavisad eller cancellerad.
Man behöver bara fråga sig vem eller vilka som vinner på polariseringen av samhället. Då får man också svaret på varför
Ursäkta att jag tar på mig foliehatten, men polarisering där det är en rätt jämn fördelning mellan 2 sidor (vilket det konstigt nog är i väldigt många västländer) innebär att det inte kan bli revolution för att hälften mot hälften blir extremt blodigt. Det blir en terrorbalans.
Dessutom har man hälften av folket som motsätter sig oavsett vem som styr vilket innebär att väldigt lite kan förändras och en elit kan behålla makten, bara byta vem som har en aning mer makt fram och tillbaks.
Men det är med foliehatten pä jag säger det.
SD bär stor skuld till polariseringen, men är långt ifrån ensamma om att splittra och polarisera.
Detta sker från höger till vänster och bottnar ofta i en oförmåga att se en annan världsbild än sin egen. Den digitala utvecklingen med filterbubblor mm, skyndar på processen. Många tar inte ens del av samma nyhetskanaler längre.
Jag har aldrig, och kommer aldrig, rösta SD eller liknande ytterhöger partier. Däremot ser jag vart det här med olika polariseringar kommer från.
Jag som född i början av 90 talet vart tonåring under en period av woke, om ni fattar vad jag menar. När jag gick praktiskt gymnasium, gick jag igenom alla stadier av lärlingsprygling, sjuka beteenden äldre män hade men yngre, och lärde mig hantera det bara, som en naturlig del av arbetslivet på något sjukt sätt.
Ni kan ju tänka er vilka tankar man får när artiklar börjar dyka upp om tjejer som varit med om samma sak, eller invandrare. Det var sexism och rasism, men det jag fick leva med fanns det inget namn på?
Alltså jag hörde till en generation unga män som hela tiden fick höra vilka fördelar vi hade, utan att vi någonsin fått se skymten av de påstådda fördelarna. Jag hörde till de sista kullarna som skulle ta värvning, men inte kvinnor ur samma generation vart tvingade till samma sak. Vi hade enligt utsago exakt samma förutsättningar, fysiskt som psykiskt, men jag skulle vara beredd att dö för mitt land, inte kvinnorna? Två kollegor på mitt jobb dog i arbetsplatsolyckor mina första år, otaliga skador både bland mig själv och kompisar på jobbet, jag själv bröt ryggen och hade oerhörd tur, men jag fick veta att frisörer var underbetalda och bör ha samma lön som
mig?
Jag fick barn tidigt, och av omgivningen förväntades jag vabba, vara föräldrarledig, närvarande pappa, tvätta, laga mat. Fine, en bra utveckling. Men jag förväntades fortfarande vara hockeytränare, skotta uppfarten, vara den starka och trygga parten, klättra upp på taket när det läckte under spöregn, etc. Jag drev nästan mig själv sakta till vansinne, helt baserat på omgivningens syn på vad en ung man skulle stå för.
Jag vet att jag inte hade hela bilden, men man måste förstå förvirringen som fanns bland min generation unga män. Mycket hat skapades, och samhället blev i slutändan ännu mer polariserat än innan. Jämnställdhet är en bra sak vi ska värna om, men med fel utgångspunkt skapar vi ett samhälle som ruttnar inifrån, inte minst på grund av den andel sjuka män vi skapar. Incelgenerationen är karvad ur detta. Rent objektivt ett gäng sopor, men man ska fortfarande förstå varifrån det kommer om man ska kunna råda bot på problemen.
Här är en liten hint om vart vi står- För några år sedan skrev irena pozar eller vad hon heter en artikel om att 75 procent av alla utbrända är kvinnor. Ingen pratade i de här sammanhangen om att 75 procent av alla självmord begås av män, i något av de här sammanhangen den du diskussionen dök upp. Två symtom på samma sjukdom, där den ene får skylla sig själv och den andre är det synd om. Mannen skulle göra mer.
missuppfatta mig rätt nu, jag backar den ursprungliga feminismen helhjärtat, problemet är vad saker har utvecklats till på senare år. Det har i många fall handlat om rent hat mot vita män, med en känsla av att det varit sanktionerat av staten och samhället i stort. Tycka vad man vill om det, men friskare blir vi inte om vi ser oss som en och samma organism
Jag har aldrig, och kommer aldrig, rösta SD eller liknande ytterhöger partier. Däremot ser jag vart det här med olika polariseringar kommer från.
Jag som född i början av 90 talet vart tonåring under en period av woke, om ni fattar vad jag menar. När jag gick praktiskt gymnasium, gick jag igenom alla stadier av lärlingsprygling, sjuka beteenden äldre män hade men yngre, och lärde mig hantera det bara, som en naturlig del av arbetslivet på något sjukt sätt.
Ni kan ju tänka er vilka tankar man får när artiklar börjar dyka upp om tjejer som varit med om samma sak, eller invandrare. Det var sexism och rasism, men det jag fick leva med fanns det inget namn på?
Alltså jag hörde till en generation unga män som hela tiden fick höra vilka fördelar vi hade, utan att vi någonsin fått se skymten av de påstådda fördelarna. Jag hörde till de sista kullarna som skulle ta värvning, men inte kvinnor ur samma generation vart tvingade till samma sak. Vi hade enligt utsago exakt samma förutsättningar, fysiskt som psykiskt, men jag skulle vara beredd att dö för mitt land, inte kvinnorna? Två kollegor på mitt jobb dog i arbetsplatsolyckor mina första år, otaliga skador både bland mig själv och kompisar på jobbet, jag själv bröt ryggen och hade oerhörd tur, men jag fick veta att frisörer var underbetalda och bör ha samma lön som
mig?
Jag fick barn tidigt, och av omgivningen förväntades jag vabba, vara föräldrarledig, närvarande pappa, tvätta, laga mat. Fine, en bra utveckling. Men jag förväntades fortfarande vara hockeytränare, skotta uppfarten, vara den starka och trygga parten, klättra upp på taket när det läckte under spöregn, etc. Jag drev nästan mig själv sakta till vansinne, helt baserat på omgivningens syn på vad en ung man skulle stå för.
Jag vet att jag inte hade hela bilden, men man måste förstå förvirringen som fanns bland min generation unga män. Mycket hat skapades, och samhället blev i slutändan ännu mer polariserat än innan. Jämnställdhet är en bra sak vi ska värna om, men med fel utgångspunkt skapar vi ett samhälle som ruttnar inifrån, inte minst på grund av den andel sjuka män vi skapar. Incelgenerationen är karvad ur detta. Rent objektivt ett gäng sopor, men man ska fortfarande förstå varifrån det kommer om man ska kunna råda bot på problemen.
Här är en liten hint om vart vi står- För några år sedan skrev irena pozar eller vad hon heter en artikel om att 75 procent av alla utbrända är kvinnor. Ingen pratade i de här sammanhangen om att 75 procent av alla självmord begås av män, i något av de här sammanhangen den du diskussionen dök upp. Två symtom på samma sjukdom, där den ene får skylla sig själv och den andre är det synd om. Mannen skulle göra mer.
missuppfatta mig rätt nu, jag backar den ursprungliga feminismen helhjärtat, problemet är vad saker har utvecklats till på senare år. Det har i många fall handlat om rent hat mot vita män, med en känsla av att det varit sanktionerat av staten och samhället i stort. Tycka vad man vill om det, men friskare blir vi inte om vi ser oss som en och samma organism
[lång text]
Så man får inte prata om det som man tycker påverkar polariseringen?