Normen att skaffa barn

Intressant. vad roligt att det har hjälpt dig i din personliga utveckling med barn. 

Kan tänka mig att det kan hjälpa en del, önskar bara att det var en garanti.

Normen idag tycks ju snarare vara att sätta sig själv först och inte få barn. Du är med andra ord absolut inte unik. Ju längre tid du velar och skådar in i naveln, desto mindre troligt är det att du får barn. Det krävs att du lyfter blicken från ditt ego för att barn ska bli gjorda. En enkel fråga är, om du tänker dig ditt liv när du är 50 år. Hur vill du att det ska vara? Om barn inte finns med i det framtidscenariot så har du svaret där. 

Vet du....genom dina svar kan jag se ett mönster framträda och ärligt talat så tror jag att du faktiskt inte vill ha barn.  För varje svar du ger här så staplar du upp fler och fler argument/ursäkter för att INTE skaffa barn. Det känns som att du försöker övertala dig om att du egentligen vill fast dina svar säger tvärtom. 

En människa som verkligen vill ha barn tvekar inte på frågan och i mångt och mycket planerar sitt liv utifrån att det kommer bli barn en dag . Du har ju gjort precis tvärtom..

Jag tror att du precis som rubriken antyder att du fastnat i tanken på normen om barn men att du egentligen inte är övertygad om att du vill.  Nånstans i livet har du sagt ja till barn - men enbart för att det är så man förväntas  svara - inte för att du vill.. och kanske har du sagt ja pga din dåliga  självkänsla och självförtroende   för ett nej innebär ju att man sticker ut och många gånger måste försvara sitt val. Vid ett ja behöver man inte det , då kan man liksom bara flyta med i tillvaron och behöver inte argumentera.  

Kanske skulle du bli en fantastisk förälder om du fick barn men det är inte din första  prioritet .  Ett "kanske" på frågan om barn visar att det är långt ner på listan och att det skulle gå precis lika bra utan. Nån form av längtan har du men frågan är om det är din privata längtan eller om du känner samhällets och partnerns förväntningar?  (Apropå höga krav på dig själv) 

Jag gissar att du också är petig med preventivmedel och att det inte finns på kartan att det skulle kunna bli ett misstag/oplanerat barn för det ger dig panik?  - Dom flesta barn som föds ÄR faktiskt helt oplanerat men välkomnas glatt ändå för att det var självklart.   Av mina tre barn var bara det yngsta planerat då jag behövde äta hormoner för att få hjälp på vägen.  Dom andra två är totala överraskningar . 

Så kanske är ditt dilemma mer att din dåliga självkänsla inte klarar av att säga nej till barn pga normen och att din egen känsla för barn inte är tillräckligt stark för att verkligen vilja? 

En förälder bör se till att kunna må bra själv för att få bättre förutsätningar att uppfylla barnens behov, de som skiter i detta och ändå väljer att skaffa barn eller kallar de som avstår för egoister verkar skita fullständigt i barnens behov, 
vilka är egoisterna som sätter sig själv främst?

Vilken jobbig situation, som fler skrivit så behöver du nog hjälp från vården att börja arbeta med ditt mående och fokusera på DIG. En kurator kan också vara bra att prata med för att bena ut dina tankar och känslor.

Jag har hela tiden känt samma osäkerhet om det är normen om att man "ska" ha barn eller om jag verkligen vill. Och nu med både missfall och abort i bagaget samt ett barn på 2 år och en till på g, så kan jag fortfarande inte svara på om det har varit/ är något jag verkligen vill, eller om det är de starka normerna..

Försöker ofta tänka hur det hade varit om jag inte haft andra runt omkring mig som förväntar sig att man ska skaffa barn, men jag vet faktiskt inte. Säger som alla föräldrar att oavsett vad så älskar man sina barn och jag skulle inte byta detta liv för något i världen! Vissa delar i mitt liv har blivit mycket roligare och fått så mycket mer mening, men jag har också tappat mycket av mig själv och har egentligen aldrig tid till sådant som jag värderat högt tidigare och som har fått mig att må bra (tex långa promenader på kvällen och tid för mig själv). Men samtidigt skiftar ens fokus så mycket att iaf jag upplevt att jag inte riktigt har tid att gå in för mycket i mitt eget mående och det i sig har löst vissa av mina problem. Jag kände också att om jag inte vet om det är min vilja eller normen att vilja, och det visar sig att jag verkligen vill ha barn, så kommer jag ångra mig mycket mer om jag inte skaffar barn än om jag skaffar barn och är lite osäker. Jag älskar att vara mamma, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är den största utmaningen i mitt liv. Jag har utvecklats så mycket i mig själv sedan jag blev mamma jag är så mycket tryggare och starkare än vad jag någonsin kunnat tro att jag kunde bli, men självklart kan jag sakna den enkla tiden innan barn och den jag var då också. 

Sen ska du absolut prata mer med din partner, om det är jätteviktigt för din partner och du kan tänka dig barn men ändå inte är helt säker, så bör ni ha en plan innan att tex partnern är den som får kliva in för avlastning i större grad, vara beredd att ge dig extra utrymme för att få tid till dig själv tex. Sen om du landar i att du faktiskt inte alls är intresserad av att skaffa barn så får du kanske börja bearbeta redan nu hur det om din partner väljer att lämna. Men det viktiga är att ni kan ha en dialog om det hela, kanske kan ni prata med någon tillsammans för att tydligt sätta ord på känslorna och ventilera vartefter, så att det inte blir en sådan sak man inte pratar om. Även om ni bestämmer er för att försöka få barn så vet man ju heller aldrig om det kommer gå, och även det är nog viktigt att diskutera i denna situation, samt hur ni ställer er till att tex adoptera om det visar sig att ni båda om 5 år verkligen vill ha barn men inte kan, på så sätt kan du också ge dig själv mer tid att tänka och känna efter utan den biologiska stressen.

Det om jag vill eller inte jag försöker komma underfund med, delvis mha folk med erfarenheter från denna tråd. Att jag kommer med argument emot är ju bara för att jag vill få fram alla mina tvivel, men jag förstår att det uppfattas som att jag är väldigt velig och negativ till egna barn. 

Jag håller inte med om att inte man absolut inte tvekar om man verkligen vill. Jag känner flera människor som tvekade mkt till att skaffa bra, men så fick de barn ändå och nu kan de inte tänka sig ett liv utan och är jättelyckliga. Men det är såklart olika för alla. 

När jag håller en bebis blir jag ändå fylld av lycka och kan känna en tillfällig längtan och jag vill gärna umgås med mina kompisars barn när vi ses (mer än vad min man vill). Men som du säger är jag ju säkert påverkad av samhället och normen. Samhället är ju uppbyggt efter att ha barn och jag får ofta frågan varför jag inte har barn än eller att "det är ju dags för dig att skaffa barn nu?"... 

Jag har p-stav men om jag skulle råka bli gravid så skulle jag inte göra abort som det är i dagsläget. Så får jag isf bara tvinga mig att klara av det oavsett min låga självkänsla. Är bara rädd att det skulle bli dåligt för barnet och med mig och att min partner skulle ta allt för att jag då kanske skulle bli utbränd på riktigt. (Superorolig och velig själ här - ja jag vet :( ) 

Vad du inte ska göra är att skaffa barn mot din egen vilja. 

Däremot ska du vara ärlig med din man så att du inte slösar hans tid om han vill träffa någon som önskar barn.

Ärlighet varar längst. Vem vet, han kanske känner likadant?

Håller inte med om det. Får ofta frågan om varför jag inte har barn och folk som pikar på att det är dags för mig och varna att inte vänta för länge. 

Du har rätt i att ju längre jag velar desto mindre troligt är att det blir något barn. Känner ju dock att jag gärna bli stabil i mig själv innan jag isf börjar producera...

Ena dagen ser jag mitt liv med barn om 50 år och nästa dag inte. Det är det som är mitt problem som jag tror är mest baserat på rädsla men säkert även påverkat av samhället enligt mig trycker på att ha barn. 

Nej, det ska jag inte göra. Ska bara lista ut vad jag verkligen vill först.

Jag är helt ärlig med min man. Tog upp hur jag kände trots rädslan att han skulle vilja lämna (även om han såklart har rätt i att göra det). 
Han verkar säker i att han vill ha barn men känner ingen stress och är beredd att vänta till jag når ett beslut + mår bättre. 

Man kommer aldrig vara helt stabil när man får barn. sedan finns det grader av helvete och det är ju viktigt att tänka på då. Så är man helt trasig och icke funktionell. Typ inte kan arbeta. Missbrukar tabletter eller något då är det inge vidare.