Normen att skaffa barn

Jo, det är det verkligen. Att inte skaffa barn är att bara sätta sig själv främst genom hela livet. Om alla gör så dör vi ut. Det är väldigt enkelt.

Folk som bara tänker på sig själva har massa saker de vill uppfylla (åt sig själva).

Folk har nog aldrig varit så fruktansvärt egoistiska som de är idag. Man väljer bort livet självt för att kunna tänka mer på sig själv.

Snälla uttala dig ogärna om saker som du inte har en susning om eller medicinsk expertis. Nej, utmattning beror inte på någons personlighet eller anpassningsretorik.  Däremot har det med långvarig belastning att göra. Man brukar bedöma det som en diagnos, om det är besvär som man gått med ca 6 månader. Däremot ser man att kvinnor drabbas mer.

Det beror oftast på det sk "dubbel arbetet" kvinnor tvingas jonglera. Med sköta allt i hushållet, jobba och ta hand om barn. Inom detta område det vi att män kan förbättra sif. Så att kvinnor får en mycket bättre balans i sitt liv.

Förhoppningsvis så ska ju inte heller kvinnan ta reda på allt det där du nämner själv. Vi hoppas ju såklart att hon har en förstående och samarbetsvillig man. Som avlastar och stöttar henne i sin vardag med alla bestyr :)

Jag tycker att TS ska fundera över om hon faktiskt vill ha barn. Du ska inte lyssna på argumentet att du lr egoistiskt. Detta lr även något som speciellt män sysslar med för att skuldbelägga kvinnor. Det är ditt liv och ditt val. Och det är bättre att tänka till lite mer än för lite.

Önskar dig lycka till i vad du än beslutar.

Åsa/SSK

Du kan ju fortfarande verka för artens överlevnad genom att vara altruistisk.

Bristen i ditt argument är också att om alla skaffar många barn dör vi också ut pga sjukdomar som sprids och överpopulation. Förökar oss själva till döds liksom. 

Jag känner igen mig I dina tankar kring barn. Så var det för mig i din åldern. Jag var inte säker om jag ville eller onte men tanken av ett barn gjorde mig bara utmattad o. jag visste inte hur jag skulle klart av karriär o små barn samtidigt.

I mitt fall, ändra tanken när jag nådde 40 år. Alltså jag hade alltid gillat barn, men jag bara inte visste om jag själv skulle orka o klart av det. När jag blev 40 så sluta karriären bara kännas som så viktig. Allt jag varit orolig för med att orka med ett barn o lägga barnet först kändes inte längre som ett problem. På något sätt lärde jag mig att inte lägga så stora krav o press på mig själv hela tiden. 

Som bäst ligger jag i sängen för jag är gravid o tröttheten o illamåendet så här i början har lite överraskat mig. Jag känner inte längre av den där rädslan för att inte klara av eller orka med ett barn. Jag är säker på att jag klarar det fast det garanterat kommer att vara tungt så länge som jag bara inte lägger för mycket press på mig själv.

I mitt fall gick det så här med tiden. Alla är olika och allas situationer varierar. Hur du om några år ser på saken är omöjligt att säga. Tänkte bara lägga det här åt dig för jag känner så igen mig i din nuvarande situation.

Jag hoppas du hittar vad som är rätt för dig 

Nu är du bara fånig. Du är förmodligen själv ego och försöker ge dig själv bättre samvete genom dessa ihåliga argument.

Varför har alla blivit så egoistiska, och när började vi bli så egotrippade?

Well, jag har två barn själv och jobbar med något som ger mig säkert 10000 mindre i månaden än jag kunde fått om jag valt en annan arbetsväg, men jag gör mer nytta där jag är nu. Döm mig.

Jag ser bara inte att skaffa barn i dagens läge är en handling som inte är egoism. Vi är nog många för att överleva som art, nu tom så många att vi ihop håller på att paja planeten vi bor på som är den enda vi har. Vi är intelligenta nog att inse detta men ändå fortsätter vi. Istället för att tex gemensamt arbeta för att ta hand om de människor som finns så blir vi fler. Du menar att detta för individen i sig inte har någon alls egoism i sig? 

Jag skaffade barn för att jag ville ha dem, jag vill vara med om resan att se en liten människa blir en vuxen individ. Men också för att det botar min egen dödsångest - jag lever vidare i mina barn. Och ja, det är faktiskt egoism, eftersom jag gjorde det till del för mig själv.

Därför att JAG vill ha en bebis. 
Har du missat hela diskussionen kring full time förskola fast man är hemma med småbarn? Folk skaffar inte barn redo att lägga om sitt liv och ge barnet 100% (det som du kallar ego). Utan för att man tror att man måste, att man får en liten mini-me.

Och du tror att folk förr skaffade barn för landets skull? Eller för barnens skull, som inte fanns?

Inga djur väljer att föröka sig. Inte människor heller förr i tiden. De bara kom, vare sg man ville eller inte. Vare sig man klarade av att ta hand om barnen eller inte.

Med krig och miljöförstöring kan det minst egoistiska vara att inte skaffa barn. Vem vet vad de kan tvingas uppleva?

Det handlar inte om att överleva som art, utan att länder med minskad befolkning sakta men säkert kollapsar. Jag tror många endast tänker kanske tio år framåt.

Vad det handlar om är lågt barnafödande över lång tid, vilket är precis det som sker nu, och också anledningen till att politikerna först nu börjar vakna. De har förmodligen hoppats på att barnafödandet ska gå upp, men nu när det inte gjort det börjar man prata om det som ett problem. Varför?

För att decennier av lågt barnafödande leder till ett kollapsat samhälle. Ekonomin kraschar, pensionsåldern kommer tvingas höjas rejält och det kommer råda brist på arbetskraft.

Man kan lösa detta tillfälligt genom att importera arbetskraft, men då i princip alla utvecklade länder har problem med barnafödande flyttar man bara problemet från ett land till ett annat.

Vi i Sverige kommer inte känna av effekten förrän om kanske 30 eller 40 år, och det är väl därför folk här är så ignoranta inför den kommande katastrofen.

Det är ju fruktansvärt egoistiskt om man skaffar barn för att man känner att man måste eller tror att det ska lösa ens mentala problem och inte har kapacitet att kunna tillhandahålla en trygghet, vare sig ekonomiskt, mentalt eller säkerhetsmässigt för det barnet.

Det är ju motsatsen till egoism om man är medveten om att det finns saker att förändra innan (eller om) man sätter ett barn till världen.