Normen att skaffa barn

Jag valde aktivt att skaffa barn i ung ålder (när min energi var på topp) för jag orkade både med mina barn och klättra på karriärstegen på en och samma gång.

Nu idag när jag har tonårs barn och stadigt närmar mig 40, så skulle jag inte ens tänka tanken att ens försöka mig på att skaffa barn vid den här åldern.

Jag har helt enkelt inte samma energi nu som jag hade för 10 år sedan. Det ÄR ett faktum och för att kunna vara en bra förälder, så måste man ha gott om energi. Framförallt om någon av ens barn (gud nåde i dagens värld) råkar ha en diagnos, med alla komplikationer osv som det innebär med skola osv..

Ska inte ge dig råd att göra si eller så men ska berätta en kortis om mig. 

Gick in i väggen för ett gäng år sedan. Blev gravid ett halvår efter. Graviditetshornoner och stresshanteringskurs på samma gång - jag mådde så jäkla bra! 

Alla mår inte bra som gravida,  men jag har haft ynnest att göra det. 

Sedan, tyvärr av jobbrelaterat åkte jag in i väggen även efter barn. Men det är egentligen inte relevant. Skulle säga att i mitt fall har barnen varit bra. 

För andra så blir barn kanske inte lika bra med en ums i bagaget. Speciellt inte om man får barn som har diagnos kanske. Men det vet man ju inte innan. 

Jag har kompisar som både frivilligt och ofrivilligt är barnlösa. De tenderar att umgås ner med varandra än oss med barn. Det är ju en naturlig väg att gå. Ett par av dem är riktigt tight med sina syskonbarn i stället. Andra har inte ens de banden. 

Det är vad man gör det till. Det jag skulle be dig göra är lite svårt kanske men ändå värt en tanke. När du är gammal och kanske skröpplig, vem finns där för dig då? För en del är barn svaret (men det vet man ju aldrig,  de kan flytta till Australien!), för andra är det syskonbarn eller gudbarn. Andra har tight vänner som alltid funnits där som man vet att man kommer att ha kvar. 

Vem sätter man som arvinge till ett testamente om det inte finns egna barn/syskon/syskonbarn? 

Där tror jag är en del av ditt svar. Tror mina frivilligt barnfria kompisar är precis lika nöjda med sitt liv utan barn som jag är med mina barn. Bars man funderar på framtiden lite. 

Hoppas du hittar ett svar som är rätt för just dig!

Hur gammal är du? Är du runt 30 är det ju ingen brådska. Du har fortfarande 10-15 år på dig. Det finns dom som blir mamma första gången kring 45.

Du kan ju alltid frysa ner ägg om du vill säkra dina chanser med utan att känna stress kring det. 

Dom flesta är äldre idag när man blir förälder. Så det är inget konstigt alls.

Mm. Men det är många som idag väljer att vänta och först kanske läsa på universitetet, jobba, göra karriär osv och sedan skaffa barn.

Har man inte så många bollar i luften samtidigt så kanske det finns mer energi kvar? Man får prioritera lite.

Jag hoppas alla kan ta det jag nu skriver på rätt sätt.

Jag har två barn (pojkar) och om jag hade vetat det jag vet nu innan jag skaffade barn hade jag aldrig skaffat barn. Ska man skaffa barn, se till att skaffa 'normala' barn. Ja, jag vet att man inte kan välja så just därför skulle jag aldrig skaffat barn om jag vetat det jag vet idag.

Jag älskar mina barn så jag vill absolut inte 'bli av med dem' eller något sådant. Det handlar inte om det. Det handlar om hur skolan och sammhället är  i stort för barn som inte följer normen. Båda barnen har ADHD utan hyperaktivitet, det som förr kallades ADD. Båda barnen har extremt höga poäng på språklig och logisk förmåga, men klart under medel på arbetsminne, arbetshastighet och koncentration. Båda barnen har extremt lätt för att lära sig och klarar alla prov utan att göra en enda läxa. Vi repeterar max 5 minuter hemma inför ett prov oavsett ämne.

Vi stångar oss blodiga mot skolan om att få till en ändring och har gjort det sedan åk 1. Skolan ser inget problem för barnen stör ju inte. Nej, de sitter tysta och mår skit och gör ingenting på lektionerna Vill inte till skolan - men vi tvingar dem dit. De går båda hos psykolog på grund av skolan. I åk 5 resp 6 fick de till slut sina utredningar och diagnoser, men inget ändrades. Så vi anmälde skolorna och skolorna fick enorm kritik. Ändras något? Nej.

Och det är inte bara att byta skola då båda barnen är mycket känsliga för förändringar.  Båda hade starka tecken på autismspektrum, men nådde inte riktigt upp till kriterierna. Utredningen har en kommentar om att de högst troligt maskerar sina autistiska sidor genom sina höga intelligenser. Så en ny utredning bör göras om några år för att säkerställa att det verkligen inte är autismspektrum också. Men psykologen gissade att autismproblematiken skulle minska ännu mer framöver just på grund av deras höga intelligenser. De kommer lära sig hantera problematiken. Det hjälper tyvärr inte dem nu och det är nu de behöver hjälp.

Jag hör liknande från föräldrar till barn som 'bara' har ADHD eller 'bara' har hög intelligens. Eller barn som på något annat sätt inte passar in i normen.

Det tar enormt på krafterna att som föräldrar hela tiden kämpa för barnen och ta hand om spillrorna efter en skoldag och man orkar inte hur mycket som helst. Så skaffa inte smarta barn och framför allt inte barn som inte passar in i normen. För att garantera det är det enda sättet att inte skaffa barn.