Normen att skaffa barn

Förstår jag rätt att du är gravid nu? Grattis i så fall! :) 

Skönt att bli förstådd och att man inte är ensam med dessa tankar. Vi får se vart det leder helt enkelt. Först ska jag försöka hitta lite balans i min tillvaro. En del av mig vill nog någonstans ha barn. Men att det ligger i att jag just nu ser det som övermäktigt pga att jag det tufft på jobbet och även privat med olika saker. När saker lättar och jag har byggt upp en mental styrka så kanske jag kommer vilja hela vägen och våga. Är dock rädd att det kommer vara för sent då. 

Man får ändra sig! Och barn ska man bara skaffa om man är helt 100 på att man verkligen vill samt har förmågan, tålamodet, stabiliteten etc.

Män kan (rent fysiskt) bli pappa hela livet. Min pappa var nästan 60 när jag blev till (mamma var 22 det kanske hjälpte?)

Så det är ok att "svika" på det sättet. Han har ingen biologisk klocka (på samma sätt) så han har möjlighet (även om den är liten) även upp i åldern om det är väldigt viktigt för honom.

En annan sak om du var han och han dig, men det är skillnad på män och kvinnor speciellt i den här frågan.

Jag är själv förälder...har varit både ensamstående med bebis och levt som gift med bebis och nu som skild med tonåring  plus att jag själv har ett funktionshinder...

Att vara förälder handlar i mångt och mycket om att man i vissa lägen inte har några val. Man löser det som kommer upp för att det inte finns några alternativ.  Det är så man gör som förälder. Det finns ingen manual att läsa ur och det går inte att googla fram svar. Man testar sig fram när det dyker upp vartefter.  Ingen dag är den andra lik eftersom alla barn är olika med olika behov och olika förutsättningar. 
Det som gällde igår gäller inte idag ... 

Och nej alla föräldrar har inte bra självförtroende,  det borde du veta om du ser till dina vänner och vad dom brottas med i sin vardag och sina liv . Alla föräldrar överlag kämpar ständigt med dåligt samvete över att dom känner sig maktlösa och inte känner att dom räcker till... 

Jag kan bara säga att jag blivit mycket mer stabil sedan jag blev mamma. Blivit 100 ggr mindre neutotisk. Då har jag bipolär typ 1 och varit tvångsvårdad inom psykiatrin massor tidigare. Idag finns inte samma utrymme utan barnen har gett mig balans. 

Sedan ville jag ju ha barn Och det är ju viktigt med 

Väljer inte djur och människor att föröka sig utan avkomman poppar bara magiskt fram ändå?

Vem vet vad du kan tvingas uppleva i resten av ditt liv, men jag antar att du tänker fortsätta så länge du har möjlighet?

Jag fattar inte riktigt resonemanget.

Hade ingen längtan efter barn alls men det blev ett barn när jag var 34 år.

Jag har också haft/har problem med perfektionism, ångest, höga krav osv. Att skaffa barn var väldigt positivt då jag inte längre har samma utrymme att tänka på mig själv, känna efter och fastna i höga krav. Jag måste ta hand om mitt barn och sätta honom främst, ordna vardagen så att han har det bra osv. Till exempel har jag haft mycket social ångest men den har jag fått lägga åt sidan för att kunna hjälpa mitt barn att skaffa vänner genom att vara social på lekplatser osv. Saker
måste lösas i stunden Och för min del har det verkligen hjälpt mig att utvecklas och hitta ett  fokus i livet Som gör att jag mår bättre På köpet. Tror det handlar om att känna mening För min del. 

Jag har förstått att man blir väldigt lösningsorienterad som förälder. Man måste lösa olika situationer för barnets skull. Och som du säger är alla barn olika och det finns ingen manual. 

Jag säger inte att alla föräldrar har bra självförtroende. Jag upplever bara att mina vänner verkar ha bättre självförtroende än jag. Men sen så ser jag ju dom såklart inte i alla situationer, de har de säkerligen tufft och jobbigt i perioder. Det handlar bara om att de kan hantera det. Är osäker på om jag kan det. 

Rättelse : dom hanterar det för att dom måste. Punkt.