Hur skulle ni må/känna i min sits? Hur skulle ni reagera?

Är superledsen på min syster. Vi har jättebra kontakt och pratar i telefon ofta flera gånger om dagen. Hon är gift och jag är skild. Jag har tre barn, varav den yngsta är 16 år och sen två vuxna över 20. Hon har två vuxna barn varav den yngsta är 20 år. 

Jag bjuder ofta över dem till oss. Säger att vi ska hitta på saker. Låter hennes barn sova hos mig när de vill, låter de följa med på semester och bo gratis både när vi åker till fjällen eller utomlands. Jag tycker bara det är roligt, och också att mina barn får bra kontakt med sina kusiner har varit något jag strävat efter hela deras liv. 

Men jag känner inte att jag får samma behandling själv, eller att mina barn får det. 
Det senaste är att jag på påskafton verkligen ville att vi skulle göra något allhopa. Vi har inte setts på länge och jag hade som förslag att vi skulle resa bort allihopa och fira påsk på någon skärgårdsö. 

Dock bestämde de i sin familj att ta en långpromenad/vandringstur i ett populärt område med vandringsleder. Å då fick inte vi följa med för hennes barn ville inte det. 

Detta säger de alltså till oss helt kallt, utan förklaring. Ingen av dem mådde dåligt, vi är inte osams, ingenting. De hade haft det superkul och lade upp massa fina bilder på instagram och facebook. Det fanns alltså ingen annan anledning än att de inte ville ha oss med. 

För mig är detta helt sjukt. Jag skulle aldrig neka min syster och hennes barn att fira påskafton ihop. Att vi inte skulle kunna ta en promenad tillsammans. Nu känner jag mig otroligt besviken. 
Tucker ni att jag är löjlig? Bör jag bara tycka att det är helt ok att man inte vill ha med sina släktingar på en promenad? Trots den goda kontakten vi har?

Jag har svårt att förstå bara.