Anonym (inte enkelt) skrev 2025-06-25 15:50:52 följande:
Fetma hos barn är nog mer komplext än man kan tro, tror jag i alla fall. Har i min närhet en familj med två barn som nu båda är vuxna. Välutbildade, medvetna föräldrar som är normalviktiga och normalt aktiva, som åkt på skidsemestrar, varit aktiva med barnen i vardagen.... Barn 1 var otroligt hungrig som barn, åt jättemycket, åt allt, älskade onyttigheter. Har ätit massor av pizza sen hen blev äldre. Men alltid smal, höll på med idrott men slutade sen i tonåren. Fortfarande smal trots mycket skräpmat, läsk och alkohol. Barn 2 var kräsen och åt inte särskilt mycket. Aktiv men inte på samma sätt som barn 1. Alltid varit överviktig. Blivit mer o mer överviktig med åren trots medvetenhet. Inga fysiska fel som förklarar övervikten. Äter betydligt bättre mat än barn 1.
Det man kan se från sidan är ju att bvc inte lägger någon vikt vid att barn är tjocka när de är små. Inte heller skolhälsovården Man tänker att det nog växer bort antar jag. Plus att man såklart inte vill orsaka problem med självkänslan, ätstörningar osv. Man lugnar föräldrarna, de ska inte oroa sig, inte sätta in egna åtgärder, bara se till att barnen äter riktig mat, inte så mycket godis, rör på sig osv. Sen plötsligt i gymnasiet blir det full fart på skolhälsovården. Då ska de skickas till ungdomsgrupper för överviktiga, olika åtgärder hit och dit. Plötslig stor kris hos hälsovården. Mätningar av allt möjligt.
Men då verkar det faktiskt vara lite sent, för då är barnen så himla överviktiga att insatserna blir drastiska om de ska göra skillnad. Det blir bantning som är jättejobbigt att behöva hålla på med som tonåring och olika skräckscenarior om sjukdomar som kommer komma som nog lätt gör att ungdomen ger upp och avskärmar sig istället.
Så har jag kunnat se i den familjen i alla fall.
Jag tror alltså att redan bvc borde ha arbetssätt för småbarn som verkar ha lätt att lägga på sig. Hur ska de barnen äta när föräldrarna fortfarande styr allt? Att bara säga att de ska ge barnen bra mat i normala portioner räcker ju inte om det är ett barn som uppenbarligen blir överviktigt på bra mat i små portioner.
Mitt barn utvecklade fetma redan som treåring och bvc var verkligen på mig. Sen skolhälsovården. Så vet inte om jag håller med dig? Däremot har jag hört flera föräldrar som sagt nej till hjälp som vården erbjudit. Jag sa också nej till en början. Man känner sig kränkt och misslyckad som förälder. Tillslut tog jag emot hjälp, då var sonen 10 år. Det tog cirka ett år att då gå från fetma grad ett till lätt överviktig. Han är ni 13 år och ligger tre kilo från normalvikt. En enorm skillnad alltså. Det vi främst fick hjälp med var faktiskt att en läkare gick in och berättade hur han skulle äta. Det var som om sonen först då blev medveten. Mitt tjat fungerade inte. Sen fick vi föra matdagbok och ta en massa blodprover. Han visade sig (tack och lov!) vara fullt frisk. Hade nog aldrig förlåtit mig själv annars. Han äter bra mat men fick i princip halvera portionerna. I takt med att han tappat i vikt började han själv vilja röra på sig mer. Går nu långa promenader varje kväll.
Tror att bvc och vården skulle tjäna på att hjälpa föräldrar på ett lite smidigare sätt, inte vara så dömande. Det är jättetufft att erkänna att man inte kan hantera situationen som förälder.
