Är mitt barn understimulerad?

Det hade varit jättebra för 100 år sedan då man kanske hade tre andra syskon att leka med, ett gäng grannungar som var över titt som tätt och två föräldrar som alltid fanns i närheten förutom någon barnpiga. Det liv man lärde sig var att bo på gården. 

Nu bor ts i lägenhet, inte optimalt för att få barnet att på egen hand få öva på att cykla, sparka boll, springa runt, klättra och leka med andra barn. Samhället ser annorlunda ut. Det är stora krav på att fungera socialt. Eller vill man fostra en son utan kamrater?

Mitt barn leker själv. Jag tycker han är bättre på det än många förskolebarn jag träffat.

Varannan dag är väldigt lite. Vad hindrar dig från att gå ut med barnet varje dag?

Ok, jag har aldrig trott det skulle vara så stor skillnad som du beskriver. Jobbar du i skolan?Dåligt väder och ibland vill han inte gå ut. Då tvingar jag inte. Vissa dagar hinner vi inte. Då kanske vi går och gör ärenden eller liknande i och för sig. 

Min äldsta satte inte sin fot på förskola innan hon fyllde fyra år, hon är 23 år nu och det har gått utmärkt för henne på alla sätt.
Upplever inte att hon blev understimulerad av det ganska stilla vardagslivet som det innebar att vara hemma med småsyskon. Vi bakade, sjöng, handlade, pysslade och gick i barngrupper ibland. En hel del besök på biblioteket och museer....
Så nej, och jag tror snarare att de flesta blir totalt överstimulerade idag, barn som vuxna.

Det är bra att kunna sysselsätta sig själv med lek! Men samspelet med andra barn är också väldigt viktigt!

Jag har inte märkt att han skulle ha några direkta problem med samspel när han träffar andra barn. Även om han nu inte gör det så ofta som vore optimalt. 

Nja, jag tror andra faktorer bidrar också. Jag gick själv aldrig på förskola, hade en outbildat barnflicka, någon måttligt intresserad 17 åring, och sista året innan skolan var pappa hemma med mig pga sin sjukdom. Den ende någorlunda jämnårig som bodde i närheten var en grannkille. Jag hade en äldre bror som var en översittare. Vi reste mycket varje skollov, till andra länder och inom Sverige. 

Jag var van att ta initiativ, för fick hitta på sysselsättning på egen hand, men både grannkillen och min bror var äldre, så det var mer de som bestämde när jag lekte med dem. Så kompromissa behövde jag ständigt göra. Kanske pga alla resor åt jag vad som helst och visste att det fanns många olika sätt att leva och olika regler.  

Jag tog alltid mycket plats, var en besserwisser och lillgammal när jag började skolan. Tyckte det var lite konstigt att mina klasskompisar i ettan inte kunde ett enda ord på tex italienska. Ville gärna bestämma över mina klasskompisar vid gruppaktiviteter. Säkert jobbigt för mina lärare för jag förväntade mycket uppmärksamhet hela tiden, utmanade dem och ville diskutera regler, för så hade mina föräldrar fostrat mig. Men som tur var, var jag väldigt snäll också.  Min bästis i ettan hade gått på förskola och jag blev väldigt avundsjuk när jag hörde att hon lekt med en massa jämnåriga och de hade pysslat, haft olika aktiviteter och lärt sig saker. 

Det är säkert olika för olika barn. Det passar säkert vissa barn, men hade inte funkat för min livlige son. En av hans kompisar hade dagliga aktiviteter, mest  sport, från ung ålder, annars blev hon jättejobbig och helt stirrig hemma. 

Dåligt väder? Har ni inga kläder?
Och hur kan man inte hinna att gå utomhus som hemmafru? Vad gör du hela dagen?