Inga vänner efter barn

Jag var 21 år och först ut att få barn. Har kvar vänner sen högstadiet och 2 utav dem har inga barn och med tanke på att vi idag är 45+ så blir det nog inga för dem.

Hade en släkting som jag umgicks mycket med när vi var yngre men när hon fick barn så blev det så att jag istället började dra mig undan för att umgås. Hon kunde aldrig träffa mig utan sitt barn trots att pappan var hemma och kunde ta hand om sitt barn. Då hade jag ändå ett barn hemma som var 1 år äldre än hennes. 

Jag förstår om man är helt ensam men om man bor ihop med den andra föräldern så kan man faktiskt umgås med sina vänner utan barn ibland och även faktiskt inte ha så bråttom hem. Tror man inte att den andra föräldern klarar att ta hand om sitt eget barn? Eller natta? 

Jag har umgåtts med mina kvarvarande vänner både med och utan barn. Har kunnat gå ut och roat mig en kväll på helgen eller åkt iväg på dagstur utan barn. Finns det en pappa med i bilden så är det nog tyvärr en själv som sätter sina gränser och inte kan/vill vara från sitt barn. Tror att många fd vänner märker av det och därför till slut rinner det ut i sanden. 

 

Jag kan träffas utan barn men kan inte stanna sena kvällar/nätter pga jag måste vara vid liv dagen efter med tidig morgon osv. Min dotter sover fortfarande mycket dålig men sover bäst med mig så sätter definitivt min dotters behov först. Därav kan jag inte stanna sena kvällar för det fungerar inte med nattuppvak och tidig morgon. Ska sena kvällar/nätter vara ett krav för att folk ska vilja vara vän med en? För de verkar inte vara intresserade av att ses vid andra tillfällen i så fall då de inte tar initiativ till sådant umgänge. Jag tycker väl personligen att man kanske inte bryr sig om en vän så mycket om man inte vill träffas tider som fungerar för den personen..

Är du ensamstående? Om inte så har jag faktiskt svårt att förstå varför du bara kan ses på dagtid eller med barn. 

Jag var först i mitt gäng att få barn och tappade inte kontakten alls med mina vänner då, i början behövde jag ta med barnet hela tiden då han inte kunde dricka från flaska så kunde inte följa med på uteställen men hängde med på förfesten och gick hem när de andra gick ut. 

Jag tror det är viktigt om man är den enda i gänget med barn att man inser att man inte kan kräva att hela umgängessättet ändras utan att man umgås på liknande former som innan men att man anpassar efter förutsättningarna som att man kanske går hem tidigare, dricker alkoholfritt eller vad som nu kan krävas. 

Det kanske mer handlar om vilka sorters vänner man umgås med och på vilka premisser man är vänner.  En stor del av ungdomens vänner är ju mer ytliga partyvänner man förvisso har kul med men som i verkligheten inte har särskilt mycket annat gemensamt med och inte heller är intresserad när det blir tungt i livet för någon. 

Jag kan ju se det från andra hållet också. Vänner som började plugga eller fick ett jobb som.slukar massa tid gled ju bort från oss andra efter ett tag vartefter dom fick nya vänner i studentlivet och AW prioriterade istället för en tjejkväll med gamla gänget.  Det är liksom så det funkar att bli vuxen. 

Jag var också först ut med att fp barn och jag var ensamstående,  en del vänner försvann men kom faktiskt tillbaka några år senare när mina barn var lite större och det fanns andra möjligheter att träffas.  Visst hade vi mötts på nån fika ibland som hastigast eller nån middag med bebis närvarande men som partyvänner kunde vi omöjligt bli igen just då. 

Istället satsade jag på att hitta nya vänner tex genom föräldragrupp hos BVC eller på öppna förskolan och lite senare även på dagis. Och per automatik bland kollegor när jag väl var på jobbet igen. 

Jag passade också på att odla egna intressen utanför livet som mamma så det alltid fanns vänner på andra villkor. Jag sjöng i kör, red på ridskola osv I den mån jag hann och odlade vuxna kontakter utifrån det vuxenliv jag hade. 

Vartefter mina skolkamrater fick barn hittade vi varandra igen på nytt många år senare och nu när vi alla har vuxna barn består vänskapen.

Beklagar ts, tråkigt att de inte kan anpassa sig efter dig, förstår att du blir besviken.  Jag tycker inte det är något dåligt att du vill vara hemma tidigt och vara nära ditt barn, det kommer en tid i Livet när du kan göra sånt du gjorde innan du fick barn igen men den kanske inte är nu och det är helt ok. Även om man rent praktisk kan lämna till pappa eller vad det nu kan vara är det inte alltid man vill, helt enkelt. Eller att man känner att barnet har behov av dig och vill därför finnas nära.  Känner igen mig mycket i det. Kanske kommer ni hitta tillbaka till varandra när dina vänner också börjar skaffa barn och de förstår lite mer vad det innebär, eller så hittar du andra vänner som lever mer som du. 

Det är ett icke problem, det finns väl fler med barn. Bara att umgås med dom.

Jag som själv valt bort barn umgås och hittade andra vänner som inte är intresserad av barn heller. Tvärtom on för dig. Du hittar och kan få vänner som har barn själva.

Det är ju så det är typ uppdelat i samhället. Frivilligt barnfria umgås med varandra och folk med barn umgås med varandra. Känner inga i min sits, som umgås med fol med  barn. Och det är säkert likadant för människor som barn.  Dom umgås med varandra.

Är det riktiga vänner så kommer de tillbaks. Sedan kan jag förstå problemet i att den främsta gemensamma nämnaren med nya vänner - är att man har barn.

Jag tror att det många gånger blir så här när båda parter har orealistiska förväntningar.  Livet som förälder är sällan eller ens aldrig som på film med babyshowers, dop med 100 gäster , väninnor på ständiga besök och timslånga middagar och fester  utan barn. Det funkar liksom inte så . Allra helst inte med dom förutsättningar du berättar om med komplikationer och bebis som behöver dig mer än du tänkt. Att bli mamma är många gånger oerhört brutalt ensamt och kan bli något av en chock att man inte kan göra saker på samma sätt som tidigare.  

Och från andra sidan sett så den som inte har barn lever kvar i sin bubbla av fester, utgång, dejting, jobb och annat vecka efter vecka och är faktiskt ganska ointresserad av att man fått barn och kan nånstans ha orealistiska förväntningar på att man kan lämna sitt barn hur som helst och när man inte kan det så blir man tråkig och präktig och folk slutar att ens fråga. 

Även om du skulle prata med dina vänner kvarstår fortfarande problemet att du inte kan gå ut som du vill längre och måste anpassa dig utifrån det och faktiskt måste acceptera läget att det inte går att ha samma sorts vänskap. 

Det är just därför föräldragrupper finns på flera olika sätt  att ansluta sig till undr sin mammaledighet som också för väldigt många fungerar som en hjälpande hans för avlastning för att alla fattar hur det är att inte få sova o h ha krävande barn. Då nätverkar man och ställer upp för varandra. 

Nu i modern tid finns ju hundratals Facebook-grupper för föräldrar där man både kan hitta stöd över nätet smt nya vänner i sin stad som turas om att laga mat ihop hämta barn, skjutsa ensamstående etc etc så föräldrar kan någotsånär ha ett socialt liv. 

Det där lät ju otroligt sorgligt. Jag är frivilligt barnlös och alla mina vänner har barn, så du kanske borde vidga dina vyer lite.

Jag var först i vår krets att få barn och tappade väl också 95% av mina vänner men jag var ganska beredd på det så det grämde mig inte så mycket. Trist absolut men jag gick vidare så att säga. Det fick i de flesta fallen vara deras förlust. Jag har ju sett under åren som gick sen när situationen blev samma för dem att de förmodligen förstod hur jag känt. 

Jag satsade på att se till att mitt barn fick fina relationer med släkt istället, umgicks med mor-och farföräldrar och mitt barn fick även en kusin nära i ålder. Skapade kontakter och vänskaper på öppna förskolan som håller än idag (våra barn tog studenten i våras).

Så jag förstår känslan men låt den inte ta över, du har inte gjort något fel. Du är i en fas i livet nu som de förmodligen inte förstår. Om du vill bibehålla vänskaperna så bjud in dem till er på fika, gå barnvagnspromenader med varsin kaffe osv så att det blir med utgångspunkt i vad som funkar för dig/er. Tackar de nej så är det ju de som prioriterar annorlunda. Men det är vad jag skulle tipsa om. Och att hitta andra likasinnade på BVC, i närområdet och på öppna förskolan. 

 

Du skriver att ?de inte verkar vara intresserade av att ses vid andra tillfällen då de inte tar initiativ till sånt umgänge?. 

Varför ska de ta initiativet att ses de tider du kan? DU får väll ta initiativ att fråga om att ses de tider du kan? Du är först ut med barn, hur ska de veta? Guida dem. 

Jag gissar dock att du har föreslagit att ses de tider du kan och att du bara skrev konstigt här. Men jag tror egentligen att ni givet att saker och ting var så otroligt tufft för dig under en lång tid hamnat lite i en ond spiral Och det har blivit lite vardag att ?Du har barn och det är svårt att ses och så är det?.

Vad är egentligen en sen kväll? Äta middag och hänga en stund borde väll inte vara helt omöjligt för dig? De bör kunna kompromissa med att kunna ses lite tidigare än vad de kanske gjort utan dig för att det inte ska bli så jättesent? Jobbar folk kontorstider är väll vardagar bra att föreslå? En torsdagsmiddag efter jobbet? 

 

Och vi har fyra par i det gamla gänget som inte har barn av olika anledningar, och det är inget problem att umgås med dem för det. Men jag har alltid träffat min ena väninna utan barn för hon tycker helt enkelt inte om att barn tar fokus hela tiden. Har man en fungerande pappa till sina barn är det inget problem alls och han ville ju också komma iväg utan barn ibland.

Sen blev jag ett tag otroligt irriterad på en annan väninna som bara hade barn barn barn i skallen varje minut i 8 år, hon var jobbig att umgås med även för mig som har barn.

Jag har faktiskt svårt att förstå varför ett helt kompisgäng ska ändra och anpassa utifrån att en enda person i gänget får barn. För mig är det givet att den som väljer att skaffa barn före alla andra är den som får anpassa sitt föräldraliv så att det funkar med kompislivet om man fortfarande vill vara vänner och inte kräver att alla andra ska ändra sig. Och det säger jag som den som var först att få barn i gänget. 

Det var inte alls så att mina vänner bara var partyvänner, men med jobb, studier mm så är det helgkvällar som funkar bäst för de flesta att umgås som gäng, kompletterat med fika, lunsh o.dyl med enskilda personer. 

Man behöver väl vara flexibel från båda sidor, men generellt sett har ju små barn behov som vuxna inte har och de behoven går ju före. Känns som en tveksam vänskap om den inte klarar av att man inte kan ses lika många lördagkvällar som innan, den period i livet man har småbarn. 

Håller helt med. Det är ju inte bara de som ska anpassa sig utan även den som skaffat barn får ju försöka att vara lite flexibel emellanåt. Har man dessutom en pappa med i bilden så är det i min värld än mer obegripligt. Det är liksom inte farligt att barnet får vara ensam med den andra föräldern eller att den tar hand om barnet på morgonen om det behövs. Vill man ha kvar sina vänner så får man själv anstränga sig lite. 

Du har helt enkelt blivit tråkig. Det är egentligen inte svårare än så.