Anonym (Usch) skrev 2025-12-20 14:54:16 följande:
Vi har särskild begåvning i familjen. Och ja det är tufft och det känns inte som folk förstår. Vi lägger upp strategier för dagarna. Under sommaren har vi redan börjat lägga upp ett schema. Platser som är mysiga att åka till, där det finns bra lekmöjligheter att stanna vid, som det finns parkeringar vid. Med en tydlig planering och att barnet kommer ut senast 9 varje morgon så funkar det när man följer barnets rytm hela dagen. Då går det att sitta och pyssla och bygga i timmar också. Eller att barnet vill att jag högläser 1,5 timme i stöten. Men det förutsätter allt annat. Skulle jag börja morgonen med så mycket högläsningen eller högläsning så blir det kaos om vi går ut 10:30. För barnet behöver röra sig när barnet vaknar.
Rörelsen Behöver man alltid börja med. Man kan inte börja med att bara sitta och mysa och måla hemma.
Men vid fel lekplats kan det också bli fel. Är det säger vi bara en gunga och inget mer så kommer mitt barn bara börja springa rakt ut mot gatan eller göra något annat sen inte får.
Vid låsningar på en lekplats så måste vi byta. T ex att mitt barn bestämt sig för att enbart stoppa gammal fallen frukt från träden, då vill mitt barn bara göra det på den lekplatsen. Det går inte att bryta beteendet utan jag måste gå iväg med hen då. Och på den nya lekplatsen går allt bra tills barnet hittar något annat man inte får. Alla säger att man ska träna på vissa saker. Jag vet inte om detta är något man ska träna på. Ingen blir bättre inom något område att ligga på marken och skrika samtidigt som barnet försöker springa rakt ut i gatan och som en normal förälder är det min uppgift att stoppa detta.
Jag fattar. Så jäkla tufft. Vi har andra typer av problem men jag känner igen det här med att man helt enkelt måste göra på vissa sätt för att få en dräglig vardag. Det handlar ju om vilken reaktion man får om man inte gör på det där sättet som jag upplever skiljer barnen med problematik från de neurotypiska barnet. Vi har kunnat sätta gränser kring många saker för vårt barn i uppfostrande syfte men vissa saker handlar inte om att barnet inte vet vad som är rätt sätt att göra utan hen kan inte göra rätt. Att be hen göra de sakerna är som att be en dyslektiker skärpa sig och sluta stava fel. Och att gång på gång kräva omöjliga saker av ett barn kan rasera barnets självkänsla fullständigt.
Man gjorde ju så med dyslektiker förr, men nu vet i princip alla att det inte funkar så. Jag hoppas att kunskapen om andra npf kommer att sprida sig på samma sätt i framtiden. I synnerhet i skolan.
En bekant fick nyligen, efter att i tre år blivit beskylld av skolan för att inte uppfostra sitt barn, en adhd-diagnos på barnet. Äntligen kan skolan tänka sig att göra de anpassningar som behövs och föräldrarna slipper bli anklagade gång på gång.
Så det är väl ett råd jag vill ge till dig, att ställa ert barn i kö för utredning så fort som möjligt. Köerna kan vara flera år långa (min bekanta betalade själva för de kände att barnet tog skada av att ständigt felhanteras av skolan). Ni kan komma att behöva en ställd diagnos/fastställd begåvningsprofil både om det rör sig om särbegåvning eller npf för att slippa bli beskyllda för sonens svårigheter. Och för att han ska få rätt stöd och stimulans i skolan från start.
Genom kontakt med BUP kan ni också få råd från någon som förstår och kan. Vi har fått jättebra stöd därifrån.
