• Zaria

    Adopterade-mer separationsrädda?

    Vänder mig främst till adopterade i vuxen ålder.

    Är själv adopterad och kom när jag var 4 månader,4 månader av mitt liv vet jag ingenting om,vad som hänt och inte.

    Har alltid haft en fruktansvärd separationsångest,fick ha mamma med länge på dagis,fick ha med mamma till skolan.
    Vågade inte vara hemma ensam föränn jag var kanske 13 år (inte ens korta stunder)
    Har fortranade samma känsla litegrann än idag,inte när jag är ensam hemma men om jag och sambon åkt iväg,han skall in och tanka eller köpa något och sedan tar det extra lång tid,där kommer känslorna av övergivenhet upp...Nu kan jag ju hantera det men fram tills tonåren någongång rusade jag bara ut och gallskrek i full panik.

    Är idag otrolig rädd att bli lämnad,både av vänner och i förhållande,när ett förhållande tagit slut har jag i stort sett bara lagt mig ner för att dö,ungefär som att hela överlevnaden hadlade om att han skulle stannat (vilket det givetvis inte gör säger förnuftet)

    Är det någon mer adopterad som har dessa känslor? Kanske är mer separationsrädda än andra?

    Har en psykiater jag pratat med,han säger att det mycket väl kan hända att kroppen minns även om inte jag minns.
    Det enda jag vet om dessa 4 månader är att jag blev dumpad någonstans och att någon hittat mig,troligtvis ett bra tag efter jag blivit dumpad eftersom jag var väldigt sjuk och undernärd där.

    Någon som känner igen sig? Vet? Eller har någon teori?

    Pluggar själv mycket psykologi & Psykiatri men aldrig hört talas om detta faktiskt.

  • Svar på tråden Adopterade-mer separationsrädda?
  • Strawberry Mum

    Ja, du måste ha fått för lite näring-kanske när du låg inne i magen.
    Jag var också väldigt liten och är idag endast 153 cm men jag var utan näring mkt lång tid, 19 månader, och var väldigt sjuk när jag kom till Sverige.

  • Milkina cerka

    Ni är inte ensamma - när jag kom hit som 2-åring, 80 cm o. 8.030gr.Antar att man kan se mig som att jag var "normalllång" men underviktig.. Idag är jag 157cm.

  • Strawberry Mum

    Ja, är nog vanligt för adopterade, som varit undernärda en tid, kort eller längre, att vara mindre-längd och viktmässigt.
    Känns så hemskt att tänka att idag finns miljontals barn som lider och är undernärda och i stort behov av nya hem och en chans att överleva.

  • Milkina cerka

    ja, tyvärr .


    Strawberry Mum skrev 2008-10-30 13:57:21 följande:
    Ja, är nog vanligt för adopterade, som varit undernärda en tid, kort eller längre, att vara mindre-längd och viktmässigt.Känns så hemskt att tänka att idag finns miljontals barn som lider och är undernärda och i stort behov av nya hem och en chans att överleva.
  • Smulan1973
    Strawberry Mum skrev 2008-10-30 13:57:21 följande:
    Ja, är nog vanligt för adopterade, som varit undernärda en tid, kort eller längre, att vara mindre-längd och viktmässigt.Känns så hemskt att tänka att idag finns miljontals barn som lider och är undernärda och i stort behov av nya hem och en chans att överleva.
    Man behöver nog inte ha varit undernärd för att vara kort. Själv är jag född i Sverige med svenska föräldrar och har aldrig varit undernärd men ändå blev jag inte längre än 155 cm.
  • inoka

    Jag är inte direkt kort utan som en normalsingales :)
    Mina föräldrar är bara lite längre än mej.
    Min systers barn är oxå jätte små så det är väl ett arvsanlag och har inte ngn betydelse i mitt fall att jag va liten när jag föddes.

  • Strawberry Mum

    Ja, det stämmer nog.
    Det kan vara ett arvsanlag också men en liten del beror nog på att man varit undernärd, de första 2 åren i ett barn liv gör ju stor betydelse, eftersom man kan räkna på ett ungefär hur lång man kommer att bli när man är 2år gammal.
    Har man varit sjuk och fått för lite mat, vitaminer, mineraler mm. så har nog detta också,såväl som arvsanlag, en bidragande orsak.

  • Thalis
    Smulan1973 skrev 2008-10-30 14:11:19 följande:
    Man behöver nog inte ha varit undernärd för att vara kort. Själv är jag född i Sverige med svenska föräldrar och har aldrig varit undernärd men ändå blev jag inte längre än 155 cm.
    Samma sak här! Fast mina päron är inte svenska men jag var långt ifrån undernärd .
    Man trodde att jag skulle bli en amazon precis som mina fastrar MEN jag blev lika liten som min mamma
    Den som skrattar sist.... .......förstod inte skämtet
  • inoka
    Svar på #67
    Strawberry Mum skrev 2008-10-30 14:24:01 följande:
    Ja, det stämmer nog.Det kan vara ett arvsanlag också men en liten del beror nog på att man varit undernärd, de första 2 åren i ett barn liv gör ju stor betydelse, eftersom man kan räkna på ett ungefär hur lång man kommer att bli när man är 2år gammal.Har man varit sjuk och fått för lite mat, vitaminer, mineraler mm. så har nog detta också,såväl som arvsanlag, en bidragande orsak.
    Kan man se det vid 2 års ålder?? Till mej sa de att vi inte kunde utreda sonen förens han var tidigast 7 år.. Han brås "tyvärr" på mej och är mer än ett huvud kortare än hans jämnåriga.. Han kommer få välja själv sen om han vill ha tillväxthormoner eller ej.
  • Milkina cerka

    Min son o. dotter med min man (av svensk medel längd) är "små" o. min dotter t. en lång svensk man är "normallång" ca:170cm.
    Min son är den jag oroar mig för - hur/ var avgör man om tillväxthormon är nödvändiga?

  • Thalis
    Milkina cerka skrev 2008-10-30 15:07:41 följande:
    Min son o. dotter med min man (av svensk medel längd) är "små" o. min dotter t. en lång svensk man är "normallång" ca:170cm.Min son är den jag oroar mig för - hur/ var avgör man om tillväxthormon är nödvändiga?
    Har du pratat med läkare om detta?

    Min son är bara 8 månader men i med att han föddes förtidigt och att jag hade en komplicerad graviditet så har de kontrollerat honom noga med bl a hur han växer och man har gett oss den längd han med stor sannolikhet kommer att bli som vuxen. De kom de fram genom hans längd+ våra längder.
    Den som skrattar sist.... .......förstod inte skämtet
  • Milkina cerka

    Har funderat ett tag, men inte på allvar förrän han började FK, o. han verkar vara minst av alla(o. f. på Bf).
    V E T att jag normalt oroar mig f ö r mycket..
    Ska se vad vi kan göra vid första besöket hos skolläk.


    Thalis skrev 2008-10-30 15:14:17 följande:
    Har du pratat med läkare om detta?Min son är bara 8 månader men i med att han föddes förtidigt och att jag hade en komplicerad graviditet så har de kontrollerat honom noga med bl a hur han växer och man har gett oss den längd han med stor sannolikhet kommer att bli som vuxen. De kom de fram genom hans längd+ våra längder.
  • Thalis
    Milkina cerka skrev 2008-10-30 15:23:31 följande:
    Har funderat ett tag, men inte på allvar förrän han började FK, o. han verkar vara minst av alla(o. f. på Bf).V E T att jag normalt oroar mig f ö r mycket..Ska se vad vi kan göra vid första besöket hos skolläk.
    Men är det inte mammor gör?

    Jag oroar mig för att min son är för stor för att vara 8 månader och förtidigt född. Att jag oroar mig har mest med att göra med att folk tycker att han är stor. Hade ingen sagt detta så hade jag inte ens reagerat.
    Den som skrattar sist.... .......förstod inte skämtet
  • sari

    Vi har också ett separationskänsligt barn. Jag känner igen det där med att vara enda morsan som stannar på barnkalasen. Vårt barn är precis som Manchester skrev väl anknuten men väldigt bunden till oss.

    Jag har en fråga till er som är adopterade. Hur var era tonår? Den tiden då man ska separera från föräldrarna. Jag gissar att det många gånger kan bli kraftfullare om man är väldigt bunden. Eller så blir det tvärt om och man separerar inte lika mycket som brukligt och är även i vuxenlivet mer knuten till sina föräldrar än normalt. Gör det någon skillnad i hur man hanterar den processen och hur man som vuxen sedan hanterar separationer?

  • Milkina cerka
    Thalis skrev 2008-10-30 15:30:39 följande:
    Men är det inte mammor gör? Jag oroar mig för att min son är för stor för att vara 8 månader och förtidigt född. Att jag oroar mig har mest med att göra med att folk tycker att han är stor. Hade ingen sagt detta så hade jag inte ens reagerat.
    Orons mästarinna!! det är jag det!

    sari - kan bara tala för mig o. svaret är vekligen dubbelt.
    Tonåren var svåra gentemot min a-mamma, hon gick tyvärr bort innan jag gått igenom tonåren o. min pappa o. jag har fått en enormt nära relation pga just det. Har fortfarande (som jag ser det) enormt svårt för separationer.
  • Strawberry Mum

    Vid 2 års åldern kan man ¨å fram det på ett ungefär( brukar stämma till 90%).
    Fråga på BVC om du är osäker men har hört att man dubblar längden som 2år.
    Om ett barn är t.ex 80cm så blir det (1.60m)
    73 cm (1.46m).

    Tillväxt hormoner kan man ge sina barn men tänk på att dom har en massa biverkningar!! Därför valde mina föräldrar att inte ge mig dem, de tyckte helt enkelt inte att det var värt att ta risken med alla biverkningar som hörde till.
    Och jag har klarat mig bra på mina 153 cm.
    Är säker på att era barn också kommer att få bra liv trots att dom kanske blir lite kortare än medellängden.

  • inoka
    Svar på #76
    Strawberry Mum skrev 2008-10-30 17:43:56 följande:
    Vid 2 års åldern kan man ¨å fram det på ett ungefär( brukar stämma till 90%).Fråga på BVC om du är osäker men har hört att man dubblar längden som 2år.Om ett barn är t.ex 80cm så blir det (1.60m)73 cm (1.46m).Tillväxt hormoner kan man ge sina barn men tänk på att dom har en massa biverkningar!! Därför valde mina föräldrar att inte ge mig dem, de tyckte helt enkelt inte att det var värt att ta risken med alla biverkningar som hörde till.Och jag har klarat mig bra på mina 153 cm.Är säker på att era barn också kommer att få bra liv trots att dom kanske blir lite kortare än medellängden.
    Jo jag vet att biverkningarna är många jag avböjde själv då jag inte ville riskera ngt men det är inte lika mkt för killar. Har en kompis som tagit det när han var 14 år och växte ytterligare 10 cm utan biverkningar. MEN som sagt.. det blir en senare fråga och om sam överhuvud taget kommer ha ont över att vara kortare. Just nu har han inte ont av det och jag säger inte så mkt om det.. :)
  • Strawberry Mum
    inoka skrev 2008-10-30 21:22:21 följande:
    Svar på #76
    Jo jag vet att biverkningarna är många jag avböjde själv då jag inte ville riskera ngt men det är inte lika mkt för killar. Har en kompis som tagit det när han var 14 år och växte ytterligare 10 cm utan biverkningar. MEN som sagt.. det blir en senare fråga och om sam överhuvud taget kommer ha ont över att vara kortare. Just nu har han inte ont av det och jag säger inte så mkt om det.. :)
    Det är ju bra att han inte påverkas av att vara lite mindre. Hela världen kryllar ju av olika slags människor, korta som långa, svarta som vita osv. osv.
    Viktigt är ju däremot att inte vuxna(dagispersonal m.fl) gör killnad på honom p.g.a.hans längd...t.ex glömmer hans ålder, behandlar honom på annat sätt mm.
Svar på tråden Adopterade-mer separationsrädda?