Orkar inte med styvsonen...

Ett sätt att vända diskussionen på utan att det handlar om de negativa känslorna du har gentemot hans son är att säga "jag vet inte hur jag ska hantera detta..." istället för att lägga "skulden" på hans son.

Du är trots allt den vuxna  och sonen gör ju inte mer fel än vad någon annan 7-åring skulle göra.
Mamman är inte närvarande, han går igenom "lilla tonåren/puberteten" och håller i samma veva på att lära sig massor av saker om hur världen fungerar, läsa skriva, uttal, betydelser av ord o.s.v.

Han kan egentligen inte "beskyllas" för att vara jobbig.
Barn ändrar sitt beteende genom oss vuxna, så vi måste i första hand ändra vårt egna beteende gentemot barnen innan de kan ändra på hur de beteer sig emot oss.

till alla som kommenterat att det är klart att hon måste kunna prata med sin sambo vill jag bara upprepa - ja, absolut prata.

men INTE säga att man är less, tycker ungen uppför sig fel, att man inte gillar honom eller annat 'personligt' riktat mot pojken.
det tjänar absolut INGET till och den enda som kan förlora på det är TS själv.

att det är frustrerande, att hon inte vet hur hon ska göra, att hon vill att pappan ska ändra sina vanor osv osv. men inget om känslorna för ungen. basta.

vissa människor kan kanske hantera det, men faan om inte de allra allra flesta skulle ha svårt vid att höra att någon tycker nåt dåligt om ens barn.

Nej, att säga till min sambo att jag har svårt för hans son är inte aktuellt (vill dessutom tillägga att jag absolut inte "hatar" barnet, eller tycker att HAN bara gör fel, utan JAG har bara svårt att hantera hans beteende och hur hans pappa bemöter det. Sedan har jag inte några starka känslor för honom, än så länge...).
Jag har försökt, lite "bit för bit" att förklara hur jag uppfattar situationen. Jag testar (från och med IGÅR, så det går ju inte att "utvärdera" än) att inte vara den som tjatar och är "uppfostrande". Jag lät bli att säga något om sovdags igår, vilket resulterade i att han var uppe en timme längre än vad som tidigare är bestämt (vilket absolut inte är någon katastrof eller "mitt problem", men det visar ändå att om inte jag säger något så....). HELA vårt soffbord är nu täckt av godispapper och "snorpapper", från lillkillen. Jag ska försöka att INTE påpeka detta, utan vänta på att sambon reagerar. Tjatade inte om hans "golvslängda" kläder inne på badrummet igår heller, som vi kommit överens om att vara hårda med. Sambon sa heller ingenting, utan plockade upp kläderna åt honom istället. Förstår om andra tycker att jag tjafsar över ingenting, eller tänker att det "inte är så farligt". Jag känner dock att han går emot vad VI tillsammans har bestämt, VI vuxna i den här familjen har TILLSAMMANS bestämt vilka regler vi ska ha och hur vi ska vara mot Wille (som pojken heter). Han behöver rutiner och faktiskt en del "tjat" (samt naturligtvis uppmuntran för det han "gör bra") eftersom han saknat sådant hos sin mamma. Vi har till och med ställt in en tvättkorg i badrummet, för att göra det enkelt för honom att stoppa ner ev. smutsiga kläder där efter bad/dusch...

Jag kanske spårade ur lite och blev flummig nu, men kort och gott så försöker jag ta till mig det andra tipsat om, och känner mig rätt ledsen. Blä.

Du är jätteduktig! Håll ut! Så länge du kan, säg ingenting. Vada genom snorpappershögarna med högt huvud och tänk på att du ändrar ditt liv till det bättre !

Två tips till:

1) När man tränar delfiner - funkar perfekt på människor i alla åldrar också - använder man sig inte av någon som helst negativ respons, utan bara belöning. Dvs inga knäpp på näsan, utan bara fisk och stora leenden. Minsta lilla framsteg skamrosas.

Därför med både sambo och bonus; ignorera snorpappret, ge sambon en smäckpuss på munnen för att han sett till att kläderna försvann . (Det är framsteg, även om det inte var så det 'skulle göras'). du kan till och med fuska och berömma pojken fast du vet att det var pappan. Ge han en honungsmacka eller nåt annat mumsigt och säg att du sett att han städat och att det blev jättefint!

Särskilt ska du berömma och inte minst belöna (gillar han mat din kille, gillar han tid själv vid datorn, hångel, uppmärksamhet, små presenter?) när sambon tar ansvaret för pojken.

Jag vet att detta låter lite översittar-aktigt, hela konceptet, men det funkar och gör processen POSITIV!

2) Du kan nog inte undgå att prata med din sambo lite mer.

Om han inte förstått att du menar allvar med det med att inte 'fostra', så kan man ju förstå att han blir sur när du plötsligt inte gör/säger nåt alls till grabben. Bara så ni inte ryker ihop pangbom en dag när en av er fått alldeles för mycket, du för att det är för stökigt, han för att du inte hjälper till att göra nåt åt det.

TJOHO vad du är bra som börjat! Det skulle vara störtkul att se hur de två grabbarna reagerar på förändringen .

DrakenSpektakel: Jag tycker det verkar vara en väldigt fin tanke. Men man måste faktiskt lära sig att möta tillsägelser, konflikter och påpekande om sitt beteende också. Det är ju så det är ute i verkligheten. De måste lära sig att argumentera för sin sak, att förhandla och att vissa saker inte är förhandlingsbara....Så tror jag i alla fall.

Om de exempelvis skiter i att plocka upp sina saker eller lägga tvätten i tvättkorgen.......hur ska man då få dem att göra det genom att berömma dem att de plockade undan sin mattallrik om man inte får påpeka att de struntat i att man bett dem att plocka undan tvätt och saker på rummet..  (jag har inte så men det var ett exempel bara).
Man ska inte heller behöva gå omkring med ett leende på läpparna hela dagarna och bara se livet rosenrött. Tror MÅNGA får en smäll som golvar dem den dan de möts av andra attityder.

nä det är självklart inte antingen eller.

men om man ska ändra på något stort, tex att ens barn ska börja städa själv på sitt rum, efter att mamma/pappa varit intitativtagare och projektledare och tidtagare, då funkar det alltså bäst att köra 'positiva stilen' längre än vad man tycker verkar förnuftigt.

man ska nog råka tjata en HEL del gånger även om man prövar att låta bli. det är helt enkelt en fråga om vilket sätt som funkar bäst.

min dotter tål massor av tillsägelser, men jag och hennes pappa glömte strategin ett bra tag, och har suttit och tjatat på maten (inte mycket, men varit uppmärksamma på om hon åt nog, nej du får allt ta och äta lite mer osv osv). så läste jag nånstans att man skulle låta bli och bara berömma... öhda, det VISSTE JU JAG, det är ju MITT råd! och vips äter hon som en blomsterunge .

och tar ut sin tallrik. och kommer tillbaka med ett leende på läpparna om hon glömt det och jag hinner säga: 'hejhejhej... tror du har glömt nåt... ?'

och det där med att gå och le hela tiden... . om man är glad och tycker om varann och det mesta funkar som det ska gör det väl inget om man går och ler?

Min styvdotter har fått flytta hit för att det inte funkar hos mamman. Det är ju i grund och botten mammans "fel" eller vad man ska säga - men nu är flickan så stor och har så många andra som stöttar henne så hon skulle faktiskt kunna skärpa till sig hon med. I alla fall så har vi fasta rutiner här och jag har satt upp en lapp på insidan av hennes garderob - så man slipper gå och påminna och tjata. ÄNDÅ så struntar hon i det och man får tjata varje kväll ändå....eller så frågar hon: ska jag bädda nu och borsta tänderna och sånt?

Nu har jag skrivit en ny lapp med datautskrift - hon har fått läsa den och vi har kommit överens om att hon inte behöver "undra" hur hon ska göra - utan det är ALLTID samma som ska göras. Får vi se.

Det är så jäkla trist att behöva tjata om samma saker - man hittar liksom inte ork till att göra annat som är kul.

Tjofsen skrev 2008-12-29 13:12:07 följande:

men varför är det DU som gör det och inte hennes pappa, är frågan...?

Hej, lever med en man som har 4 barn. Har bott med de två yngsta till och från sedan de var ca 4-5 - nu är flickan 14 år och pojken 17 år. Har mått ganska dåligt under perioder pga att barnen tyvärr saknar den uppfostran (gränser bl a) som jag tycker att de så väl behöver för att bli trygga och självständiga individer. Man har inte satt gränser utan tycker det är bättre att vara kompis med barnen... Krav ställs men följs inte upp och därav inga konsekevenser när barnen struntar i det man har kommit överens om. Förödande enligt mitt tycke. Hade jag i min vildaste fantasi anat hur jobbig vardagen ibland kan vara i en styvfamilj så vet jag inte om jag hade gett mig in i det. Det tär på psyket att leva så tätt inpå två andra människor vars värderingar och beteende är precis tvärtemot ens eget. 

Min starka kärlek till min sambo, mannen i mitt liv, har dock överlevt alla jobbiga perioder hittills. Idag vet jag bättre och hade jag vetat det jag vet idag så hade jag aldrig flyttat ihop med min kärlek utan valt att ha eget boende - helt enkelt vara särbos tills barnen flyttar hemifrån. Då hade både barnen, min sambo och jag sluppit mycket jobbigt och jag inbillar mig att relationen med barnen hade varit bättre. Visst känns det tråkigt att inte få leva ihop "på riktigt" men tiden går så fort tills barnen är stora. Så det är mitt råd om man inte fungerar bra i en styvfamilj - för allas bästa. Tack för mig!

UngBonusMamma skrev 2008-12-26 21:42:12 följande:

Hemma hos er beror killens uppförande på brister i pappans uppfostran. Det låter som pappan har en låtgåuppfostringsmetod och att du mer aktivt vill att han ska gå in och styra upp. Du pekar på exempel där att vänta ut inte ger resultat.

Du har två alternativ och bör välja utifrån vilket sätt du tror din sambo svarar bäst på. Du känner din sambo bäst och vet hur pass medveten/förnekande han är kring sin son och hur mycket ärlighet han är redo för i dagsläget.

Antingen så talar du om rätt uppochner vad du anser problemet är. Sedan kan ni som två vuxna utan anklagelser bena i situationen för att hitta en lösning på vad ni kan kräva av killen och hur det ska gå till samt vad du och din sambo var och en "får ta".

Eller så "pottränar" du din sambo in i rollen som pappa med kontrollen över sin son genom att belöna sambon för bra och konsekvent respons på sonens uppförande.

uch jag kan förstå ditt dilemma. jag har turen att hon älskar mig men liksom du är jag den strängaste men jag gör oxå saker med henne. leker med fingrar osv prova fråga om du får spela spel eller dylikt. hon är dock fastän hon har mig som favorit så säger hon till mig vad jag ska göra o inte, det finkar INTE jag mådde så jävla dåligt så jag låg o grätt minst en natt varje gång hon kom. nu har jag sagt ifrån på skarpen att jag klarar inte hennes bossande o vipps så kom regler till. fy fan vilka strejkperioder vi haft men det gäller att fortsätta dom o att man e två! jag va så less att jag berätta varje liten detalj jag stört mig på o hur jag skulle hanterat situationen. men vänligt så klart. mitt bonus barn springer uppe till 11 o somnar av utmattning fastän läggdax kl 20.00 sedan myser hennes pappa men han blir kvar i rummet vanligtvis hela natten fram till kl23 nu sist så provade vi att han gosa o sedan gick ut o titta till ibland. men hysteriskare unge får man leta efter. tyvärr måste vi om det ska funka..vi kommer snart ha en till stortös då hon ebebis nu. o jag tillåter INGEN särbehandlig bara för att empati för jag anser att en familj skall kuna dela O SAMSAS. massa lycka till, o en sak, du behöver inte älska, bara vårda ömt.

jag e helt på niahs sida...brister på pappans fostran gör att han ser snett på dig, hade han vart som en förälder hade han inte sett dig som den som bestämde allt. kram

Han jobbar femskift och då innebär det att jag är den som är mest hemma. Dessutom har han inte alls i sin natur att hålla samma ordningssinne och koll som jag.

chila: jag förstår dig. Har inte samma situation som dig då men kan ändå förstå. Jag känner stundtals också att det kunde likagärna ha varit jag i en lägenhet för mig själv och vår son och sen få ut det gottigaste av relationen så får han ta fullt ansvar för sin dotter istället. Nu har jag ansvar för hans barn med hela hennes bagage också. Dessutom hade man kanske sluppit barnets mamma som ständigt strular till vardagen för mig och hugger en i ryggen så fort hon kan.

DrakenSpektakel skrev 2008-12-29 14:51:48 följande:

Är man i en familj så ska alla vuxna dela på ansvaret, tjatet, nöjena, kramarna, gråten, skojet ja på allt. Det skulle aldrig falla mig in att vänta på att min man skulle säga något. Vi är en familj, jag har mamma rollen fast jag inte är en biologisk mamma...
Tycker du gör helt rätt tjofsen...

Tack...Dottern säger också så: Du är ju som en mamma liksom.
När hon var liten sa hon mamma ibland också men jag sa att jag helt inte ville att hon sa så eftersom hon faktiskt har en mamma redan men att hon fick göra som hon ville, jag tyckte bara det kändes så fel liksom. Nu kallar hon mig för mitt namn.

Vi har inte världens bästa relation just nu för jag är så satans trött hela tiden så jag orkar inte engagera mig lika mycket som jag gjorde de första åren. Men det har varit såååå jobbigt med hela resan att få hit henne heltid innan mamman fattade rätt beslut så jag är så dränerad när det gäller henne .- dessutom har jag ju blivit mamma själv nu på lite äldre dar ....och det är ju ett nytt äventyr som kräver massa.

Så jag blev tvåbarnsförälder på ett och samma år kan man säga.

[citat]
Är man i en familj så ska alla vuxna dela på ansvaret, tjatet, nöjena, kramarna, gråten, skojet ja på allt. Det skulle aldrig falla mig in att vänta på att min man skulle säga något. Vi är en familj, jag har mamma rollen fast jag inte är en biologisk mamma... Tycker du gör helt rätt tjofsen...
[/citat]

jo, det är ju jättebra om det kan funka. men här var det tal om att det hade varit jättejobbigt, och hade gett konflikter.

Om BARNET inte upplever det som en familj, och de vuxna inte kan få lov att uppföra sig som om det var en familj - så ÄR det inte en familj. Inte på det sättet.

Familjekänslan är ju nåt som växer fram efterhanden som man hittar sina roller gentemot varandra och rutiner och trygghet. Den kommer också genom att man klarat av att hantera konflikter med varandra, tagit en del kamper och blivit goda vänner igen, så att man vet att den andre inte bara försvinner.

Jag hävdar bestämt att OM man har mycket konflikter med barnet, kan det vara en mycket god ide att kolla efter om man tar för stor del av 'uppfostraransvaret' iförhållande till vad den biologiska föräldern gör. Väldigt få människor tycker om att 'främmande' människor försöker bossa runt med en.

Kram och hoppas det går bättre TS.