Sorg efter förlorad förälder, syskon eller annan närstående

sofia sten: Beklagar. Så hemskt att ingen vet vad det är för sjukdom, men starkt gjort att kämpa på i 20 år

Ikväll är det bisättning för min far. Är rädd för vad som väntas att se.

Usch.

Den 9/4 var de 1år sen min pappa dog, endast 66år gammal. Allt kom som en chock för oss alla. Jag kan fortfarande komma på att jag tänker "men gud pappa finns inte mer" det gör så ont i mig. Jag va gravid när han dog å han gissade att jag skulle få en flicka å visst var det en liten tjej. Känns hårt att han inte fick träffa mitt första barn. Han skulle ju leva i många många år till ju med mamma. Han sa alltid när han hjälpte min syrra att ex hämta hennes barn på dagis att snart kommer jag att hämta din oxå. Åhhhh när kommer allt kännas lättare?

Linda Johansson81: beklagar vad som oxå hänt dig, vad är en bisättning om jag får fråga?

Det är när man tar ett farväl av honom i öppen kista, och vi ska klä kistan inuti.
Jag har valt att vara med och göra det annars kommer jag också att ångra mig tror jag.
Min pappa dog nu med den 9/4 blott 67 år gammal. Det känns tufft.

Förstår det e tufft.
Varken jag, min sambo, min syrra eller mamma kollade på pappa efter han dött. Vi fick ju beskedet på akuten men jag vågade inte gå in. Var rädd att se hur de skulle se ut. Kan ibland ångra det å ibland inte. Nu har jag ju minnet av honom som han var innan han dog.

själv miste jag min pappa för snart 13 år sen .. men de känns som i går att han lämnade mej

Jag var med pappa när han dog. Och det känns konstigt nu men jag kommer nog att vara glad för det efteråt.

Hej alla,
vilken bra tråd, den behövs verkligen för vi är många som har svårt att prata ut om dessa tunga tankar som man går och bär på.

Själv förlorade jag min mamma i bröstcancer för drygt två år sedan. Hon gick bort efter ett relativt snabbt sjukdomsförlopp på nyårsafton. Hon blev bara 50 år.
Vi pratades vid i stort sett varje dag och jag kan fortfarande vara nära på att lyfta luren och ringa..

I morse kl 6.30 somnade våran älskade lilla mamma/mormor in...hon har varit sjuk i canser i många år  och kämpat så in i det sista...nu sover hon fridfullt och slipper all värk......mammagumman. *saknar dig redan*

Gör så ont i mig att min lilla dotter inte kommer få träffa sin älskade mormor mer och busa och få små presenter av som hon blir så glad för....hon är bara 2 1/2 år så jag får glädjas åt att hon fick lite tid med mormor i allafall...och vi har fina minnen kvar....usch det är så sorgligt...men man får glädjas åt det fina man har kvar...min lilla busfia...

Ville bara skriva av mig lite...förstår nog inte riktigt det här än...är ganska lugn just nu...

Ni som mist en nära anhörig: Lev ut sorgen och älta och gråt. Det gjorde inte jag när min pojkvän tog livet av sig. Jag vände det inåt och fick stress-sjukdomar och depressioner i många år. Har nu släppt sorgen/skuldkänslorna.

Så sant och klokt!
Kram till dig

Vet precis vad du går igen. Beklagar din sorg och många kramar till dig!

Jag var med när min mamma dog. Nu när det gått ett tag så är jag glad att jag var det även om jag inte riktigt förstd det då. Jag tycker inte det jobbiga var just när
hon dog eller efteråt. Det jag snarare mår dåligt av sista veckan på sjukhuset
när min mamma mådde så dåligt, var fullproppad med morfin och
hade ångest. Det mår jag dåligt av. När hon dog och efterår mår jag inte dåligt
av att tänka på på samma sätt. Då led hon ju inte.
Men sista tiden på sjukhuset och när läkaren talade om för mig att hoppet var
ute. Det mår jag dåligt av.

Förstår den tanken också. Kan vara skönt att bara minnas den levande och friska
personen. det hade jag ju ändå inte fått göra eftersom min mamma var så sjuk innan
hon dog.

Kram

Beklagar, skickar styrke kramar!

Pappa dog ju av en stor propp i lungan så han såg ju inte annorlunda ut bara lite blekare enligt sköterskan som hjälpte oss på akuten. Men jag vågade inte gå in, tror jag hade svimmat eller brutit ihop å fött mitt barn direkt där.
När min morfar dog så kollade min mamma på honom å hon sa att hon ångrade de lite för när hon tänker på honom så ser hon den bilden. Å jag kan tänka mig att jag hade gjort lika, att hela tiden se honom på båren eller sängen eller hur dom nu visar upp dom. Tror inte jag hade klarat de.

Kram

Storliten: Tack och kram själv!

Att se pappa var inget jag hade en tanke på, medan syrran direkt sa att hon ville det. Eftersom han inte dog hemma eller på sjukhuset så skulle han till rättsmedicin, Linköping var det som låg närmast. Så vi fick möjlighet att se honom på bårhuset på Kalmarlasarett innan han fördes vidare. Efter obduktionen fördes han ner till Lund, men då såg vi inte honom.
De 2,5timmar som det tog att åka till Kalmar var nog nästan de värsta av alla, sitta inne på en vägrestaurang och försöka tvinga i sig något att äta och dricka och även få lite tid tillsammans allihop påvägen, Vi åkte i 2 bilar dit. Där satt vi vid ett bord och petade i maten och grät och tittade på foton som vi hämtat på framkallning påvägen, fruktansvärt!

Vi kom iallafall till Kalmar och möttes av en helt underbar diakonissa, det var verkligen rätt person på rätt plats. Hon fanns sen med under hela tiden vi var där, håll sig i bakgrunden men fanns hela tiden där. Svarade på de frågor vi hadde, hon följde även med mig in när jag ville ta foto på pappa och sa att det var inget konstigt alls att man tog foto på sina avlidna anhöriga.

Jag ångrar absolut inte att jag såg pappa, nu iefterhand kan jag vara tacksam över att syrran så direkt sa att hon ville det annars hade jag nog inte brytt mig om det. Det var en av de få saker som hon faktiskt klarade av att besluta och inte lämnade över till mig.

Hej,
min far dog väldigt nyligen och det känns som att det är mitt fel. Jag känner enorm skuld trots att det är sjukvården som har felat honom alla gånger han har uppsökt vård. Det var inte en enda gång läkare/sjuksköterskor sa åt han att åka till akuten trots klagomål över bla. bröstsmärtor. Jag blir snart tokig över att han faktiskt inte lever längre, jag vägrar att acceptera detta och kan inte göra det. Jag vet inte längre vad jag ska göra då jag inte kan få tillbaka honom. Varför sa jag inte åt han att vi inga risker skulle ta? Han blev avvisad från närakuten samma dag som han dog... det dröjde inte länge förrän han låg där i sitt hem och dog... jag klarar inte av denna smärta, och tyvärr lever vi i ett samhälle där sjukvården inte tycks vilja hjälpa alla! Så många gånger som han hade åkt in och försökt få träffa en läkare blev han hemskickad. Hade jag vetat att det varit så akut hade jag gjort annorlunda. Kan inte förlåta detta samt han var ju min bästa vän och nu har jag ingen...