Vi fick vårt missfall för 15v sedan och jag sörjer fortfarande, kan liksom inte komma över Smurfs bortgång och tänker hela tiden varje fredag då jag skulle passerat ny vecka! Nu blev vi gravida med Ivf efter 3år med barnlöshet så därför kanske det är jobbigare. Finns det fler som sörjer???
.
För oss som fått missfall så var det barnet perfekt o efterlängtat o då vill man inte höra att man e ung eller man snart ersätter det med ett annat barn. Kommer ihåg att läkarna sa hela tiden att barnet var sjukt o jag tänkte hela tiden håll käften säg inte så om mitt barn. O en läkare sa du kommer snart bli gravid igen o jag bara tittade på honom tror du verkligen det efter allt jag gått igenom idag att jag har lust att bli gravid igen? Ibland bara önskar man att har de inget vettigt att säga så kan de bara vara tysta
SKönt att du reagerat så. Jag blev istället så besviken och faktiskt riktigt riktigt arg pp min kropp... vilke liksom straffa den. Ville bliv destrukriv meb insåg snart att det inte var någon höjdare! Nu är jag snällare mot mig själv 
Så fortsätt att vara snäll mot dig själv!
SKönt
Jag sörjde mina två första missfall väldigt mycket. Tänkte mycket på hur det kunde ha varit, tyckte det var jobbigt att se magar... Vi fick diagnosen ofrivilligt barnlösa med en "gissning" att mina äggledare var förstörda och en remiss till IVF, men i efterhand så hade vi det egentligen inte så jobbigt. Jag blev gravid på 8:e försöket med mf i v6, och sedan igen efter ytterligare 9 försök med konstaterat ofostrig graviditet i v8. Mellan första och andra mf upptäcktes även att min ena äggledare var förstörd och den opererades bort. Sen blev jag gravid igen och vi fick en son. Under större delen av graviditeten var det fortfarande jobbigt och sorgen var tung, men när liten väl kommit så blev det lättare och lättare. Idag kan jag tänka på mina mf utan att bli det allra minsta ledsen, men nu är stora barnet 5 år och har fått ett litet syskon. Jag fick även ett MA mellan barnen, men det var inte alls lika jobbigt.
Nu kan jag inte säga att er sorg också kommer att försvinna, eller garantera att ni får barn så småningom, men de allra flesta som får missfall lyckas så småningom få barn, och de allra flesta som sörjer sina missfall kan lägga den sorgen bakom sig när de får barn. Jag hoppas att det gäller er med.
Hoppar in här.. Fick ma bekräftat på vul 3 september, gjorde två cytotec behandlingar, gjorde ont som bara den och blödde massor. På återbesök nr tre hade allt fortfarande inte kommit ut och jag skrapades den 18 sep.. Jag är fortfarande så sjukt ledsen och nedstämd :(
Och inte har jag fått nån ägglossning än heller, slutade blöda för över två veckor sen..
jag hoppas din ägglossning kommer snart.. Jag fick min drygt 3 veckor efter skrapningen och är inne på min mens nu 5 v efter.. Kan väl ta ett tag efteråt för kroppen o komma tillbaka... Hur långt gången var du när du fick vul.?
jag hoppas din ägglossning kommer snart.. Jag fick min drygt 3 veckor efter skrapningen och är inne på min mens nu 5 v efter.. Kan väl ta ett tag efteråt för kroppen o komma tillbaka... Hur långt gången var du när du fick vul.?
jag har fått missfall idag, bara i v 4+3 men vi har försökt i många år så det gör hemskt ont i hjärtat. Panikångesten ligger på lur precis under ytan. Imorgon ska jag stå upp inför en stor grupp människor och tala och le som om inget ont någonsin hänt mig. Hur ska jag klara det? Finns inte en chans att komma undan heller, jag måste ..
Hej alla!
Har skummat igenom era historier lite här i tråden och jösses vad ni har varit med om!!!
Jag har själv ett missfall i bagaget 
som jag fortfarande sörjer.
Jag och min man är ofrivilligt barnlösa och håller på med IVF sedan snart 2 år tillbaka. Blev gravid i somras på mitt 5:e försök och lyckan var total efter så många års längtande!!!!!
Tyvärr fick jag missfall i v.7 och tog det enormt hårt. Kroppen skötte det dock själv vilket jag i alla fall är oerhört tacksam för. Vi har gjort ett nytt försök efter missfallet men tyvärr var det inget av de 2 embryona som ville ta sig vilket inte har gjort det hela lättare.
Blir också lite irriterad över hur vårt vårdsystem fungerar ibland. Jag bor i Stockholms län men gör mina ivf-behandlingar i Uppsala län. På mottagningen har dom en kvinnlig kurator som är inriktad för att vara till stöd för kvinnor som har svårt att få barn, fått missfall mm. men eftersom jag tillhör Stockholms län så får jag inte boka tid och prata med henne!!! Och här hemma finns enbart "allmän-psykologer" och de flesta manliga dessutom.... inte så jag känner mig jättelockad att boka tid och prata med nån av dom... men mår verkligen inte bra
Jättekämpigt att orka vidare och försöka planera inför nästa IVF när man inte har någon att prata med och få bearbeta alla tankar och känslor om missfallet och alla försök att bli gravid överhuvudtaget.
Hur går det för er här?
Jag ska på gyn i morgon o kolla hur det ser ut efter missfall i december.
Får hoppas det går bra för dig.
Håller du på med IVF eller blev du gravid naturligt?