Anonym

Äldre 5 Aug 17:46

49 svar

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Han är en jättebra pappa och vi har ett underbart hem. Det känns som att jag bara hittat på alltihop, att det är jag som är en otolerant knasboll. Han har tidigare missbrukat kokain, amfetamin, extacy, hash, alkohol, lsd... När vi träffades hade han slutat med de tunga drogerna men fortsatte med haschet, alkoholen och var arbetsnarkoman. Jag blev gravid och bad honom sluta. Han gick bakom ryggen på mig flera gånger men var till sist "fri".
Ett tag.
Sen började han sporadiskt röka joints igen. Gränserna mellan jobb och fritid finns oftast inte. Han kan inte dricka alkohol som en normal människa, han blir stupfull, däckar, kräks... Som tur är har det varit lång tid mellan gångerna, men det händer allt oftare nu. Nu har han börjat röka cigaretter med. Han är 30 år.
Utåt sett är han så himla duktig, arbetsam, fortfarande ung ju!
Men jag lider. Jag blir så sjuk tillsammans med honom. Jag kontrollerar, blir orolig, rädd, får ångest.
Jag går på Al-Anon, läser litteratur, googlar, försöker hjälpa mig själv med ett ständigt positivt tänkande, försöker släppa taget och leva mitt eget liv, i vårat förhållande.
Vi har nästan aldrig sex. Vi har inte så mycket närhet, connection på ett djupare plan. Han är otillgänglig, oromantisk, tänker enbart praktisk.
Jag längtar efter närhet, passion, sex! Att bli sedd, bekräftad, förstådd.
Vi har gått till parterapeut, det hjälpte litegrann, men han tycker inte att han har några problem.
Jag har fortsatt hos terapeuten själv, men det gör mig bara ännu mer förvirrad, för han leder mig till ett spår bort från min man. Jag har fortfarande hoppet kvar. Det där dumma hoppet, som är så himlans starkt.
Vi turas om att vara hemma med barnet. Står inte ut att vara i samma rum som honom någon längre tid. Han har varit så elak, så orättvis, egoistisk och hård. Vi har grälat så mycket det sista året. Det finns nästan ingen kärlek kvar. Nästan.
Jag har börjat titta mig runt efter nytt boende åt mig och våran dotter. Han tycker det verkar bra att vara särbo, för då kan han jobba mer. Samtidigt som han tar sig fler friheter till att bete sig omoget (festa) försöker han vara omtänksam mot mig. Jag vet inte om det är för att han har dåligt samvete...
Jag vet inte längre vad som är rätt och vågar inte lita på det som jag själv känner. Jag är rädd för att jag kanske bara hittat på alltihop, att jag är en knasboll med förvrängd verklighetsuppfattning.
Kan någon spegla mig? Leda mig? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 17:59
Tillägg: Hans mamma är bipolär pillernarkoman, hans pappa pensionerad arbetsnarkoman, hans syster alkoholist och hans bror arbetsnarkoman. Det är inte konstigt att han är som han är. Men eftersom hela hans familj är "likadan" så är det så himla svårt för honom att inse/släppa förnekelsen...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 18:40
Jag har som sagt börjat tro att jag bara hittat på att han är en missbrukarpersonlighet, och att det istället bara är jag som har knasiga idéer/är pryd och tradig, typ.

Anonym (orolig)

Äldre 7 Aug 20:08

#31

Här är en tråd jag la upp i ämnet, har inte varit så flitig på att skriva på sista tiden dock.
www.familjeliv.se/Forum-4-120/m59195685.html

Anonym (fd medberoende)

Äldre 7 Aug 21:10

#32

Anonym skrev 2011-08-07 09:02:28 följande:

Jag har haft en bra helg, tillsammans med min dotter. Har försökt att inte ägna min sambo en endaste tanke, det har gått rätt så bra. Han spenderar helgen hos sin syster som fyller 40, och det passar honom fint, eftersom där vimlar av sprit, hasch och andra missbrukare. Det enda jag hört från honom är ett ångestladdat sms i går morse där han funderade på att köra hem i panik för att han saknade oss... Jag antar att han hade bakfylleångest. I går kväll när jag skulle lägga mig fick jag ångest och försökte ringa honom, men han svarade inte såklart.

Igår åkte jag till min gamla hemstad och hälsade på gamla vänner och bekanta och berättade hur det egentligen står till. Känner att jag får full uppbackning och blir mer och mer säker på min sak. Har googlat mycket om medberoende, missbruk, manipulation osv. Läser också boken "Anhörig" av Katerina Janouch.

Det som är så lurigt med min man, är att han missbrukar "sällan". Men när han brukar alkohol, eller hasch för den delen, gör han det på ett mycket osunt sätt. Gränslöst. När jag druckit halva mitt glas vin är han inne på sitt andra, eller tredje. Och så är det vännerna han väljer sig, något skriker om dem att de inte är sunda, och miljöerna han trivs i - sunkiga nersupna lokala pubbar. Om det inte vore för mig hade han besökt dem betydligt oftare. Fastän han inte missbrukar dagligen så är han ändå en missbrukarpersonlighet, och det har varit förödande för mig som vuxit upp med en medberoende mor, och alkoholiserade pappor. Jag har gått käpprätt in i medberoenderollen och tappat mitt fotfäste.

Imorgon har jag tid hos en advokat, och på tisdag har jag tid hos min psykolog. Hoppas att det kommer gå bra för mig.

Det låter som du gör ett enastående arbete med att ta hand och dig själv och din dotter. Du är kanonduktig, och det finns ingen anledning att det inte skulle gå bra för dig!

Du låter inte som en människa som sviker sig själv, så om du tar hand om dig kommer du klara skapa ett liv du och din dotter mår bra av.

Tråkigt att höra om din bakgrund, men med den i bagaget är det nog bra att du drabbats av detta nu när din dotter är så liten. Tänk om du skulle hamna i denna sörja när hon var äldre, kanske en tonåring!? Det är nog skonsammare för henne att du mår dåligt och läker NU, så du kan må bra och ge henne en stabil miljö framöver. Nu har du makten att bryta släktmönstret, så din dotter slipper upprepa eländet!

Det låter som du mått bra i helgen, det glädjer mig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Aug 12:28

#33

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-07 21:10:01 följande:

Det låter som du gör ett enastående arbete med att ta hand och dig själv och din dotter. Du är kanonduktig, och det finns ingen anledning att det inte skulle gå bra för dig!

Du låter inte som en människa som sviker sig själv, så om du tar hand om dig kommer du klara skapa ett liv du och din dotter mår bra av.

Tråkigt att höra om din bakgrund, men med den i bagaget är det nog bra att du drabbats av detta nu när din dotter är så liten. Tänk om du skulle hamna i denna sörja när hon var äldre, kanske en tonåring!? Det är nog skonsammare för henne att du mår dåligt och läker NU, så du kan må bra och ge henne en stabil miljö framöver. Nu har du makten att bryta släktmönstret, så din dotter slipper upprepa eländet!

Det låter som du mått bra i helgen, det glädjer mig.

TACK!

Ju mer jag distanserar mig från honom och ju mer jag närmar mig mig själv, desto mer styrka hittar jag. Jag ser fram emot att leva ett liv fritt från alla de tunga känslor, kaos och förvirring som medföljer ett liv så tätt inpå en missbrukare. Givetvis känner jag sorg, jag sörjer bland annat att min dotter inte kommer att få ett helsyskon och jag sörjer att jag förlorar min sambos goda sidor.
Livet är kort, och jag vill må annorlunda än jag gör tillsammans med min sambo. Jag vill ha en partner som förstår mig.

Anonym (orolig)

Äldre 10 Aug 11:58

#34

Hur går det för dig TS?

Själv kämpar jag på med al-anon möten för att försöka jobba med hur medberoendet skadat mig.

Anonym (i samma sits)

Äldre 19 Aug 16:03

#35

Anonym skrev 2011-08-07 19:44:34 följande:

Jag tror att man stannar för att man någonstans älskar personen som finns bakom missbruket, och man hoppas... hoppet är ju det sista som lämnar människan, det är så himla svårt att gå vidare när hoppet finns kvar, för då är man länkad till vederbördande. Och så tror jag att det är rädsla, rädsla för ensamheten, rädsla för att missbrukaren ska må mycket bättre utan en, eller mycket sämre, rädsla för vad andra ska tycka och tänka, rädsla för hur man själv skulle må efter en eventuell separation. Tror man vant sig vid att dåligt = normalt. Jag minnst inte hur ett bra liv känns, och är rädd för att jag inte kommer att uppleva det ändå, även fast jag lämnar.
Så tror jag också att det är otroligt sårbart att stå på egna ben, när man varit insjunken i en annan människa i så lång tid. Ja det är många saker, många tankar.... Svårt är det iallafall.

Jag måste börja med att tacka! Tacka för att ni fått upp ögonen på varför man mått som man gjort och i vilken soppa man egentligen är i... Jag tycker ni är starka som börjar ta er ut - själv börjar jag nog inse att det är den enda vägen om jag och min son ska få ett bra liv. Dock är jag otroligt rädd för hur vi ska klara det.

Det du, ts, skrev (ovan) slog så hårt! Min sambos mor har nu fått veta hur allvarligt det är med hennes son och det har varit skönt och ha ngn att prata med, men fastän hon nu vet så väljer hon att inte göra något, hon låter mig ta allt. Mina föräldrar vet att han håller på men inte så mkt och jag måste ljuga för dem när de undrar - känns otroligt jobbigt att behöva ljuga för dem för att rädda min sambo när det enda jag vill är att ha ngn att prata med, få lätta mitt hjärta och få ut alla tankar som snurrar i huvudet.

Känns som om jag bara är, jag tar hand om allt från städning, handling och andra vardagliga sysslor, dagis, att se till så att vår ombyggnation av huset blir klar någongång och samtidigt försöka hålla mig själv och mitt företag föytande. Känns som att jag snart drunknar - jag ler och verkar glad utåt men jag orkar inte längre och kanske börjar folk inse hur det är. Men jag vill inte blotta min sambo för jag älskar honom så mkt fortfarande. Men stannar jag kvar i detta förhållande så försvinner jag känns det som och jag vill ge min son ngt mkt bättre än vi har det/jag är just nu.

Men hur ska man göra om man inte har någon ekonomi alls, vart börjar man för att komma bort?

Hoppas det går bra för er här i tråden!

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Aug 21:12

#36

Jag bor fortfarande kvar, men det är fullständigt dött mellan oss. Jag letar efter en hyreslägenhet åt mig och våran dotter, det är svårt och tar tid när man bor i en storstad. Vi pratar knappt med varandra. Det som är jobbigt är att jag berättat för folk, på mitt jobb, och för mina vänner. Det "värsta" är, att alla stöttar mig omkring att lämna och bygga upp ett eget liv - vilket gör det svårt för mig att bli bekväm och gilla läget igen. Dvs stanna kvar och på så sätt fortsätta misshandla mig själv. För att inte ha gjort bort mig fullständigt för omvärlden måste jag stå fast vid mitt beslut, och lämna honom.

Jag pratar med en psykolog en gång i veckan och han har verkligen fått mig att förstå allvaret i det hela. Att våra problem inte bara handlar om hans missbruksproblematik, utan att det handlar om narcistiska tendenser från hans sida, och psykiskt våld mot mig! Shit! Och detta har jag alltså berättat för några utvalda kollegor samt vänner, det är skitjobbigt och fullt av en massa skam.

Jag försöker vara stark och stå rak i ryggen. Försöker ha is i magen och segla igenom situationen. Efter allt jag fått konstaterat och bekräftat från utomstående, och allt jag läst om ämnen, har jag kunnat se mycket mer objektivt på min sambo. Han är sjuk. Jag ser det nu. Han är sjuk, han är i sin värld, och jag kan inte rädda honom.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 20 Aug 09:11

#37

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Aug 21:08

#38

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 09:11:25 följande:

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Det är en smärtsam insikt att den som man älskar och har satsat allt på, är en svårbotlig egoist, som projicerar sina fel, brister och misstag på alla andra runtomkring. Det är outhärdigt att vara soptunna åt en sådan person, att bli så respektlöst och kärlekslöst behandlad, hur mycket man än ger - hur mycket man än vrider ut och in på sig själv. Visst är han en intelligent människa, med en massa känslor, men hans känslor handlar om honom själv och han saknar empati för andra. Jättetufft att ta till sig. Jättetufft att sluta hoppas.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Aug 21:18

#39

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 09:11:25 följande:

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig som ett white trash, det känns som att folk ser ner på mig för att jag valt en partner som är så -omogen. Det känns som att de oroar sig för mitt barns skull, jag är rädd för att de ska tycka synd om mitt barn, att de ska tro att jag inte klarar uppgiften att ta hand om min dotter, för att jag berättat om hur hennes far uppför sig, mot mig, mot oss. Jag är rädd för att bl dömd, för att jag inte haft bättre omdömme, att folk tror att jag också måste ha lika låg moral som min man, eftersom jag kunnat leva med honom.

Ja, en massa obehagliga tankar och rädslor förbundna med skam.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 20 Aug 21:30

#40

Anonym skrev 2011-08-20 21:18:29 följande:

Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig som ett white trash, det känns som att folk ser ner på mig för att jag valt en partner som är så -omogen. Det känns som att de oroar sig för mitt barns skull, jag är rädd för att de ska tycka synd om mitt barn, att de ska tro att jag inte klarar uppgiften att ta hand om min dotter, för att jag berättat om hur hennes far uppför sig, mot mig, mot oss. Jag är rädd för att bl dömd, för att jag inte haft bättre omdömme, att folk tror att jag också måste ha lika låg moral som min man, eftersom jag kunnat leva med honom.

Ja, en massa obehagliga tankar och rädslor förbundna med skam.

Exakt de svårigheterna har jag också. Jag har svårt för att berätta att jag separerat. Jag vill undvika nya miljöer och nya människor. Jag anser inte att alla har rätt att veta varför vi separerat, så jag skäms över att vi separarat när barnen är så små. Jag känner mig dömd som en som "glömt bort att vårda sitt förhållande" och en som "inte klarade småbarnsåren" när det eg är tvärt om. Jag tvingades inse att jag inte kan hjälpa någon som inte tar emot min hjälp och jag tvingas vara ensam för att barnen ska må bra. Hade jag älskat en välfungerande man hade jag aldrig gett upp och aldrig prioriterat bort förhållandet. Nu tvingast jag välja mellan att ge upp förhållandet eller mig själv, att prioritera en man som inte vill fungera eller prioritera våra barn. Jag känner skam inför andra, men vägrar skämmas över de val jag gjort.

Min terapeut sa något vacket till mig om min skam. Hon sa att det är beundransvärt att känna sån tilltro och vara så lojal som jag varit. Det är något man ska vara stolt över-inte skämmas för.

Anonym Trådstartaren

Äldre 21 Aug 09:39

#41

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 21:30:57 följande:

Exakt de svårigheterna har jag också. Jag har svårt för att berätta att jag separerat. Jag vill undvika nya miljöer och nya människor. Jag anser inte att alla har rätt att veta varför vi separerat, så jag skäms över att vi separarat när barnen är så små. Jag känner mig dömd som en som "glömt bort att vårda sitt förhållande" och en som "inte klarade småbarnsåren" när det eg är tvärt om. Jag tvingades inse att jag inte kan hjälpa någon som inte tar emot min hjälp och jag tvingas vara ensam för att barnen ska må bra. Hade jag älskat en välfungerande man hade jag aldrig gett upp och aldrig prioriterat bort förhållandet. Nu tvingast jag välja mellan att ge upp förhållandet eller mig själv, att prioritera en man som inte vill fungera eller prioritera våra barn. Jag känner skam inför andra, men vägrar skämmas över de val jag gjort.

Min terapeut sa något vacket till mig om min skam. Hon sa att det är beundransvärt att känna sån tilltro och vara så lojal som jag varit. Det är något man ska vara stolt över-inte skämmas för.

Jag har redan berättat, för bland annat min chef, att min man har missbruksproblem och narcisistiska tendenser. Har mycket ångest att jag berättat det. Vilken tur att jag ska byta avdelning om 2 månader. Där tänker jag inte berätta någonting.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 21 Aug 09:46

#42

Anonym skrev 2011-08-21 09:39:49 följande:

Jag har redan berättat, för bland annat min chef, att min man har missbruksproblem och narcisistiska tendenser. Har mycket ångest att jag berättat det. Vilken tur att jag ska byta avdelning om 2 månader. Där tänker jag inte berätta någonting.

Egentligen ska du inte skämmas, men jag skulle tycka det var jobbigt om folk visste. Det skulle på ett sätt finnas med i relationen med de personerna...Men samtidigt är det befriande att berätta och märka att folk inte ser ner på en ändå.

Anonym (oxå medberoende)

Äldre 15 Sep 22:53

#43

Jag har sedan snart 4 veckor varit ifrån min man som är blandmissbrukare.
Känns tufft visa dagar, men skönt de flesta dagar...
Det jobbiga är att han inte slutar ringa och be och böna om att allt ska bli bra
och att han ska sluta, lägga in sig på behandling osv.
Problemet är att det inte är första gången jag har lämnat honom för just de här
grejerna och vet innerst inne att det troligen inte kommer bli annorlunda denna
gången heller.
Men ändå så finns hoppet där, den där lilla gnistan hopp att NU så kommer det funka!!
Vi har 2 små barn gemensamt och jag har 2 sedan tidigare, så det är liksom inte bara
vi vuxna som är involverade i denna saliga röra.
Det hemska är att jag nu i efterhand märker på barnen hur de lidit i tysthet. Jag märker hur de
dag för dag förändras och blir gladare och frågar aldrig ens efter sin pappa.
Men varför ska det vara så svårt att bara bryta upp och gå vidare och inse att det
ALDRIG kommer funka???
Jag vet inte om ni andra känner likadant??

Anonym (fd medberoende)

Äldre 15 Sep 23:01

#44

Anonym (oxå medberoende) skrev 2011-09-15 22:53:40 följande:

Jag har sedan snart 4 veckor varit ifrån min man som är blandmissbrukare.
Känns tufft visa dagar, men skönt de flesta dagar...
Det jobbiga är att han inte slutar ringa och be och böna om att allt ska bli bra
och att han ska sluta, lägga in sig på behandling osv.
Problemet är att det inte är första gången jag har lämnat honom för just de här
grejerna och vet innerst inne att det troligen inte kommer bli annorlunda denna
gången heller.
Men ändå så finns hoppet där, den där lilla gnistan hopp att NU så kommer det funka!!
Vi har 2 små barn gemensamt och jag har 2 sedan tidigare, så det är liksom inte bara
vi vuxna som är involverade i denna saliga röra.
Det hemska är att jag nu i efterhand märker på barnen hur de lidit i tysthet. Jag märker hur de
dag för dag förändras och blir gladare och frågar aldrig ens efter sin pappa.
Men varför ska det vara så svårt att bara bryta upp och gå vidare och inse att det
ALDRIG kommer funka???
Jag vet inte om ni andra känner likadant??

Skit i hoppat och lyssna på förnuftet. det är skit, men det är det enda rätta och det vet du! Du har ditt kvitto på det när du ser hur mycket bättre barnen mår!

Starkt av dig att du lyckats stå på dig i separationen så länge, det blir bara lättare för var vecka som går!

Anonym

Äldre 16 Apr 18:21

#45

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 09:11:25 följande:

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Anonym (ledsen flickvän)

Äldre 16 Apr 18:30

#46

Hej. Jag är 18 år och är tillsammans med en haschmissbrukare (samt tagit tradolan. Och testat tjack osv år sedan)

Jag sa före vi blev ihop att jag aldrig skulle va tsm med en missbrukare. Den första månaderna var en redig röra av återfall, hopp, och svår abstinens. Denna månad skulle bli hans 5e månad som helt ren, och snart ska han på öppenvård, rehab för att undvika framtida återfall osv!

DOCK sa han just att han tagit återfall 2 veckor sen, och sedan HÅRD-rökt två veckor i sträck, ljugit mig rakt i ansiktet när jag undrat varför han beter sej så annorlunda och allt känns konstigt. Inte ett ord.

Han sa att det är en sjukdom och han har inte fått rätt behandling än. Att han "passade på" att röka före han skulle på rehab.... Nu är han ju helt klart beroende igen och måste gå igenom hela denna tradiluttan igen. FY FAN för han!!

Jag älskar han, men jag börjar se mej själv som en svag, desperat, bekräftelsesökande osäker tjej. Just för att jag är mer mån om hans tillfrisknande än att våga bli arg på han för hans svek mot mej och vårt förhållande! I efterhand efter han berättat om rökningen förtsätter han röka tills han ska på behandling, och är helt känslokall och egoistisk mot mej. Säger att han inte orkar något, orkar inte höra mej prata om mina känslor osv. Vill ta en tillfällig paus från livet, och mig, tills han är ute från absen (han ska till psyket i 2 veckor på annan ort för att få hjälp med värsta absen före rehabet)

Blir rädd att bli medberoende. Snälla hjälp!! Det är han jag vill ha barn med, gifta mig med och leva med. Han är min finaste del av livet men hans beroende är den mörkaste delen av mitt liv.

Anonym (på väg bort)

Äldre 16 Apr 19:41

#47

Jag känner igen mig så!
Har sedan tre veckor tillbaka bott från min man, som är helgalkoholist och dessutom sexmissbrukare.
Hans missbruk, om mitt medberoende, har fått vårt förhållande att sakta men säkert gå neråt i en spiral..Tills vi kom till den punkten då jag inte orkade mera, och så stack jag. Nu försöker vi "dela" på de två gemensamma barnen så gott det går, medan vi håller en paus. Han förstår fortfarande inte varför jag stuckit. Han anser att jag överdriver, är tråkig, pryd etc etc. Jag känner samma förvirring som er andra, fast jag läst mycket och på ett plan är medveten om att han manipulerar mig. Men det är precis som ni alla säger. Man vill så tro att den där fina, goa mannen som finns där under skall komma tillbaka.
Tyvärr tror jag att det blir separation på riktigt för vår del om han inte inser att han har problem och söker hjälp. För nu när jag kommit så här långt så går jag inte tillbaka till det där skitlivet vi har haft de senaste åren..

Filippa2016

Äldre 15 Feb 23:17

#48

Jag har varit tillsammans med en alkoholist i 25 år, vi fick 2 söner som har ärvt mkt av sin pappas beetende. De är vuxna idag, och det är min största sorg att jag inte lämnade när de var små. För att leva med en missbrukare präglar både dig och barnen. Efter skilsmässan för 12 år sedan, gick jag och pratade i grupp för de som hade levt som jag. Jag ber dig, både för din och ert barn skull, lämna.????????Styrkekram

Kitty32

Thu 15 Feb 2024 22:28

#49

Anonym skrev 2011-08-05 17:46:12 följande:

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Han är en jättebra pappa och vi har ett underbart hem. Det känns som att jag bara hittat på alltihop, att det är jag som är en otolerant knasboll. Han har tidigare missbrukat kokain, amfetamin, extacy, hash, alkohol, lsd... När vi träffades hade han slutat med de tunga drogerna men fortsatte med haschet, alkoholen och var arbetsnarkoman. Jag blev gravid och bad honom sluta. Han gick bakom ryggen på mig flera gånger men var till sist "fri".
Ett tag.
Sen började han sporadiskt röka joints igen. Gränserna mellan jobb och fritid finns oftast inte. Han kan inte dricka alkohol som en normal människa, han blir stupfull, däckar, kräks... Som tur är har det varit lång tid mellan gångerna, men det händer allt oftare nu. Nu har han börjat röka cigaretter med. Han är 30 år.
Utåt sett är han så himla duktig, arbetsam, fortfarande ung ju!
Men jag lider. Jag blir så sjuk tillsammans med honom. Jag kontrollerar, blir orolig, rädd, får ångest.
Jag går på Al-Anon, läser litteratur, googlar, försöker hjälpa mig själv med ett ständigt positivt tänkande, försöker släppa taget och leva mitt eget liv, i vårat förhållande.
Vi har nästan aldrig sex. Vi har inte så mycket närhet, connection på ett djupare plan. Han är otillgänglig, oromantisk, tänker enbart praktisk.
Jag längtar efter närhet, passion, sex! Att bli sedd, bekräftad, förstådd.
Vi har gått till parterapeut, det hjälpte litegrann, men han tycker inte att han har några problem.
Jag har fortsatt hos terapeuten själv, men det gör mig bara ännu mer förvirrad, för han leder mig till ett spår bort från min man. Jag har fortfarande hoppet kvar. Det där dumma hoppet, som är så himlans starkt.
Vi turas om att vara hemma med barnet. Står inte ut att vara i samma rum som honom någon längre tid. Han har varit så elak, så orättvis, egoistisk och hård. Vi har grälat så mycket det sista året. Det finns nästan ingen kärlek kvar. Nästan.
Jag har börjat titta mig runt efter nytt boende åt mig och våran dotter. Han tycker det verkar bra att vara särbo, för då kan han jobba mer. Samtidigt som han tar sig fler friheter till att bete sig omoget (festa) försöker han vara omtänksam mot mig. Jag vet inte om det är för att han har dåligt samvete...
Jag vet inte längre vad som är rätt och vågar inte lita på det som jag själv känner. Jag är rädd för att jag kanske bara hittat på alltihop, att jag är en knasboll med förvrängd verklighetsuppfattning.
Kan någon spegla mig? Leda mig? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 17:59
Tillägg: Hans mamma är bipolär pillernarkoman, hans pappa pensionerad arbetsnarkoman, hans syster alkoholist och hans bror arbetsnarkoman. Det är inte konstigt att han är som han är. Men eftersom hela hans familj är "likadan" så är det så himla svårt för honom att inse/släppa förnekelsen...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-05 18:40
Jag har som sagt börjat tro att jag bara hittat på att han är en missbrukarpersonlighet, och att det istället bara är jag som har knasiga idéer/är pryd och tradig, typ.

TS! Hur gick det? <3

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

INNEHÅLL