Dystymi

Anonym (låg)

Hoppas verkligen solen coh värmen kommer snart!
Då i alla fall jag mår bättre av den, iaf vissa dagar till och från.
*Kram* Sov gott.

Orolig:
*kramar om*
Hoppas du känner dig bättre nu! Våren ÄR iaf på väg... Mina vårlökar tittar upp men fryser nog om knopparna på nätterna. Men dom ska ha en stor eloge som orkar kämpa mot dom kalla nätterna och snön som yr omkring dom vissa dagar! Dom kämpar tappert, lika som vi gör!

Jag:
Jag har i ett tidigare inlägg kopierat in en text om vad dystymi är. Men i korta och enkla ord så kan man väl säga att det är en lite mildare grad av depression som varar i många år, kanske hela livet, och som går upp och ner som en bergochdalbana. Vissa perioder mår man jättebra och vissa perioder mår man riktigt dåligt. Men allt som oftast dras man med en lite lindrigare deprission. Typ...
Min diagnos ställde min kurator. Tror du också att du har det?

Låg:
Ja, tänk vad ens egna tankar kan påverka... När det känns som värst brukar jag gå och nynna på den här "Life of Brian-sången"... "Always look at the bright side of life"... också brukar jag försöka tänka att det hade faktiskt kunna vara värre... också målar jag upp ett riktigt skräcksenario, sen känns det inte lika tungt längre...

Själv så mår jag bra! Visst jag jag mina svackor men jag har lärt mig så mycket hos kuratorn om hur jag ska ta mig ur dom, så det blir inte så långvariga svackor.
När det känns jobbigt nu så är det kanske bara tio procent av hur jobbigt det skulle ha varit för typ ett år sen...

Kram till er alla!

TS
Tack för dina omtänksamma ord. Lite bättre är det, men inte fullt ut. Hoppas läkaren på onsdag kan hjälpa mig..

Orolig:
Ja, vad bra att du ska gå till läkaren nu! Stå på dig och berätta hur du känner dig och att du vill ha hjälp! Och inte minst, ta emot hjälpen du erbjuds!!!
...nu vet inte jag hur du funkar, men jag är sån som har väldigt svårt för att erkänna hur illa det är med mig och sen har jag väldigt svårt för att ta emot hjälpen när den erbjuds.
Hoppas att du inte är sån.

Glöm inte bort att berätta hur det gick för dig!
Kram

TS...
Ja, kanske det. Jag är en riktig tänkare och ofta är jag nere. Känner att jag alltid får klara mig själv. Det finns liksom ingen som stöttar och så men jag önskar av hela mitt hjärta att det skulle finnas. När ngt går fel i min värld tar jag det väldigt hårt.

Har MYCKET mörka tankar i perioder, men ingen vet på riktigt hur jag har det för då drar sig bara folk undan så jag kniper igen och "väntar ut"....

Herre gud! Läste just TS inslag på sidan 4. Shit! ALLT stämmer.... jag är aldeles skakis nu... Alltså inlägget om vad dystymi är.
Vad gör jag nu?

Gick till en kurator för 1½ år sedan men hon tyckte att jag inte behövde komma mer (fast jag kännde mig jättedålig) för att jag hade blivit gladare. Hon sa att jag skulle höra av mig om jag mådde sämre igen, men jag vågar liksom inte. Känner mig som en looser. Jag vågade inte heller säga till henne att jag ville fortsätta att prata då den där sista ggn. Tänkte att hon säkert tyckte att jag ältade på bara...

Det som har hänt i mitt liv är att jag blivit psykiskt misshandlad av min mamma så länge jag kan minnas. Min pappa har i stort aldrig tagit mitt parti. Min 5 år äldre bror slog mig blå och blodig varje dag.
Tänkte ta livet av mig i hela högstadiet. Haft ärstörningar sedan dess.Svält, kräkts och hetsätit. Maten och jag är inte kompisar.
Flyttade hemifrån när jag var 16 för att överleva helt enkelt.

Blev lämnad av min bästa vän och mitt livs kärlek (samma person alltså), helt utan förvarning när jag var gravid i 8:e månaden. Då rasade allt och det är två år sedan nu. Har varit ledsen sedan dess.

Vad har ni för råd? Vad tycker ni att jag ska göra nu? Vet inte om jag vågar ta kontakt med ngn...

TS

Jo jag har väldit svårt att ta emot hjälp och jag ska nu till läkaren efter att börjat insett att jag inte klarar av att leva ens med mig själv.. & om inte jag kan leva med mig, hur ska då min sambo kunna göra det?

Jag är så orolig. Pratar även lite i en tråd här om Borderline, är ff inte säker på om det kan vara Dystymi eller Borderline. Båda stämmer in så väl. På sina vis, svårt när det är så olika från gång till gång. & jag känner mig så kluven.
Är livrädd för mig själv. Hoppas att jag inte får ett utbrott på onsdag, men att jag klarar av att stå på mig och få den hjälp jag vill ha och behöver..

Anonym Jag:
Jag tycker absolut att du ska söka hjälp. Om du inte litar på din förra kurator tycker jag att du ska prata med en läkare om det och kanske få gå till nån annan, om du själv inte vet var du ska vända dig alltså. Jag tycker helt klart attt du ska söka hjälp! Hjälpen finns där ute, det gäller bara att BE om den och sen ta emot den när den erbjuds!
Min kurator tyckte också vid ett tillfälle att vi skulle sluta träffas eftersom hon tyckte att jag mådde bra. Men jag sa ifrån, pga av att jag hade mycket mer att prata om och gå igenom. Det accepterade hon utan knussel. Men jag vet att det kan vara mycket svårt att be om hjälpen och att tala om HUR dåligt man mår. Men vill man må bra så måste man själv kräva hjälp och ta emot den! Ingen kan tvinga dig till att prata om saker du inte vill, man får ta sig själv i kragen och tvinga sig själv att säga det man vill ha sagt, och be om den hjälp man behöver.
Låter jag hård nu? Jag har tvingat mig själv till att må bra den senaste tiden, annars hade jag nog fortfarande mått dåligt. Det är ingen annan än jag som kan få mig att må bra.

Orolig:
Stå på dig imorgon! Jag tänker på dig!

Åh, jag känner mig verkligen feg. Känns som jag inte vågar eller orkar ta kontakt. Men jag mår verkligen inte bra.
Är jämt trött. Som nu. Känns som om jag sovit i en timma i natt!!
Så j:a stressad. Jag kan känna hur allt bara vibrrera innom mig. Som när man bälgat i sig Espresso...fast jag bara sitter och tar det lugnt.
Har tom fått eksem i ansiktet som hålls i shakt med kortisonsalva. Men så fort jag inte smörjer på en elle två dagar kommer det igen.
Har huvudvärk nästan varje dag.
Blir så himla lätt irriterad och besvikan på alla och allt. Har helt enkelt inte tålamod till missar i mitt liv.
I Januari var jag på jobbet ca 270 timmar. Det är ju inte klokt. Och så är jag ensamstående med en 1½-åring. Pappan hjälper väl till när han kan, men det är alltid på hans vilkor. Som idag vill jag gå och träningsdansa som jag inte gjort en enda ggn på ett år!! Men nej, pappa kan inte ha sitt barn i två timmar på kvällen för han måste jobba ihop pengar nu till sommaren. Han är student. Han pluggar på heltig. Jobbar minst 12 ggr per månad OCH tränar två ggr i veckan. När ska jag få min fritid? Jag orkar inte stå för min rätt längre där.
Jag orkar ingenting. När jag ler är det bara en mask. Men ingen vet det. Shit alltså. *suck* Jobbigt.

När jag gick hos kuratorn började hon prata om ngt piller som gjorde att man inte kände sig så nere. Men också att man inte kände sig så jätteglad. Tablette tog bort toppar och dalar i ens hummör. Då ville jag inte. Är lite rädd för "lycko-piller", men nu tror jag att jag skulle ta dom.
Jag gråter aldrig längre. Finns inga tårar. Är tom på ett tryckande sätt.
Vill så gärna träffa nya människor men det går inte. Jag är trevlig, snackar inte skit om folk. Skojar och är inte blyg och tysst. Har inga konstiga kläder eller frisyrer. Men det är ändå ngt som gör att folk inte "fastnar".
På ngt sätt känner säkert folk att man är konstig på ngt sätt...

Har funderat på att försöka sjukskriva mig. Jag vill vila! Känns som om jag kommer att braka ihop snart. På riktigt.
Det jag är rädd för att att folk kommer se ner på mig om folk får reda på hur jag mår och att jag kanske måsta ta piller osv. Man hör kommentarer både här och där tycker jag. Och när jag berättat för folk om min situation drar dom sig undan. Jag vill inte att det ska bli så....

Men kom gärna med råd, erfarenheter och peppning.
Jag ska inte ge upp...

TS
TACK!

Anonym (jag)
Jag känner med dig. Finns så många likheter. Rädsla, utmattning, längtan, ängest, konstans trötthet. Men frågan är vad man kan göra? Om man känner sig ensam också så är det ju svårt att ta tag i sig själv. Har du INGEN nära dig som du kan dela med dig som kanske skulle vilja hjälpa dig på fötter igen, eller bara ringa det jobbiga samtalet för att kolla om du har en möjlighet till tex sjukskrivning och medicinks hjälp?

TÄnker på er alla!

Jag har delat med mig men det känns som om alla ger upp på mig. Dom tycker att det gått så lång tid sedan den stora krashen för två år sedan. För mig känns det som igår...
Jag ber inte ngn av mina kompisar områd, ändå ska dom komma med en massa "råd" och kommentarer. Och när jag säger att jag försökt eller att det inte går osv så ger dom upp och hör inte av sig alls mer.
Jag önskar bara att ngn skulle lyssna. Det är allt. Jag vill att mina kompisar är mina kompisar, inte mina psykologer. Jag vill prata gamla minnen, killsnack, töntiga skämt man drar tillsammans. Så som det har varit. Men alla ska jämt fråga hur det är (förstår att det kanske är omtanke, men om man inte kan hantera svaret så varför fråga?), prata om vikt och den och den nyttiga maten. ALLA mina vänner vet att jag är överviktig och har svårt för att gå ner. Det är som ren tortyr att höra hur alla ska- och går ner i vikt hit och dit. Jag skiter i det!! Jag umgås med folk för deras innre. Man får se ut precis hur som hellst med mig, så det är så jobbigt att höra detta ytliga snack.
Om man får en finne i pannan och en på hakan, går man då till en som har acne i hela ansiktet och beklagar sig? Nä, tror inte det. Likadant känns det nu. "Oj oj oj vad tjock jag är! Jag har storlek 40 nu!!" "Jaha, brukar jag tänka då, vad tycker dom då att jag är som har 42-44?"

Jag har en kompis som nästan vet allt, men jag vill inte förlora henne också genom att berätta om min verkliga situation. Tycker redan att vi glider isär. När jag föreslår promenader så kan hon inte, men går sedan ut å går senare på kvällen. Kommer VÄLDIGT sällan och hälsar på. Jag åker alltid dit. Ja ja...jag kanske ser det mörkare än vad det är. Jag vet att hon har skola och jobb och träning...

Min närmaste släkting (syster) bor 45 mil bort. Tror hon också tröttnat...

Kanske ska ringa "hjälp-samtalet" ändå....men jag är rädd. På riktigt.

Var till doktorn idag, ångrar mig starkt att jag öppnade munnen, skulle bara tagit upp de ev allergiska skälen. Hon var så himla elak när jag tog upp att jag ville ha ökad dos eller ev utredning på varför jag mår som jag gör. Hon sa att om jag inte misstänkte schizofreni så fanns det inget att utreda och ökad dos fick jag absolut inte, utan byte av medicin IGEN! & att jag ville ev ha barn snart var helt opassande då jag inte var värdig att bli mamma nu. För jag äter medicin, känner mig helt krossad av hennes ord. Visst jag förstår hennes poäng, allt är bättre om du mår bättre, har hela framtiden utplanerad och ser till alla luckor som kan komma i tex ekonomi och allt. Men måste hon trycka ner mig för det? Jag ber om hjälp av en anledning. Men nu känner jag mig trasigare, har så ont..
Fick veta att jag också ev nu är alergisk mot mina bebisar (katterna & hunden). & att astman inte alls var borta som jag trott den varit i flera år. Kan mera vara elakare?

Eller har jag kanske inbillat mig att jag mår som jag gör? Handlar det om rätt tänkande. Vet inte mkt nu, bara att jag kan börja gråta när som helst. Grät framför läkaren, har aldrig hänt förr. Varit nära, men dessa tårar gick inte att stoppa..
Är förkrossad och lämnad i mina spilror. Hoppas ni mår bättre!

Anomym Jag:
Oj, vad jag känner igen dina symptom. Trötthet, irritation, tomhet, vilja gråta men inte kunna... Du är inte konstig om du skulle behöva sjukskriva dig för att vila upp dig och äta "lyckopiller", du är bara mänsklig!

Orolig:
Vilken dum läkare du träffade!!! Det blir månadens tistel till henne!!! Men ge inte upp, träffa en annan läkare, eller ring kuratorn själv och försök få tid där. Säg precis som du skrev här: "Jag ber om hjälp av en anledning". Kräv att bli tagen på allvar!!! Ge inte upp!!!

Ursäkta att jag är så kortfattad idag... jag har lite bråttom...

Tack TS ingen fara, alla har vi bråttom ibland.
Men jag ska nog inte söka någon mera hjälp, orkar inte. Men jag ska nog kunna klara detta själv. Men är det någon här som ätit antidep. när ni blivit gravida eller någon annan medicin?
& vad ska då bm? Behöver lite stöd. Är så rädd att medicinerna ska skada fostret om det kommer något.

Hur mår ni? *puffar lite*

Orolig:
Nä, jag började inte med anti-depp förrens efter sista barnet och amningen. Jag vet inte hur det påverkar fostret...

Hej TS och alla andra!

För mig går det verkligen upp och ner. Har varit bortrest så tankarna har varit på annat håll men han ändå diskuterat svårigheter med bla mig syster. Har kommit fram till att hon inte bryr sig om saker och ting. Funderar på att inte bry mig själv heller då. Det kanske är så man gör, man ska sluta bry sig så slipper man ju tänka på problem och "elände". Men HUR? (kom gärna med tips) Jag fattar inte hur folk gör!! Man hör: "jag orkar inte lägga energi på det där så då struntar jag i det." Om jag skulle göra så skulle jag ha dåligt samvete och också känna att jag inte förstod situationen och DÅ blir jag frustrerad och vilsen. Någon mer som fungerar så?
Mina mamma är ganska dum mot alla, mest mig, i sin omgivning. Negativ och egoistisk. Jag vet att hon snackar skit om oss till andra, tex mammas vännina, mammas kusin och skulle inte förvåna mig om hon gör det till min moster och mormor också. Då säger min syster så här: "men vad behöver du bry dig om vad hon säger om dig till andra?" jag kan bara säga att jag bryr mig MYCKET om vad andra säger om mig. Speciellt min mamma...
Lite sånt diskuterade min syster och jag i ca 10 min. När jag sa att jag kännde det som att hon bara är tyst och aldrig kommer med en enda kommentar när jag säger hur jag har det, hur mamma och pappa behandlar mig, så sa hon att hon "inte har några svar och att hon inte orkar bry sig längre. Varför lägga energi på sånt man inte kan lösa?"

Men idag skiner solen och jag är lite muntrare. Tog en låång pormenad igår med min enda riktiga vän. Det känndes bra. Jag hann med att skoja lite med ett par unga, snygga poliser dessutom på vägen....

Hur har du det TS? Hara du det fortfarande bra?

Hur mår alla?