Tycker du om ditt/dina bonusbarn?

Varför är det alltid bonus/styvmammor som klagar sig fördärvade över partners barn sedan tidigare förhållande. Man hör aldrig män klaga. Jag säger som så många andra: ni hade inte behövt inleda ett förhållande och än mindre bli sambo med en man som har barn sedan tidigare om ni inte accepterar det faktum att de finns till. Lever man tillsammans är man en familj där man ska samarbeta och där alla är lika mycket värda.

Det är man inte nödvändigtvis nej! Du, eller någon annan, bestämmer inte vem som är en familj. Man måste inte vara en familj bara för att man bor under samma tak en del av tiden.

Du tror inte, på någon som helst måte, att kvinnor klagar mer därför att de får/tar ett större ansvar för hus och barn? Att det finns andra förväntningar på en kvinna än på en man? Detta är saker du aldrig hört talas om?

Ne lägg den största delen av ansvaret dör det hör hemma -hos föräldrarna. När de tar in nya människor i deras liv tar de på sig en stor jobb, ett stort ansvar i det att försöka få till trygga goda relationer. Och då tror jag det är väldigt viktigt att allt bygger på frivillighet från den nyas sida. Förvänta inte mer än du skulle gjort av grannen eller en kompis. Låt den nya ta allt det roliga och släppa det jobbiga.

Det finns inga paket. Det finns inga universallösning.

Ja, det gör jag. Numer till och med älskar jag dem! Nej, det känns inte riktigt som de är mina, de har ju en bra mamma, men de känns ändå som om vi är FAMILJ

Därför att det ofta är kvinnan som står för hushålls tjänsterna, och konstigt nog så räknas även barn in i dem. Är det ens egna barn så tar man per automatik det ansvaret, därför blir det lättare för en man som träffar en kvinna som har barn. Orden att du ska själv ta hand om de barn du satt till världen behöver aldrig uttalas där, för det flyter på av sig självt. 
Men när kvinnan träffar en man som har barn så läggs de som en belastning på henne.
Nu är det inte alltid det är så, min man tog själv hand om sina barn och det finns fler på forumet där mannen tagit ansvar för det han satt till världen.

Nej, jag håller inte med om att man blir en familj bara för att man bor ihop. Det man tar med sig in i förhållandet får man själv ta ansvar för både ekonomiskt och rent praktiskt, och det gäller både barn och ev husdjur.

Sen är det också så att kvinnor oftare än män skriver om sina problem och Sins känslor på nätet. Och det är även en skillnad mellan kön i HUR och hur mycket man känner överhuvudtaget.

Så att män är så himla bra styvfäder, pappor osv är inte rätt att säga. Ofta bara hörs de mindre.

Men ni verkar hata era styvbarn och önskar dem helst ofödda. Välj då karlar utan barn. Bor man ihop ska man vara en familj och inte göra skillnad på barnen. Annars kan ni vara särbos. Problemet löst. Barnen har inte bett om att få komma till världen och ska inte behöva känna sig i vägen för pappas nya partner. Skämmes tamejfan! Att ni inte delar jämställt på hushållssysslor är ert eget fel. Välj en modern man.

Vem bestämmer att man "ska vara en familj"?
Du eller de som lever under samma tak?

Det finns väl inget som säger att bonusbarnet ser bonusföräldern som sin familj heller, eller hur? Men barnet ska göra det menar du?

jag är både mamma och bonusmamma. Jag älskar alla barnen. Jag vet ni inte tror det men det gör jag faktiskt. Klart jag har en längre historik med de egna barnen men det spelar ingen roll. Jag kanske har haft tur, men jag tror mer på att det handlar om hur jag och mannen är. Vi har precis samma inställning. Han ställer upp upp för mina barn och jag för hans. Win-win situation. Ibland är det mkt kring nån av mina, ibland kring nån av hans. 

När man läser trådar här med problem handlar det ofta 
a) om familjer där en har barn och den andra inte och så blir det snedfördelning på vardagen och man har inte pratat igenom hur det ska fungera
b) bioföräldern jobbar så mkt att bonusföräldern plötsligt står med ansvar för alla barnen ,ofta, och det blir snedfördelning
c) Det finns ex som är jobbiga långt utöver det vanliga och det tär på allas krafter att få en gemensam vårdnad att fungera som det är tänkt
d) ekonomin haltar

I vissa familjer kan det vara så komplext att livspusslet helt enkelt inte går att få ihop så som man vill och då tvingas man till kompromisser. Då kanske det inte är så konstigt om man ser om sitt hus och prioriterar sina egna barn före partnerns. 

MEN

Då anser iaf jag att då ska man inte bo tillsammans! Då får man ha såpass mycket insikt att man inser att det skadar barnen. Klart de känner om nån inte gillar dem hur mycket man än tror att man inte visar det. Det kan skada för livet, vill man verkligen stå där sen när barnet är vuxet och få veta att man varit med och försämrat deras uppväxt?

Precis som LHF skrev: vem bestämmer att man "ska" vara en familj?

Sånt här fungerar olika i olika familjer. Och särskilt i styvfamiljer är inte detta en självklarhet.

Sen undrar jag på detta med att det inte finns någon mellanting mellan att vara jätteglad i/älska och att hata. Att hata är en mycket stark känsla som jag inte tror många känner genuint för partnerns barn. Inte gilla -ja. Hata -nej.

Sen är det detta med "varför valde du en man med barn då?" Jaa du, det är ju inte så enkelt. De flesta tror ju självklart att det kommer gå mycket lättare, smidigare än det gör. Saker ändras -man visst inte hur partners ex är t.ex. Eller hur barnen som var då gulliga mot dig/dina barn plötsligt känner sig hotade och börjar bete sig elakt. Alla vuxna är inte barnpsykologer, lärare eller förskolepedagoger -även fast man vill partnerns barn det bästa kan det vara skitsvårt att göra det i praktiken.

Sen handlar det inte bara så enkelt om att dela på hushållssysslar -det handlar om hur hela vårt samhälle ser på mamma vs papparollen. Vad folk omedvetet förväntar av en mamma -och därmed även av en styvmamma.

Sluta tro det värsta om folk och försök sätta dig in i andras situation.

Jag tycker om min bonusdotter, kanske även älskar henne. Har alltid gjort mitt bästa att behandla henne som mitt eget för att jag upplever det som mitt ansvar att ge henne det bästa möjliga uppväxt så länge vi bor tillsammans. Detta är en moralisk princip som är min och jag förväntar mig absolut inte samma sak av andra människor, det är ju först och främst föräldrarnas uppgift att ta hand om sina barn. Det hjälpte mycket att jag kom i hennes liv när hon var väldigt liten (3 år, 7 år nu) och att hon bodde med oss alla dagar minus vh. Nu har vi ett genemsamt barn också och stora tjejen behandlar min dotter med mycket kärlek vilket gjorde att min känslor för henne växer också. Hon är inte bara min bonusdotter utan också stora syster och förebild till min egen dotter. Annars är det klart att det finns skillnad i styrkan av känslor men jag ser oss allihopa som en familj.

Hade det varit andra omständigheter, hade jag träffat min bonus som en stor tonårsflicka då skulle det såklart vara uteslutet att spela samma uppföstrande roll som idag

Om föräldrarna är så oense och/eller olyckliga med varandra att de vill skiljas är ingen lyckligare av att de tvingar sig till att vara tillsammans 'för barnens skull'.. Att istället skilja sig ansvarsfullt och förnuftigt är mycket bättre.
Vad gäller de 'styvhäxor' som nämnts så gäller ju självklart att inte tappa sitt fokus på sina egna barn bara för att man träffar en ny kärlek. Lustigt nog är det ganska vanligt i trådar som klagar på styvbarn och/eller den andre bioföräldern (dvs ens partners ex) att det verkar vara den av den klagande kvinnans mansval som är problemet...

Måste bara flika in såhär på morgonkvisten att jag tycker det är konstigt att man inte kan se att "problem styvhäxa" har många ursprung. Antingen ger man styvmamman allt ansvar då hon är ego och dum i huvudet, annars är det pappan som bär allt allt allt ansvaret, eller också är det bara biomammans ansvar för att hon djävlas och är svartsjuk.

Men som jag ser det bär alla ett ansvar. Ja till och med barnen till viss del (inte småbarn såklart). Oavsett anledning så är det föräldrarna, och enbart de, som tog beslutet att skiljas med allt va det innebär. Genom det tar de endel chanser och kan göra det svårt för barnen.

Den som sedan träffar en ny när ett stort ansvar när det gäller att hälsa till att skapa en bra relation mellan barn och ny partner, eller att säga stopp, sätta ned foten till båda barn och partner. Båda barn och styvmamma ska respektera varandra.

Styvmamman har självklart ett ansvar för hur hon beter sig och att prata om hur hon upplever saker.

Men när saker inte funkar och mamman framstår som en "häxa" i en tråd här inne, ja då är det ofta flera som inte tagit sitt ansvar. Och flera man i allafall kan ifrågasätta. Det är alltid en anledning till en styvmammas dåliga beteende och/eller negativa känslor.

Många hävdar att biomamman inte bär något som helst ansvar och inte har någon skyldighet att ens prata med styvmamman. Ja och nej skulle jag säga. Om jag som mamma ser att mitt barn och hennes styvmamma inte kommer överens så tycker jag det vore mycket oansvarigt av mig att inte försöka göra något. Inte ändra mitt liv för att göra pappans familj nöjda, men kanske försöka ge efter på vissa saker, kompromissa osv. Och viktigast: inte börja hata styvmamman och döma henne utan att ens ha försökt prata med henne på ett civiliserat sätt.

Och har man en så dålig relation med sitt ex att det är en anledning till att inte vilja snabbpratande med pappan och styvmamman då bär man ett himla stort ansvar själv.

Och oftast är man ju överens hör om att pappan bär ett stort ansvar. Det är lätt, LÄTT, att förstå att en styvmamma börjas hysa negativa känslor för sitt styvbarn och hata situationen (vilket kan leda till att det känns som att man hatar styvbarnen). Pappan kan inte förvänta att partnern tar föräldraansvar för barn dom inte är sina egna, ej heller att hon älskar dem som hon älskar sina evt egna barn. Allt måste baseras på frivillighet och det måste man ha förståelse för. Har en styvmamma inga rättigheter har hon heller inga skyldigheter.

Alltså ALLA bär ansvaret förvar det ska bli lyckat. Sen får man inte glömma att i oss människor, i såväl mammor och pappor som hos styvföräldrar, gömmer det sig många "djuriska" instinkt. Helt naturliga instinkt för att skydda oss själva och våra barn. Vi är inte skapat för "styvfamiljsliv", vi är inte skapat för att titta på att andra uppfostrar våra barn eller att vi ska uppfostra andras barn, eller att andra (vuxna eller barn) beter sig dåligt mot våra barn. Även fast vi människor skiljer oss rätt mycket från det övriga djurriket är det fortfarande många beteenden som är djupt rotade i oss. Glöm inte det!

När saker inte funkar och STYVMAMMAN framstår en häxa, skulle det självklart stå! :)