Tycker du om ditt/dina bonusbarn?

Nej för fasiken!!!! Står ut enbart på grund av vårt gemensamma älskade barn. Räknar ner till hen inte kommer på umgänge mer.

Fake it 'til you make it. Så tänker jag. Hans barn är som vilka barn som helst. Vuxna ska vara snälla och bra med barn. Mina barn vill jag krama så fort jag ser. Hans barn vill jag inte krama. Mina barn älskar jag. Hans barn behöver jag lära känna mer och kommer nog att tycka om med tiden. Jag ser det mer som mitt jobb att vara en bra vuxen i hans barns liv. En vuxen som måste vara mogen, måste kunna skilja på känslor och vad som kommer ut i handling. En vuxen som måste titta lite extra på mig själv utifrån i vissa situationer och försöka se vad som blir objektivt rätt istället för vad som KÄNNS rätt.

Min nya man är bra på att handla kärleksfullt mot mina barn. Det är märkligt det där med känslor och handling. Mina barns pappa älskar säkert mina (=sina) barn mer än min nya man älskar dem. Dvs tycker att de känns nära och att det inte finns något motstånd att krama eller något främmande över dem. Men han (barnens pappa) kan inte omsätta det i handling så att barnen känner sig älskade. De känner mer aktivt intresse och kanske till och med värme från min nya man än från sin pappa. Tyvärr förstås. Det är ju egentligen en stor tragedi, men det är i alla fall ett gott exempel på att god omsorg om barn och ett varmt och trevligt bemötande inte måste hänga ihop med kärlek. 

Min nya mans barn har en bra mamma. Det minskar ju pressen på mig och det känns skönt. Å andra sidan är de inte lika angelägna att ha en nära relation heller. Dels är de till sin personlighet lite mer flacka och mindre intensiva än mina barn när det kommer till interaktion och dels så har de inte behovet av mig som viktig vuxen. 

Jag hanterar det genom att räkna dagarna tills hemorojden flyttar, vilket är nära nu. Sen ser jag framemot att slippa träffa fanskapet så mycket som möjligt. Och jag har lärt mig läxan. ALDRIG MER EN MAN MED BARN!!!

Ganska övertygad om att barnet känner detsamma om dig, men hoppas troligen på att pappa får upp ögonen snart och kastar ut dig!

Förstår inte hur såna som du fungerar i hjärnan, VARFÖR skaffar man en unge när man inte går ihop med familjen som redan finns?

Jag är ute på andra sidan och det är underbart att äntligen vara fri. Nu styr vi över vårt eget liv utan inblandning av ett gammalt bagage.

Jag förstår inte hur vissa av er tror att bara för att man "inte tycker om ungen som sin egen" så är man rent ut elak mot honom?

Ibland, ja... ibland tappar jag tålamodet och säger vad jag tänker. det gjorde jag aldrig tidigare men som läget är nu är jag absolut inte en lämplig vårdnadshavare till någon annans unge med div medfödda diagnoser och åsamkade beteenden.
Jag behöver hjälp, verktyg i hur man hanterar såna här situationer.

Om jag inte vill ta med min sambos unge ut o cykla utan att hans pappa är med så finns det ju skäl till det. Men ni pekar direkt ut mig som en dålig människa en bitter och elak styvmamma som kränker och särbehandlar honom.

Han är PISSJOBBIG att ha med på såna grejer själv. Lyssnar inte, cyklar LÅNGT i förväg trots tydliga direktiv o att jag försöker ha framförhållning och aktivt delta genom att ge dem lite "uppgifter under turens gång". Han blockerar så min son inte ska komma före o retas sedan med honom när han blir ledsen och tappar sugen på att cykla. Min son vill inte följa med ut längre om den andra är med pga att han blir dum mot honom. Det slutar oftast med att jag blir förbannad på ungen och antingen tvingar honom att leda cykeln eller i vissa fall lämna den o gå hem. Då följer jag o min son ju givetvis med honom hem men jag är sedan måttligt motiverad att ge mig ut igen mer än o hämta hans cykel i diket med bilen.
Om jag tar med honom till div lekland springer han runt och skriker och röjer så han skrämmer andra barn, min son vill inte leka med honom då pga hur han beter sig.
Om jag tar med honom på besök hos någon lyssnar han inte på vad jag säger utan tjatar o tjatar o tjatar...tills jag blir förbannad o då skriker han o grinar som en 1-åring.
Om detta hade varit ett barn med mer "vanliga" egenskaper och inte så jäkla utåtagerande hade jag nog inte haft dessa bekymmer med att ta med honom.
men han skriker och gapar så fort han inte får som han vill och han blir elak mot min son.
Jag fattar ju oxå att en del i att han blir dum ligger i att jag gör vissa saker med min son som han inte får vara med på men vad tusan...jag har ju FÖRSÖKT, I 2,5 ÅÅÅR att låta honom få en rolig barndom och vara med men det funkar inte när han beter sig som han gör. Vi blir bara osams.
Jag är närmast utbränd och får inget gehör från omgivningen eller min sambo när jag ber om hjälp.
Därför skrev jag denna tråd, för att kanske få lite tips i hur jag ska hantera "belastningen" (bonusen) och få lite tips på hur man lever tsm med barn/individer med aspbergers, adhd mm?
Jag har såklart läs en hel del själv men det är alltid viktigt att vara öppen för förslag då alla är individer och kräver olika lösningar på livets pussel.

Håller med dig, äntligen är vi en självstyrande familj.
Även om man aldrig blir kvitt barnen helt, så är man av med mamman och hennes regelbundna idiotiska utspel.

Jag är såååå noga med att prata med honom innan vi ska göra något och talar omm för honom vad som gäller och står alltid vid mitt ord.
Har jag tex sagt "om du gapar o skriker o inte lyssnar, då åker vi hem och du får gå in på ditt rum" då gör vi det om han inte lyssnar efter 3 tillsägelser. Oavsett om vi är på ett barnkalas eller i affären.

Jag förbereder honom alltid på vad som komma skall, både bra och dåliga saker. Ska vi tvätta ett sår o jag vet att det kommer göra ont, då säger jag det. Jag daltar inte o förskönar obehagliga saker (tex sprutor, bortttagning av stickor mm mm) o jag är alltid lugn när vi diskuterar sådant som jag vet att han får lite/mycket ångest för.
"Såhär är det, du ska få sprutan, det kommer göra lite ont men det är inte farligt. Om du skriker kommer det göra ondare men tar du det lugnt sticker det till snabbt och sedan kan det göra lite ont när man trycker med fingret där nålen stuckit. Men det behöver du ju inte göra, trycka där."

Bra att du lärt dig!

Förhoppningsvis åker Du ut först. Det är du som inkräktaren i deras familj!

Vad har du valt för karl då? Som inte bryr sig om sitt eget barn? Nej självklart har du inte huvudansvaret för din bonus och nej du behöver inte älska honom heller. Däremot respektera och acceptera. Att han inte får vara med och leka med er tycker jag är konstigt. Stackar kille.

Jag har 2 bonusar och jag tycker om dem dock ser jag dem endast var 2:an helg och har ingen relation med dem egentligen.