När fick ni träffa barnen?

Men hur ska vi andra veta att du inte menar TS när du skriver TS?

Så om en mamma helammar vid 5-månaders ålder och det funkar jättebra (smakportioner lr liknande har ej introducerats) så tycker du ändå att pappan ska ta barnet ifrån mamman? Om barnet ger signal på att h*n är hungrig och det ända som funkar är bröstet, vad tänker du att man ska göra då?

Det räcker väl med att TS själv vet det. Alltså jag. Jag såg felskrivningen och förstod utan problem att det var en felskrivning då det var fios inlägg som citerades.

Så kanske kan du släppa att bara för sakens skull bråka om något som inte är särskilt relevant nu? :)

Vi har också klickat ganska direkt, men jag anser ändå att man efter tre månader fortfarande är i förälskelsefasen och inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk alltid. Och i början har åtminstone jag alltid trott att den specifika relationen ska hålla.

Jag skulle vilja vänta iaf ett halvår. Samtidigt innebär det svåra problem att träffas barnveckorna så länge jag inte ska träffa barnet.

TS, för att nu hålla oss till saken :)

Jag tycker du gör rätt som vill skynda långsamt, om det är så du känner. Tre månade är en ganska kort tid, speciellt om ni inte har kunnat träffas så ofta under de barnveckor som varit.

Jag kan förvisso förstå att din partner vill att du ska träffa barnet, för då ser man ju också om barnet och den man dejtar klickar öht. Och det är viktigt som förälder. Men man kan inte forcera fram det. 

Sen finns det ju andra faktorer som kan påverka hur barnet hanterar en ny vuxen i livet. Vet du om barnet träffat tidigare partners, eller är du den första att introduceras? Är det länge sen föräldrarna separerade? Har den andra föräldern ett nytt förhållande?

Skynda långsamt du, det tror jag din relation med barnet tjänar på. Då är du redo när du träffar barnet och har de bästa förutsättningarna.

Lycka till.

Vi har också klickat ganska direkt, men jag anser ändå att man efter tre månader fortfarande är i förälskelsefasen och inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk alltid. Och i början har åtminstone jag alltid trott att den specifika relationen ska hålla.

Jag skulle vilja vänta iaf ett halvår. Samtidigt innebär det svåra problem att träffas barnveckorna så länge jag inte ska träffa barnet.

Ja, hade barnet varit äldre hade jag nog tyckt vi skulle väntat lite till.. som det blev nu blev jag en "i mängden" av pappans kompisar.. Han har en stor vänskapskrets och en del kommer ofta o en del sällan.. Så hade jag träffat barnet en tre, fyra gånger och det sedan tagit slut (han hade barnet vh så om jag skulle träffat henne fyra gånger hade det ju gått två månader) hade hon nog inte tänkt ngt med det..

Tycker dock att du absolut inte skall skynda in i ngt om det inte känns bra. Bättre då att avvakta lite - fortsätter det vara seriöst mellan dig och pappan så kommer det finnas tillräckligt med tid att lära känna barnen då.

En fundering... eftersom han verkar tycka att det är viktigt att ni träffas fort och att ni gör "familjegrejjer" - vilken roll vill han att du tar? För även om du är villig att ta ett föräldraansvar behöver de flesta nyfamiljer tid på sig att växa ihop. .

Tillägg. Jag och barnets förälder (och barnet) bor en bit ifrån varandra så råka springa ihop i lekparken går men blir många mils åkande för det. Därför jag funderade på om åka och klappa djur här kunde funka. De gör ju utflykter varje helg så en utflykt som går ut på att åka och klappa djur är inget barnet kommer reagera på. Och jag är ju då ingen annan än xxx som har bondgården och djuren liksom? Eller tänker jag fel där?

Det ÄR säkert inga problem bara komma förbi och hälsa på som vilken av förälderns vänner som helst. Men barn har radar ;) Barnet har ett syskon i sena tonåren. Som jag mött. Var förbi under vänflagg och fikade. Tonåringen efteråt till föräldern "Men duuuu, du KAN säga att du har en dejt". Host liksom :)

Tillägg. Jag och barnets förälder (och barnet) bor en bit ifrån varandra så råka springa ihop i lekparken går men blir många mils åkande för det. Därför jag funderade på om åka och klappa djur här kunde funka. De gör ju utflykter varje helg så en utflykt som går ut på att åka och klappa djur är inget barnet kommer reagera på. Och jag är ju då ingen annan än xxx som har bondgården och djuren liksom? Eller tänker jag fel där?

Det ÄR säkert inga problem bara komma förbi och hälsa på som vilken av förälderns vänner som helst. Men barn har radar ;) Barnet har ett syskon i sena tonåren. Som jag mött. Var förbi under vänflagg och fikade. Tonåringen efteråt till föräldern "Men duuuu, du KAN säga att du har en dejt". Host liksom :)

Jag upplever faktiskt inte att han har bråttom. Jag tror han "bara" känner sig så himla säker på att det är mig han vill ha, att han tycker det är naturligt nu. Och just att barnet kommer inte ha problem med det. Även här finns en stor vänkrets med vänner av båda könen som ofta hälsar på, ofta åks och hälsas på osv. Barnets andra förälder vet om mig och har bara uttryckt positiva saker osv. Så nog mindre han har bråttom för sakens skull som att han tycker det är nästa naturliga steg.

Vi har inte, eftersom det inte varit aktuellt, pratat så mycket om roll. Jag har sagt att jag varken finner mig i att vara helt utestängd eller avser axla någon mammaroll och det sa hen att hen tyckte var sunt och skönt. Men mer har vi inte pratat om det.

Känns som (fio) kanske borde starta en egen tråd. Hon skulle nog få både fler och bättre svar där :)

Det låter som om ni båda tänker ganska sunt då, även om du verkar känna dig lite mer osäker just pga barnet.

Skynda långsamt är bra :)

Men jag tycker din idé om djuren låter suverän. Och ni låter båda som om ni tänker "rätt" runt detta. Visst, det kan ta slut men det kan även bli fantastiskt ;)

Skönt att ni har barnets andra förälder på "er" sida också.

Jag kom som sagt in i min bobus liv fort. Efter ett år så valde min man att avsluta vårt förhållande. Det gjorde fruktsnsvärt ont, för jag förlorade ju inte bara honom utan även den lilla tjejen jag kommit att älska. Då hade jag "umgänge" hos både mamman och pappan som båda såg vad jag betydde för barnet. Så blir det ju dock inte alltid.

Jag och pappan hittade efter några månader tillbaka till varandra och det är nu många långa år sedan. Men just då var det jäkligt jobbigt..

Men jag hade inte gjort annorlunda idag. Även om vi aldrig skulle hittat tillbaka då fick både jag och barnet ut mkt av varandra det där första året. Att vi fick fortsätta är jag oerhört glad över :)