Min killes dotter

Nej vi bor inte ihop, jag har min egen lägenhet och han bor i hus (som han hade tillsammans med barnets mamma) va 15 mil ifrån mig. Vi bor ihop de veckorna han inte har sin dotter, de andra veckorna ses vi sporadiskt.

Som sagt är jag själv ett skilsmässobarn och jag har sett alla de sämsta sidorna av att vara det. Jag vill inte att mina framtida barn ska uppleva samma saker. Å andra sidan så tycker jag att det inte borde vara omöjligt att bli lycklig trots extra-barn och styvföräldrar. Det måste finnas något positivt med det hela, eller?

Jag känner att jag behöver se det här barnet i fler situationer innan jag bestämmer mig helt. Alltså hur hon är tillsammans med andra barn/vuxna/farföräldrar osv. Men har precis spenderat en helveteshelg tillsammans med henne på ett nöjesfält som borde vara superkul men jag var illamående och gråtfärdig efter bara en halv dag full med tjafs och skrik.

Jag är envis, som fan, och jag kommer inte ge mig förrän det är helt uppenbart att det inte fungerar. Men då jag längtar efter en egen familj med barn så vill jag inte heller slösa för många år till ingenting (jag är 25 nu).

Och hur fungerar det för er andra med barnets andra förälder? Hur är kommunikationen där? Jag har träffat dotterns mamma en gång som hastigast och jag tänkte att det skadar aldrig att vara trevlig, jag hälsade och vinkade medans mamman vände på klacken och enbart pratade med min pojkvän. Ingen bra start direkt..

Träffade en man med två killar på 4 och 7 som nu är 6 och 9 år, och i mars flyttade jag ut därifrån efter 2 års samboende. Har inte heller egna barn.

Jag ska säga att det är det absolut tuffaste jag gjort. Var (och är) fortfarande kär i denna man, men jag klarar inte av barnen som bråkar med varandra hela tiden och pappans daltande. Den äldsta har ett fruktansvärt humör och är alltid tjurig, otacksam och allmänt gnällig. Precis som du beskriver är varannan vecka helt perfekt och andra veckan helt motsatt. Jag har dock kommit fram till att det ju inte är barnens fel att jag känner så, utan pappans fel som inte gör något åt det. Jag har försökt prata mycket om uppfostran och kommit med tips och förslag (aldrig sagt hur jag verkligen känner dock) men inget görs. När 9åringen dessutom det sista året börjar stöka i skolan, och till följd av detta extra möten osv och jag engagerat mig genom uppföljning med brevskick men pappan ändå inte förstår allvaret och att det behövs lite mer regler och inte bara hopp och lek, så valde jag att lämna. Har snart gått 6 månader och jag har inte saknat barnen en enda gång. Hemskt, men sant. Tänk ändå på att om du redan känner som du gör, så blir det antagligen värre ju mer bekväm och "nykär-känslorna" lägger sig lite. Jag gick runt på slutet och var irriterad hela tiden, pga en 9årings humör och mådde inte bra av det. Är ingen sur människa så var väldigt påfrestande att pappan inte insåg problemet. Dock har vi fortsatt träffats de barnfria veckorna och jag ger honom råd och tips och ställer upp på det sättet men kommer tyvärr aldrig flytta in där igen. Skulle krävas stora förändringar isåfall, vilket jag inser inte kommer hända. Lite rörigt men var tvungen att skriva när någon känner samma, är ju tabu att prata om!

Blir nyfiken på vad du sa var anledningen till att flytta om du "inte berättat hur du verkligen känner"? Varför vill du inte berätta det?

Varför kan du inte vara ärlig om det bara för att han blir sur/arg? Han borde få veta att hans daltande skapar odrägliga människor som ingen vill veta av.

Ni som har egna barn, eller erfarenhet av extra-barn, hur går ni till väga vid diskussioner som uppstår? Vad får barnen för konsekvenser när de inte beter sig okej? Blir det några konsekvenser?

Min kille verkar inte tycka det är så viktigt, hans dotter kan bete sig riktigt illa (som när vi var på nöjesfält som jag nämnde i tidigare inlägg) och ändå gå hem med diverse gosedjur och andra grejer (ej lotterivinster). Vad tycker ni om det? För mig känns det inte alls okej, jag tycker det på något vis är väldigt viktigt att framföra till barnet att det haregnade betett sig illa, och därefter få ta konsekvenserna av det. Eller har jag fel?

Glömde en sak: den dagen ni bestämmer er för att flytta ihop, flytta för guds skull in i ett nytt gemensamt hem. Inte deras gamla. Har ni inte råd? Spara och vänta tills ni har det.

Det går att undvika extremt många konflikter om man inte har för bråttom, tror jag. 

Tack för ditt ärliga svar!

Jag är redan helt 100 på att jag aldrig kommer flytta in i hans nuvarande hus, vi har inte kommit så långt i snacket om att flytta ihop men det är iallafall en åsikt jag inte kommer ändra mig i.

Jag vet att vi snart kommer behöva ha ett samtal om hur saker och ting ska vara, och vad han förväntar sig att min roll till dottern ska vara. Jag har inget intresse av att vara en mamma till henne, däremot får hon gärna se mig som en extra vuxen att ha till hands.

Det känns rätt jobbigt att behöva flytta ifrån framförallt mina föräldrar (speciellt om man tänker på framtida barnvakter och sånt). Det tar "bara" ca 1,5timma att åka, men vet ju själv att man drar sig för att besöka vänner och bekanta som inte bor i samma stad..

Jag älskar min kille så sjukt mycket, och har haft en del både bra och dåliga förhållanden innan. Så jag vet att det jag känner är äkta, och tror att det han känner för mig är äkta också. Men som ni säger, fungerar det inte med dottern så finns det inte så mycket att orda om. Men jag vill iallafall ge det en ärlig chans och verkligen försöka få det att fungera!

Tack för ditt ärliga svar!

Jag är redan helt 100 på att jag aldrig kommer flytta in i hans nuvarande hus, vi har inte kommit så långt i snacket om att flytta ihop men det är iallafall en åsikt jag inte kommer ändra mig i.

Jag vet att vi snart kommer behöva ha ett samtal om hur saker och ting ska vara, och vad han förväntar sig att min roll till dottern ska vara. Jag har inget intresse av att vara en mamma till henne, däremot får hon gärna se mig som en extra vuxen att ha till hands.

Det känns rätt jobbigt att behöva flytta ifrån framförallt mina föräldrar (speciellt om man tänker på framtida barnvakter och sånt). Det tar "bara" ca 1,5timma att åka, men vet ju själv att man drar sig för att besöka vänner och bekanta som inte bor i samma stad..

Jag älskar min kille så sjukt mycket, och har haft en del både bra och dåliga förhållanden innan. Så jag vet att det jag känner är äkta, och tror att det han känner för mig är äkta också. Men som ni säger, fungerar det inte med dottern så finns det inte så mycket att orda om. Men jag vill iallafall ge det en ärlig chans och verkligen försöka få det att fungera!

Ni som har egna barn, eller erfarenhet av extra-barn, hur går ni till väga vid diskussioner som uppstår? Vad får barnen för konsekvenser när de inte beter sig okej? Blir det några konsekvenser?

Min kille verkar inte tycka det är så viktigt, hans dotter kan bete sig riktigt illa (som när vi var på nöjesfält som jag nämnde i tidigare inlägg) och ändå gå hem med diverse gosedjur och andra grejer (ej lotterivinster). Vad tycker ni om det? För mig känns det inte alls okej, jag tycker det på något vis är väldigt viktigt att framföra till barnet att det haregnade betett sig illa, och därefter få ta konsekvenserna av det. Eller har jag fel?

Min kille har sagt någon gång att han själv anser sig ha lite slapp uppfostran på sin dotter, jag vet dock inte om det är av ren lathet eller att han bara inte förstår konsekvenserna av det.

Jag vill jättegärna ha egna barn, och självklart hoppas jag att min pojkvän ska vara pappan. Men såklart blir jag orolig när jag ser hur han uppfostrar sin dotter. Dock så säger han till henne, ofta, och får ha flera diskussioner med henne om allt hon tjafsar om. Jag kan dock inte svara på om han har det bara för att jag är med eller om det är så alltid.

Det är jättesvårt för mig som inte har egna barn att egentligen uttala mig om uppfostran. Tänk om jag skulle göra samma misstag själv? Det är så lätt att tycka saker om sånt man egentligen inte vet något om.

Än så länge har vi inte pratat så mycket varken om det faktum att han faktiskt har ett barn sedan tidigare, vad det innebär för oss, eller om framtida gemensamma barn. Han bor dessutom i en stad ca 15 mil bort från där jag bor, så ska vi ha ett liv tillsammans måste jag lämna staden jag har bott i hela mitt liv och där min familj finns.