Stor sorg och ånger efter abort

Hej alla i tråden, 
Det är skönt att veta att man inte är ensam om det man upplever efter abort. Det är känsligt ämne som jag känner att jag personligen inte kan dela med familj och vänner. Min kille förstår mig tyvärr inte så man känner sig väldigt ensam. 

Jag gjorde en abort förra året, under vecka 7 så beslutade jag att jag inte kunde fullfölja graviditeten. 
Abort ingreppet gick bra, men rent mentalt är jag helt slut även om de gått flera månader nu. Jag kan inte låta bli att tänka hur han/hon skulle se ut om jag valt att behålla barnet, hur mammalivet hade varit, har även hakat upp mig på bf datum, börjar gråta och känner mig värdelös. Jag gjorde abort för att jag kände att jag inte hade tillräcklig bra ekonomi och det var väldigt oväntat hädelse.

Det känns fortfarande overkligt att jag ens blev gravid, att jag hade ett foster i magen och att man gjort en abort. Förnekelsen är en smärtsam känsla. Jag är väldigt nere just nu, jag klarar inte av att se mammor ute på stan som kör barnvagnar eller gravida kvinnor överhuvudtaget. Jag mår illa och har inte riktigt förstått vad det är jag har gjort mot min kropp. 

Även om jag vet att beslutet var rätt så känns allt ändå fel. Jag går fortfarande in på gravid appen och tittar hur fostret skulle se ut och vad som sker i kroppen. Sanningen slår mig hårt när man sen kommer på att man inte har något i magen. 

Hej. Jag hade 4 barn otroligt tätt, blev oplanerat gravid Med nr5. Valde för familjens skull en abort. Ångrade mig samma sekund jag var klar efter skrapningen. Vidrigt helt tom i kroppen, deppig och ledsen. Jag hade inte kommit vidare om vi inte hade återställt med en ny graviditet. fick värdens finare bebis min nr 5. berättade för min barnmorska om aborten och att jag valde att skaffa en ny. Känns hemskt att valt bort en och ersätt. Men det var tydligen förhållandevis vanligt sa hon . så jag har ibland undrat vem det var som jag inte behöll. Men inte ångrat en sekund att jag ändå valde att skaffa en till då beslutet om abort var fel. Livet är knepigt och spännande på samma gång hur ska man veta vad som är rätt och fel? Den finns sällan svar på någonting. men ibland måste man leta inom sig för att finna svaren. Och i mitt fall var det solklart livet största misstag med aborten. Och mitt absolut bästa att skaffa en ny. Han är och blev helt perfekt. 

Min vän gjorde abort i v 15.Hon mådde dåligt efter detta och var förvånad hur skapt ett foster är i v 15.(Ser ut som en mini-bebis).

vad anser du att du tillför tråden med det ? Det ser säker ut som en minibebis. Men det är ju helt livsodugligt för inre organ osv är inte färdig utvecklade. fy fan, hoppas du inte är mamma till något med så sjukt sympatisk och dåligt uppsyn. Stackars dig, tragisk. kry på dig 

Jag säger bara hur det var ,så flera slutar blunda och må dåligt sen.Jag tänker längre än näsan räcker ,kanske du borde lärä dig vissa saker.

Du vet?jag så tacksam att jag lever i ett land med möjlighet till fri aborträtt för kvinnor som faktiskt inte önskar den oplanerade graviditeten. Det finns tusentals anledningar till att man väljer en abort och natuligtvis är det inte smärtfritt. Men att ha den typen av syn du har på saken är fan inte okej. Synd att man inte får genomgå en testning om man verkligen är en fungerande förälder innan man skaffar barn, den borde du gjort och insett att du kanske inte skulle valt att skaffa barn med en så skev kvinnosyn. ÅK till Polen eller Malta och demonstera för att folk inte ska göra aborter istället för skicka fingret till folk här inne. Men jag hoppas du förstår att människor dör till följd av att dom inte fått göra en abort  genom mediciner som beställs via darknet och väljer att avsluta sina liv pga av att aborter inte tillåts för som får psykisk ohälsa. jag är så tacksam till att jag bor i ett land med möjligheter. du kanske skulle se likheter med våra förfäder aporna  om du titta dig i spegeln men jag antog att du inte sökte dig till en djurpark??? samma sak i det här fallet. det är inte en livsduglig bebis när den är 15 veckor  det är fortfarande en produktion för att bli ett fullskaligt foster. 

 

Jag gjorde abort för 15 år sedan. Hade då redan ett stor barnaskara och min man ville inte på villkors vis ha fler, han blev skogstokig bara jag antydde att jag ville behålla det. Själv kände jag att alla praktiska detaljer kring att ha ett barn till skulle lösa sig, att ev problem vägde lätt mot ett nytt litet liv. Jag ville verkligen behålla, men kände att det inte skulle bli bra om min man var så väldigt emot. Så efter att ha gått och dragit på det i det längsta gjorde jag motvilligt aborten i relativt sen vecka. Tog tabletten på sjukhuset och gjorde en skrapning dagen därpå. Vilken ångest att ta tabletten, då finns det ju ingen återvändo. Jag kände mig otroligt ensam i det ögonblicket och i det jag sedan gick igenom. Min man tyckte ju bara att det var skönt att det blev gjort och omgivningen, de få som visste, tänkte väl mest att det var vårt beslut och att det var logiskt eftersom vi redan hade många barn. Min stora sorg höll jag för mig själv. Drömde drömmar om bebisar, kunde knappt med att se mammor, barnvagnar och bebisar. Tänkte väldigt mycket på om det var en pojke eller flicka och att jag aktivt valt bort någon som kunnat bli lika underbar som de barn jag redan hade. Det som ändå fick mig att komma vidare var att jag ju redan hade barn och att jag behövde fokusera mer på det jag hade i livet och vara tacksam för och vårda det istället för att gräva ner mig i sorg över något som jag "förlorat" och aldrig skulle få åter. Åren har gått och smärtan är borta. Tänker inte på det så mycket mer. Men när jag läser denna tråden så bubblar känslorna igen. Jag inser jag hur otroligt ensam man som kvinna är i en sådan här process. Jag mådde dåligt länge och hade ingen att prata med. Tror det är mycket svårt för en partner att förstå, särskilt om man fattat beslutet gemensamt och det finns goda skäl att avsluta graviditeten, den outgrundliga sorg som kan följa på en abort. Det är en smärta man får lära sig leva med. I mitt fall har den bleknat med åren och i takt med att andra omvälvande saker har inträffat i mitt liv som satt saker i perspektiv.

gjorde abort för cirka tre veckor sen och ångrar mig nu, var gravid i 7 veckan och jag var inte redo, fick inte tänka igenom beslutet ordentligt och hade inte så mycket kontakt med pappan. Jag ångrar mig då jag känner mig dum som gjort så mot mitt barn som hade kunnat växa upp och vara det bästa som hänt mig

Jag gjorde en abort för 6 år sedan som jag fortfarande sörjer ibland. Jag ville så gärna behålla, men befann mig i en situation som gjorde att jag tillslut inte såg någon annan utväg än abort. Var i vecka 7+. Varken jag eller killen hade jobb, jag var i slutet av min utbildning, jag bodde inte ihop med killen och ingen av oss hade något bra boende. Tänkte först att jag skulle försöka lösa allt med studier, jobb och boende under graviditeten men insåg att det inte skulle gå då jag mådde alldeles för dåligt både fysiskt och psykiskt. Kunde knappt ta mig ur sängen och höll på att misslyckas med mina studier. Så jag fattar ju att det hade blivit jättejobbigt för mig om jag hade behållit. Ändå så tänker jag mycket på detta och undrar vem barnet skulle ha blivit. Jag har idag två underbara barn med samma kille, blev gravid så fort situationen hade blivit bättre, då bodde vi ihop och hade jobb. Så jag har ju mycket att glädjas över men detta kommer nog alltid vara en liten tagg i hjärtat.

Gjorde en abort idag precis .  Ligger hemma och blöder.  Kan inte ens skriva  allt som hände och hur det känns för jag  mår så förbannat dåligt.  

Men jag kan säga att det är det största misstaget jag gjort .Jag önskade till och med att jag skulle förblöda där och då och bli kremerad ihop med lillen. 

Nu är jag hemma hos min 2 åring men känner mig som ett tomt skal.  Jag förstår inte hur jag ska komma vidare.  Det var en sen abort. :(

Vill bara skicka en kram till dig, känner med dig och din sorg. Vill du dela med dig av vad som ledde till att du valde att avbryta? Stor kram 

Det finns bara ett sätt att överleva. bli gravid igen! vi gjorde samma sak. Ångrade mig så jag vill dö. Blev gravid efter 2 månader, berättade för  in barnmorska och hon kunde bekräfta att det är ofta det blir så. ibland blir det fel och man vill återställa det. Allt i livet är inte svart eller vitt. Du har ju liksom redan fått smällen att du mår så dåligt. Det kommer alltid finnas med dig. men du kan alltid gå vidare med en ny graviditet. Kram 

 Jag kan försöka,  min hjärna är som gröt då jag gråter o har ångest och ånger  så det gör ont i hjärtat...

Jag är lever i relation ,vi  har 1 gemensamt barn som är 2 år . 
Jag har barn sen innan.

Graviditeten med min yngsta var ett helvete,  jag blev sjuk tidigt pga blodtrycket och medicinen gjorde mig yr konstant .  Jag hade sammandragningar tidigt också från 3:e månaden och blödningar .  Sjukvården var förjävlig då de var covid tider.  kan inte ens sammanfatta allt hur pissigt de va och hur vi fick kämpa ,  ingen trodde på mina sammandragningar  mm.  Fick dåliga bm (hade flera)

Slutet fick jag diskbråck kunde inte ens gå 2 steg utan extrem smärta  . hann inte till toaletten kissa ned mig ofta som min man fick ta.  hade så ont .  fick till slut hjälp nrä jag samtidigt fick stor blödning .  panocod  som inte hjälpte helt men kunde ändå röra mig lite.de blev snitt pga anledningar och de var dramatiskt.  men de gick bra sen.  bb var dock skit. 
2 månader gick och sen åkte livmodertapp ned och jag hade ett helvete i 1,5 år  kunde inte fungera normalt,  vad jag än gjirde så åkte den ned o de gjorde ont o svullna o skit ..  ingen ville hjälpa mig.    men till slut blev det bättre . 

mycket sjukskrivningar både jag o mannen på låg inkomst och all el gjorde att vi hamna i skulder mm .   

Nu är ekonomin bra oxh vi jobbar men mannen va väldigt rädd att samma skulle ske igen  . Mina äldre barn hade glidit ifrån mig under denna tid och ett barn med särskilda behov .

Så mannen skrämde upp mig med allt och påminde mig och grät o va rädd.   Han trodde inte min relation till mina stora skulle bli bättre om jag blir sjuk igen.  Och väldigt om ekonomin . mm mm 

Har  med i bagaget övergrepp från barndomen som kommit upp under graviditeten  och gett mig ångest och oro .  Vi var båda rädda att de skulle bli värre. 

Jag har pratat med vårdpersonal alltifrån läkare till bm .  Ingen har erbjudit någon extra hjälp om jag skulle behålla.  Jag kände mig så ensam .

Jag har pga stress och ångest inte kunnat tänka klart.  Jag har heller inte kunnat glädjas åt barnet så tänkte att jag inte kunde fortsätta 😭  
Innan tabletten så fick jag ångest o ville inte men fick mothugg i mina "lösningar"  på allt.

Jag tog första tabletten och  ångra mig direkt.   Ville ringa o ångramig .  Men mannen trodde de kunde bli fel på barnet och skrämde mig  .  Kvällen innan cytotec  grät jag o fråga om han skulle tappa tillit till mig om jag ej tog tabletten och han svarade inte direkt o jag tolka som att han skulle det.   Grät o grät o kunde ej sova . Tvinga mig o ta cytotek  i ångest o rädsla att barnet blivit skadat . 

Tog hemma åkte sen till sjukhus . Där gick allt i rasande fart . Blodbad och extrem smärta.  Ut kom den vackraste lilla pojken jag skådat.  Jag ville dö . Jag kunde inte fatta att jag inte kunnat tänka klart .  
Bm föreslog att han skulle ligga hos mig.   Klara inte lämna honom på flera timmar .   

Min man var med han fick panik och grät och ångrade sig när han såg pojken . 
Han har varit räddoch stressad och inte kunnat tänka klart . Han gråter och ångrar sig också .
Men jag klandrar honom .  Och mig själv.  

Jag tror inte han vill pröva igen dock .

Detta är så onödigt allt jag skrivit o annat som var anledningar känns som piss nu ,  ovärt .  Jag älskar mina barn över allt och gör allt för dom ,  skulle gjort allt för lillen också 😭
 
Det blev en roman försökt anonymisera lite också 💔

Tänkte det på sjukhuset men jag tror inte min partner vill det   .  Han är sjuk av dåligt samvete men tror inte han kommer vilja ändå . 😢  och jag är väldigt arg på honom att han försent förstod mina farhågor.

Fy vad tungt och smärtsamt det låter, blir verkligen berörd av ditt inlägg. Hoppas du har någon hos dig som kan ge dig stöd? Jag förstår helt varför du tillslut valde att ta bort med den historia du har med att bli så dålig under graviditeten och med bristande stöd från din partner, även fast du ångrar dig såhär i efterhand. Jag tror att det är en sorgeprocess du kommer behöva ta dig igenom, dag för dag. Har du någon kontakt med vården för att få hjälp med ditt mående och sorg efter aborten? Ta hand om dig vännen 

Det verkar som aborten känns svårare ju senare man gör detta?I vilken vecka var du?Ta hand om dig och livet måste gå vidare.

Nja jag har min partner som går i sin värld och är jätte ledsen och ångerfull.   

Men jag har en tid till en kurator nästa vecka ,  men hon är väldigt käck av sig vilket gör mig lite trött men ska försöka iaf.   

Överläkaren på gyn var otroligt och sjukskrev mig och trösta mig så gott han kunde men det var liksom försent.   

Tack ❤️

I mitt fall en blandning tror jag ,  jag velade ju såpass länge för jag eg inombords inte ville .

Sen var jag inte beredd på hur de skulle kännas att se min lille .  Kunde se vem han va lik och man såg allt .  Så ja de va brutalt.  

Jag mådde fruktansvärt i drygt ett halvår efter min abort. Nu är det ungefär ett år sedan och jag blir fortfarande lite ledsen ibland när jag tänker på det, men jag blir inte alls lika drabbad längre.

I mitt fall har det dock hjälp att läkaren inte trodde att det skulle klara sig oavsett. Jag var i vecka sex (100-procentigt säker på det) när vi gjorde ultraljud och då syntes inte ens någon hinnsäck, vilket det definitivt borde ha gjort då om allt var som det sa. Troligtvis var jag antingen på väg att få ett missfall, eller så hade jag ett utomkvedshavandeskap och då hade abort varit nödvändigt.

Ändå var det skittufft, som sagt. Jag kan bara föreställa mig hur det måste vara att göra en långt mycket senare abort och veta att det kunde ha blivit något.