Pappa prioriterar jobb före nyfödd

Ja, man har ju i forskningen pratat väldigt mycket om primär och sekundär anknytningsperson. I ett debattprogram för några år sedan hävdade t.ex. en känd psykolog att barnet mådde bättre om den primära anknytningspersonen stannade hemma med barnet och inte den sekundära.

Jag tänker att mycket av den forskning som gjorts har gjorts i länder och i tider då kvinnor tagit hand om barnen, och männen arbetat. Man ska nog därför vara försiktig på att dra för starka växlar på just vissa bitar angående det, tills forskningen har kommit ikapp. Jag kan tänka mig att hos vissa föräldrapar finns det ingen primär och sekundär anknytningsperson, utan de är båda primära. Men om mamman ammar, har hon givetvis ett försprång utifrån det och det kan ta tid för mannen att komma ikapp. 

"barnet mådde bättre"? och i #100; "Om man istället skulle kräva att barnet hade trygg anknytning till samtliga sina föräldrar för att betecknas som trygg"?

Kom ut i verkligheten - ett tryggt barn som mår bra är eftersträvansvärt. Det du babblar om är bara abstrakt statistik och sk "forskning" som kommer visa vad den vill komma fram till for de som betalar for den, oavsett fast det praktiska värdet for allmänheten, och for TS i denna tråd specifikt, kommer att vara ca noll.

Fast det är en ofantlig skillnad mellan att ha en stark eller mindre stark trygganknytning som du skriver om nu, till att ha en otrygg anknytning.

Även om pappan skulle vara frånvarande de första 2 åren så kan han få en trygg anknytning, inte alls lika stark som den förälder som varit närvarande men den blir inte otrygg per automatik. En otrygg anknytning skapas när man inte svarar på barnets behov eller när man kommer och går för ett på barnet störande sätt.

Jag har sett ett par textbook otrygga anknytningar och då handlade det om skiljsmässobarn där föräldrarna påbörjat växelvist boende innan ettårs dagen, inte vecka vecka men alldeles för tidigt i alla fall.

Ibland går folk vilse i jämställdhetskamp och små barn är nog ibland ett sådant fall. Barnet skiter fullständigt i kön och biologiska band, det vill bara ha en trygg person. Denna trygga person är sen inte utbytbar. För en del barn går det lätt att skapa likvärdiga band till båda vårdnadshavarna men för en del barn så är det svårare, de binder väldigt hårt till primära och sen tar det mycket tid innan barnet binder riktigt nära till den sekundära. Då är det inte läge att dela föräldraledighet 50/50 för jämställdhetsskull utan då får barnets behov och uttryck sättas främst.

Barnet kan ha trygg anknytning till båda men ändå skilja stort på den primära och sekundära. Har du inte träffat riktigt små barn som är mammiga/pappiga?

Finns pappor som tar största biten av den tidiga föräldraledigheten och då blir de ofta primära.

Det är inte vem, det är lite fingertoppskänsla i bytet

Du låter som en svart-och-vit tänkande individ?

Det som jag talar om är den ev. gradskillnaden mellan personer som har en trygg anknytning till båda föräldrarna och mellan personer som har en trygg anknytning till endast en. Det är en högsta aktuell fråga i och med att vi idag i samhället uppmuntras till lika uttag av föräldraledigheten och jämlikhetsvågen.

Om du inte finner sådana nyanser intressanta, behöver du inte deltaga i diskussionen.

Om TS har fler spörsmål eller saker att säga i sin tråd, så finns det gott om plats på servrarna, hon kan gärna gå in och hjälpa tråden i en annan riktning. Annars brukar ofta trådarna efter hand kunna ta vissa sidospår. Att diskutera olika aspekter av anknytningsteorin är visserligen ett sidospår, men jag kan ibland tycka att sidospåren kan utveckla sig och t.o.m. bli mer givande än själva grundfrågan.

Visst finns det felaktig forskning, men om man tittar på sammanställningar av samtlig forskning inom ett område, får man antagligen en korrekt bild. 

Vill också påpeka att du väldigt vidlyftigt avfärdar forskning och statistik, när det faktiskt är det bästa instrumenten vi har för att t.ex. hitta generella samband som leder till stor praktisk nytta i verkligheten för väldigt många människor.

Mitt råd till dig är att ha ett mer forskarlikt ingångsvärde i din syn, avfärda inte saker omedelbart utan inse hur lite vi faktiskt vet angående hur saker faktiskt är. Det är lite "SD"-varning på att slänga ur sig vad som benämns som "sunt förnuft" om kreti och pleti, men som inte är grundat i forskning och inte tål kritisk granskning...

Hittade lite intressanta forskningsartiklar på anknytningen till pappor. Det står bl.a. såhär:

? Disengaged and remote father-child interactions as early as the third month of life have been found to predict behaviour problems in children when they are older (Ramchandani et al., 2013).

The amount of time spent with the caregiver and the quality of the caregiver?s parenting behaviour are all significant in the development of secure or insecure attachments:

http://www.fatherhoodinstitute.org/2014/fi-research-summary-fathers-and-attachment/

En annan "pappa-anknytnings-artikel" tittade på barnens anknytning till pappan vid 13 månader och vid 3 år. De kom till slutsatsen att en trygg anknytning vid 13 månader mellan barnet och pappan ofta ger en trygg anknytning vid 3 år. 

"Furthermore, there was significant stability in father-child attachment security from 13 months to 3 years."

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4422500/

Visst är detta generella studier, men jag tycker ändå de är intressanta. Jag tänker att om man kan förutsäga att ett barn utan pappakontakt vid 3 månader får problem med sitt beteende, hur stora problem får då ett barn som inte har kontakt med sin pappa på två år?

När det gäller 50/50 så är det nog bara forskningen som kan ge oss svar på om det är bra eller ej, generellt sätt. Problemet är att det inte finns så många länder där det går att forska på det, eftersom man ofta inte delar lika - inte ens i Sverige tror jag att det är särskilt vanligt, och man behöver ju komma upp i ett lite större antal för att kunna säga något generellt.

Pappor verkar ju mer kompetenta än mammor generellt:

"When a father engages in high quality parenting behaviour, a secure attachment may develop even when the father spends relatively little time with the child.

Across a wide range of cultural contexts, around one third of mother-child attachments and one third of father-child attachments are rated ?insecure? when their child is 15 months old (Ahnert et al, 2006), even though at this stage most mothers will have spent far more time caring for the child."

Intressant iakttagelse. Tänker att det inte enbart är tiden man spenderar med sitt barn som har betydelse utan också vilka emotionella responser man är förmögen att ge barnet. Kan man inte reagera adekvat på barnets känslomässiga behov, kommer det ändå utveckla en otrygg anknytning trots ev. mycket tid med barnet. Varför kan man inte reagera adekvat på barnets behov, då? Tror det då ofta handlar om att man själv har en otrygg anknytning som man inte har bearbetat och ev. är omedveten om samt att man saknar modeller för hur man ska bemöta barnets emotionella behov.

Sen kanske det är samma för kvinnor, och är det inte det, kanske det beror på att kvinnor oftare är primär anknytningsperson och män oftare är sekundär.

Fast detta är otroligt losskopplad forskning och att dra slutsatserna du gör blir då helt bakvänt.

För om du på en gruppnivå ser på situationer där en pappa är disengaged och remote när barnet är 3 mån så tyder det ju med stor sannolikhet på att där finns andra problem, såsom en ointresserad pappa eller stora konflikter i relationen med mamman. Hur många trådar finns det inte på familjeliv där ensamstående mammor berättar om pappor som ignorerar sitt barn, ställer in umgänge hit och dit, plötsligt försvinner helt ett halvår och sen dyker upp igen? Och till och med med de pappor i gruppen som är superdrivna att vara förälder, brinner för sitt barn och hade varit toppenföräldrar tyder själva frånvaron i sig på att något är fel, kanske en knäpp mamma som skapar ett avstånd mellan pappan och barnet? Naturligtvis påverkar alla sådana faktorer och konflikter barnet och dess anknytning och beteenden.

Du kan ju aldrig åstadkomma en stor studie där du ser på hur anknytningen fungerar för intresserade pappor som hade varit duktiga föräldrar men ändå väljer(?) att vara frånvarande i barnets liv det första året, helt enkelt för att de papporna väldigt sällan skulle välja att vara ifrån barnet. Och det är knappast så att du kan hitta 150 pappor som är villiga att aktivt göra det valet för en studie.

Det medför att du per definition tittar på en grupp med en överrepresentation av dysfunktionella föräldrar(papporna som väljer frånvaro alternativt manmorna som tvingar bort dem). Därför är det enda studien säger att barn som utsätts för dysfunktionella föräldrar och relationer i högre utsträckning får problem när de blir äldre.

Självklart är det möjligt att en lång frånvaro under barnets tidiga liv sätter en flaskhals för hur stark den trygga anknytningen kan bli men på inga sätt kan den sägas per automatik ge en otrygg anknytning.

Anledningen att jag så är så pass säker är för att ett så pass litet barn(under 1år) har absolut ingen förståelse och begrepp om biologiska släktband, det gör att en (bra) pappa som av någon anledning inte dyker upp i barnets liv förrän det är 9 mån har precis samma chans och möjlighet att skapa en trygg anknytning till barnet som vilken annan vuxen som helst som dyker upp vid 9 mån.

I förskolan arbetas det mycket med anknytning och alla barn behöver skapa en trygg anknytning till så många pedagoger som möjligt för att ha en chans att må bra i verksamheten när denne blir lämnad där. Skulle det vara så att det var omöjligt att skapa en trygg anknytning om du inte varit närvarande under barnets första år så skulle hela förskolasystemet falla samman och även det finns problem i förskolan så skapar de allra flesta barnen an till minst en och ofta flera pedagoger i form av en trygg anknytning.

Man kan ju även se på mor/far föräldrar, de har ju väldigt sällan samma närvaro som en förälder men ändå skapar många av det ett fint band och en trygg anknytning till sina barnbarn

Det här bekräftar en del av vad jag skriver ovan, om pappan är en bra pappa och mamman inte saboterar så har han en god chans att skapa en trygg anknytning även om han inte är där hela tiden.

Däremot tolkar jag det inte som att pappor är mer kompetenta. Jag tolkar det istället som att det är otroligt få mammor som överger och lämnar bort sitt barn, det medför att det inom gruppen mammor som(generaliserat) har huvudansvaret det första året kommer att finnas mammor av alla kvaliteer, dvs hela mammaspektrat finns representerat där, från de riktigt dåliga och dysfunktionella till de som är supermom.

Ovanpå det så finns även en backlash effekt som kommer av att det helt enkelt är mycket svårare och mer ansträngande att vara en bra och närvarande förälder 24/7 än att vara det 3 h om dagen 2 dagar i veckan. För att skapa en trygg anknytning behövs att du spenderar en viss tid med barnet(behöver inte vara så mycket) och att du under denna tid konsekvent är en bra förälder och adekvat svarar på barnets signaler, det säger väl sig själv att det är enklare att åstadkomma om man bara behöver göra det ett par timmar 2-3 dagar per vecka?

För även om en förälder med huvudansvaret har en möjlighet att skapa en starkare trygganknytning så är måste denne för att anknytningen ska bli trygg överhuvudtaget i princip ALLTID vara en bra förälder och svara på signaler, man kan inte vara skippa att vara en bra förälder må dag och tisdag och kompensera med att vara en superförälder på fredagen. Det gör det betydligt svårare ju mer tid man har ansvaret och det blir slitigt på ett annat sätt.

Lite som att man då och då ser hushåll där kvinnan har 100% av ansvaret för den tråkiga vardagsmatlagningen. Sedan när det kommer gäster en gång i kvartalet så tar mannen och lagar en fancy 3rätters på lördag och får sååå mycket beröm och cred

Betonar att jag inte anser att detta på något sätt är relaterat till könstillhörigheten i sig utan de kommer endast efter hur samhället och tillhörande rollfördelning ser ut för närvarande

Ja, du har rätt i att man kan misstänka att det finns andra variabler än just frånvaron av pappan under tre månader som gör att barnet utvecklar otrygg anknytning. Därav betonade jag att detta var generell forskning.

Men det betyder inte att forskningen är helt ointressant i sammanhanget. Även om det finns andra variabler utesluter inte det att frånvaron av föräldern i sig bidrar till en sämre kvalité i anknytningen. Men man behöver mer forskning för att kunna dra säkrare slutsatser.

Man ska inte förakta den här typen av forskning, mycket vi vet om anknytning kommer just från empiri. 

Du förutsätter i ditt resonemang att barnet har samma möjlighet att skapa en stark anknytning oavsett i vilket tidsfönster det sker. Det är inte säkert att du har rätt i det. Det kan finnas ett tidsfönster som gör att barnet är mer mottaglig för att knyta an till anknytningspersonen i början och får en annorlunda anknytning till anknytningspersoner som kommer in senare. Vi vet som du säger att barn t.ex. kan få en trygg och bra relation med t.ex. dagispersonal som de inte träffar förrän efter ett visst antal månader. Men hur kvalitativ är en sådan anknytning jämfört med t.ex. en förälder som har varit med barnet från start.

Ett grovt exempel är att om barnet träffar en vuxen pappa först vid 28 års ålder. Kommer kvalitén i anknytningen att bli bra? Även om viss reparation kan göras, så lär inte 28-åringen knyta an... Så det finns uppenbarligen en gräns när tidsfönstret för att skapa en kvalitativ anknytning har stängts. Frågan är var den gränsen går för sekundära anknytningspersoner. 

Det vi vet är att barnets första tid är väsentlig för anknytningen. Jag skulle gissa att kvalitén/djupet i anknytningen försämras om en anknytningsperson kommer in senare jämfört med om denne kommer in tidigare. 

Det bästa för barnet lär vara att pappan kommer in tidigt, särskilt om pappan har möjlighet att bidra med god emotionell respons. Om mamman inte kan uppfylla barnets emotionella behov och pappan håller sig borta det första året, borde detta givetvis påverka barnets anknytning och uppfattning om världen. Jag håller det inte för självklart att pappans inträde senare självklart kan kompensera tillräckligt mycket för den uteblivna emotionella omsorgen under det första året.

Det finns ju redan ganska fastställt i anknytningsteorin att de tre första åren är de absolut viktigaste. De tre åren delas i sin tur in i tre faser som går från ca 0-3 mån, 3-9 mån och 9-36 mån.

Fas 4 pågår sedan upp till ca tidig skolålder.

Naturligtvis är det generaliserat men de flesta barn följer det på ett ungefär.

Men forskning har också gett viss evidens för att det är mer skadligt för barn med upprepade separationer så det är möjligt att en pappa som studsar in och ut i barnets liv(framförallt de tidigaste åren), engagerar sig en massa och formar ett band men sedan försvinner igen, gör mycket mer skada än en pappa som inte syns till alls förrän efter 2 år och då erbjuder en trygg kontinuerlig relation. Barn knyter an ganska fort även om kvaliten av bandet förbättras över tid och det kan vara traumatiskt för dem att separeras från en anknytningsperson, ju högre denna står i anknytningshierarkin hos barnet desto mer traumatiskt.

När det gäller en 28 åring så pratar vi knappast om anknytning längre utan snarare hur personens tidiga anknytningsupplevelser format hur hen känner inför och bemöter andra människor generellt.

Nu har jag tyvärr ingen länk men jag kommer ihåg något som skrevs av en kvinna här på familjeliv. Hon hade en sambo sedan länge och de hade talat mycket om detta, de hade nämligen båda växt upp med ensamstående mammor och frånvarande pappor. Men situationen hade ändå sett väldigt olika ut eftersom pappan i kvinnans familj helt hade avlägsnat sig när hon var mycket liten och hennes mamma hade i princip haft inställningen att tyvärr är det så men vi räcker som en familj bara vi två och behöver inte sakna något. Mannen däremot hade växt upp med en pappa som nyckfullt kom och gick, valde bort umgänge och ställde in, sedan dök upp igen med gyllene löften innan han åter försvann, mamman i fallet försökte hålla igång kontakten och få relationen att fungera.

Naturligtvis är detta endast ett enda exempel och inget generellt forsknings underlag men när paret diskuterade detta mycket i vuxen ålder så beskrev kvinnan sig som ett stort stadigt hus med en tegelsten borta medans mannen (som nu hade sökt sig till regelbunden terapi för att bearbeta hur han såg på och fungerade i realationer) beskrev sig som ett vingligt hus byggd på en halvtrasig grund.

Jag betonar åter att jag inte anser att detta har alls med kön och pappor vs mammor att göra men jag tror att det finns en sådan rädsla för att.bryta mot barnkonventionens - barn har rätt till sina föräldrar- att det ibland slår över och blir destruktivt åt andra hållet.

Alla är inte lämpliga föräldrar!

Om man hade en vän som hade behandlats på ett sådant sätt(komma och gå, försvinna i månader/år, välja bort, ställa in och ignorera etc) av en partner så hade man ju rått denne att få ut personen ur hens liv. Inte att ständigt ge nya chanser och bli besviken om och om och om igen.

Det borde också finnas en gräns för hur mycket av den typen av känslomässigt trauma som barn ska utsättas för. Jag kan inte räkna hur många trådar som skrivits här på FL av föräldrar som desperat undrar vad de ska göra och vad de ska säga till barnen när den frånvarande föräldern ännu en gång valt bort barnen helt utan anledning. De värsta är när den frånvarande föräldern till och med behandlat barnen fysiskt illa men efter rättegång och straff ska nu umgänget(ofta mot de små barnens vilja) fasas upp med långsiktigt mål om växelvist boende.

Var går gränsen för när en förälder har bevisat att denne inte är en lämplig förälder? När är rätten till umgänge förverkad? Och när får man i barnets namn säga att fördelarna inte överväger nackdelarna?

Det är inget lätt avgörande I de flesta fall men många gånger har den gränsen ändå korsats.

Kan ni ens föreställa er en vuxenvariant av det, där man tvingas till umgänge med någon som misshandlat en och till och med tvingas mot sin vilja att bo med denna person??