Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn

Jag beklagar verkligen ts. Kan inte föreställa mig.

Men du ska få mitt perspektiv från andra sidan. En person mycket nära mig förlorade sin partner för flera år sedan. Då partnern också stod mig nära hade jag min egen sorg att bära på. Jag tyckte det var svårt hur jag skulle förhålla mig till hen. Men till skillnad från dina syskon, så sa jag det till hen. "jag vet inte när, hur eller hur ofta jag ska höra av mig till dig. Jag vill inte störa eller säga något tokigt". Jag fick bästa svaret - orkar jag, så svarar jag. Annars låter jag bli!

Berätta för dina syskon exakt hur du känner så tror jag det blir förändring. Sen tror jag iofs att det bästa stödet hittar du hos kyrkan som flera nämnt eller hos de som vet vad du går i genom. Rekommenderar dig att söka upp organisationen vimil (vi som mist någon mitt i livet). Där kan du få mycket stöd och förståelse.

Sänder dig mina tankar <3

Beklagar sorgen. All styrka till dig och många kramar

Diakoniverksamheten i kyrkan är fantastisk! Det är många som inte tänker på det när man lättvindigt går ur kyrkan!

Där finns samhällets riktiga backup när de personliga katastroferna kommer!

Dessutom utan kostnad - inga ockerpriser för hjälpen!

Diakoniverksamheten i kyrkan är fantastisk! Det är många som inte tänker på det när man lättvindigt går ur kyrkan!

Där finns samhällets riktiga backup när de personliga katastroferna kommer!

Dessutom utan kostnad - inga ockerpriser för hjälpen!

Beklagar sorgen, TS. Det måste vara bland det värsta att drabbas av, dödsfall när man är mitt i livet.
När min svärfar gick bort, så pratade min svärmor med en psykolog, som rådde henne att engagera sig i kyrkan. Så nu hjälper hon till  med deras loppis. Finns säkert samtalshjälp att få via vårdcentralen också.

Tråkigt med dina syskon, hoppas du får glädje av de bra råden i denna tråd.

Först vill jag beklaga sorgen. Det måste verkligen vars tufft att förlora sin livskamrat mitt i livet och det blir dessutom en dubbel sorg när det dessutom drabbar ens barn. Tyvärr är många människor väldigt rädda för att bemöta människor i sorg. De drar sig undan, vill inte störa och är rädda för att göra fel. Om du kan tänka dig det så finns mycket stöd att söka från Svenska Kyrkan. Du kan höra av dig till diakonen i din församling. De har stor vana av att kunna stötta och vägleda människor i sorg. De brukar även ordna med grupper för barn och ungdomar som förlorat föräldrar. Jag fick själv mycket bra hjälp från en diakon efter att jag förlorat min syster hastigt. Jag förstår att det känns helt övermäktigt just nu och det har bara gått två månader. Det är en klen tröst just nu men det kommer att kännas lättare med tiden. Jag hoppas att du ska hitta din väg framåt genom sorgen.

Beklagar din förlust.

Min man gick bort för 21 månader sedan efter en tids sjukdom, jag blev ensam med 3 barn med speciella behov.

Min erfarenhet är att de jag trodde var mina "vänner" blev bekanta under sjukdoms tiden medans "bekanta" slöt upp på ett helt annat plan. Någon kom med middag, tog med sig barnen på utflykt, ringde, hjälpte till med hämtning och lämning på träningar osv.

Efter att maken gick bort rensade jag bort många och fick även nya vänner.

Släkten är bra att ha nära, men de lever alla sina liv och kan säkert ställa upp extra om man specifikt uttrycker vad man har för behov.

Men att vara ensam kring allt med barnen tar tid att vänja sig vid.

Kram

Nu handlade tråden om att mista en partner som avlider. Att du då tar upp att bli lämnad av någon som svar, är det folk reagerar på. Det är tyvärr inadekvat i ett sammanhang som detta.

Visst finns officiellt stöd att få, men saknaden av någon som verkligen älskat en på riktigt är enorm, och att inte kunna dela barnens uppväxt. Att se vännerna väva för sorgen och tom syskon, det är tufft.

Jag tvivlar inte på att du själv haft det tufft, men det får kanske ha en egen tråd, inte denna.

TS jag beklagar sorgen, och dina syskons frånvaro av stöd!

Naturligtvis blivit lämnad av folk som dött. Mycket enklare att acceptera det tycker jag. Då vet man ju i alla fall att personen älskade en, att hen ville ens bästa men bara råkade dö. Det är också mer stöd till att bearbeta dödsfall, präster, främlingar alla förstår sorgen efter någon nära har dött. Enkelt att få empati, tröst, hjälp, stöd. Det andra är svårare traumabearbetning. Dessutom ytterst få som kan relatera till det och därav mindre stöd i sorgen när någon försvunnit utan att ha fysiskt dött. Men, men det perspektivet bör inte diskuteras just i denna tråd så det var allt fån mig. Ts och barnen kommer klara detta genom allt stöd och all hjälp från kyrkan och genom att dela med sig av hur det känns för alla förstår sorgen. Att någon man älskar dör drabbar alla i olika mån. Ingen slipper undan. Beklagar sorgen.

Ja men jag börjar ju känna mig bitter nu på mina syskon känner jag. Jag skulle aldrig göra så här.... de är alla gifta och har partners, har sällskap på kvällarna.... blev nästan irriterad när min svägerska ringde mig och sa: Jag har tänkt på dig så mycket! Du måste känna dig så otroligt ensam nu! Och då ringde hon 3 veckor efter dödsfallet! Om hon nu förstod det, varför ringde hon inte tidigare? Å varför ringer hon inte igen??! Det var tre veckor sen! Å jag grät i telefonen då och sa att ja det är så ensamt osv.... 

Å mina syskon då, varför hör de inte av sig lite oftare? Jag tycker nästan de hörde av sig mer innan dödsfallet faktiskt. 

Jag vet inte, jag kanske har för höga krav? Men nu mår jag så dåligt själv så jag orkar inte kontakta dem för att försöka upprätthålla en tät kontakt, jag orkar inte sitta och ringa runt... Men de kunde ju ringa ibland och säga hej och kanske prata med mina barn, säga åt kusinerna som är lite äldre att ringa och säga hej,,,,

Ja men jag börjar ju känna mig bitter nu på mina syskon känner jag. Jag skulle aldrig göra så här.... de är alla gifta och har partners, har sällskap på kvällarna.... blev nästan irriterad när min svägerska ringde mig och sa: Jag har tänkt på dig så mycket! Du måste känna dig så otroligt ensam nu! Och då ringde hon 3 veckor efter dödsfallet! Om hon nu förstod det, varför ringde hon inte tidigare? Å varför ringer hon inte igen??! Det var tre veckor sen! Å jag grät i telefonen då och sa att ja det är så ensamt osv.... 

Å mina syskon då, varför hör de inte av sig lite oftare? Jag tycker nästan de hörde av sig mer innan dödsfallet faktiskt. 

Jag vet inte, jag kanske har för höga krav? Men nu mår jag så dåligt själv så jag orkar inte kontakta dem för att försöka upprätthålla en tät kontakt, jag orkar inte sitta och ringa runt... Men de kunde ju ringa ibland och säga hej och kanske prata med mina barn, säga åt kusinerna som är lite äldre att ringa och säga hej,,,,

Naturligtvis blivit lämnad av folk som dött. Mycket enklare att acceptera det tycker jag. Då vet man ju i alla fall att personen älskade en, att hen ville ens bästa men bara råkade dö. Det är också mer stöd till att bearbeta dödsfall, präster, främlingar alla förstår sorgen efter någon nära har dött. Enkelt att få empati, tröst, hjälp, stöd. Det andra är svårare traumabearbetning. Dessutom ytterst få som kan relatera till det och därav mindre stöd i sorgen när någon försvunnit utan att ha fysiskt dött. Men, men det perspektivet bör inte diskuteras just i denna tråd så det var allt fån mig. Ts och barnen kommer klara detta genom allt stöd och all hjälp från kyrkan och genom att dela med sig av hur det känns för alla förstår sorgen. Att någon man älskar dör drabbar alla i olika mån. Ingen slipper undan. Beklagar sorgen.

Tack <3 självklart är det jobbigt att bli lämnad också , jag har som sagt inte erfarat det och vet inte hur det känns men en vän till mig mådde väldigt dåligt när hon blev lämnad och försökte till och med ta livet av sig så visst är det också jättjobbigt för många :(