Jag ångrar mitt andra barn

ä

<3

Det känns lönlöst och meningslöst just för att det gått så lång tid och jag inte mår bättre och jag tror faktiskt ECTn förstörde hela mitt liv...:-/ hade en kraft att kämpa innan men den är borta nu den tog bort allt som var jag visst, depressionen gör sitt men den hade jag kunnat ta mig ur säkerligen, detta verkar inte så, 7 månader sen och mår dåligt, om inte sämre än innan...jo jag mår sämre än innan. Därför avskyr jag min fd sambo så mycket, för han tjatade mig till denna behandling som inte gjorde ngn nytta alls känns helt lönlöst nu

Fina du, vad säger läkarna om att du tror ECT förstört ditt liv?

Kan de göra en magnetröntgen och se om det syns något i hjärnan?

Hej igen, ts!

Jag har svarat i din andra tråd också.

Jag VET att du känner så, jag hör dig.

Jag tror fortfarande på dig och din inre kraft, bara så att du vet. Och det är tufft att komma tillbaka från var du är, det är det.

Sju månader känns så länge när man är med själv och går igenom dem, och särskilt i samband med din relation till din dotter. Något annat skulle vara konstigt om du kände! Men försök att lita till det goda bandet som du och din dotter har byggt upp sedan tidigare, och att sikta på en framtid ihop när du är mer tillfrisknad.

Att tillfrisknandet går åt helt fel håll kan vara en så enkel sak som att hitta rätt behandling åt dig, och det betyder oavsett inte att det inte kan vända igen! (Jag vet det av egen erfarenhet, herregud vad långt nere på botten jag var ett tag, och medan jag sjönk var den värsta ångest. Jag fick faktiskt ingen hjälp av vården ALLS, tvärtom)

Sedan har du faktiskt en behandlingsrelaterad skada, och de behandlande läkarna har ansvar att göra sitt yttersta att rätta till den, och att inte lämna dig ensam med att försöka tackla den. (Men det betyder inte att de kommer att göra det, enligt min egen erfarenhet av svenska vården, tyvärr, det kan ta tid att hitta bra läkare och också rätt behandling ibland.)

Så, skilj på äpplen och päron.

Du har en sjukdom, den har varat längre än du trodde att den skulle göra, den blev felbehandlad och nu är det värre än någonsin.

Mål, att ta dig upp igen, även om det blir på en annan plats än där du sjönk så spelar det ingen roll, för väl på land kommer du att kunna fixa och dona.

Nuet, ett steg i taget. Försök att släppa in kärleken till dig själv, och när du orkar så skicka iväg ett nalle-vykort till dottern eller vad som helst som hon kan ha som gör att hon vet att mamma fortfarande älskar henne. Som jag skrev, det behöver inte vara brev som är i ord, det kan vara bilder eller att du skickar något annat hon kan ha, kanske ett gosedjur eller en cd med fina visor som hon kan spela och tänka att den är från mamma! Medan mamma är på sjukhus!

Jag vet inte om din före detta sambo eller någon annan kan hjälpa så att dottern också kan få iväg små brev till dig, tillbaka?

Kanske kan det vara ett sätt att få upp lite gnista och hopp för er igen?

Stor kram, önskar er så gott, dig och barnen

p.s

Det låter som att det varit en svår situation för din sambo, och han svek dig och ert, men försök se han som en vanlig människa med fel och brister, iaf. Kanske har han haft en egen inre panik och rådvillhet när du blev sjuk, och därför varit mer sårbar för läkares förslag om vad som kan vara till hjälp?

(Så har det varit för mina anhöriga, som en gång i tiden övertalade mig till en FYSISK operation, som i efterhand var rätt onödig, och som minst sagt inte gynnade min hälsa. 20 år senare har jag fortfarande sådant jag bara måste leva med nu, på grund av operationen.

Summa summarum, ALLA behandlingar och ingrepp KAN gå fel, men det var inte det de önskade mig, iaf. Så ja, de gjorde fel tycker jag, men jag förstår att de gjorde fel av rätt orsaker?! Knäppt, men så kan det vara ibland. Och jag tror att många har den upplevelsen, man har svikit sin egen intuition i något sammanhang, för att man blev kraftigt övertalad, och sedan blev det inte bra.)

Fina du, vad säger läkarna om att du tror ECT förstört ditt liv?

Kan de göra en magnetröntgen och se om det syns något i hjärnan?

Vill bara krama dig i verkligheten. Fy fan vad jobbigt att känna som du gör. Du låter utöver aknytningsproblemen, djupt deprimerad. I första hand måste du få hjälp med depressionen.

Jag har haft något liknande fast inte så illa som du har. När jag fick mitt andra barn, i en väldigt destruktiv relation där pappan knappt alls brydde sig om något så tappade jag anknytningskänslor för mitt äldre barn. Det höll i sig i flera år, och jag vågade inte söka hjälp. Men jag känner igen din smärta även om det inte är exakt samma. Man får så sjukt dåligt samvete, och egentligen för båda barnens skull. 

Jag har också adhd, jag tror att få flera barn kan för vissa av oss bli väldigt överväldigande. 

Mina barn är stora idag, och jag kan säga att de har en extremt nära relation till varandra, och idag känner jag starka känslor för båda två. Men jag har också varit djupt deprimerad och varit inlagd på sjukhus osv, gått i samtal i flera år, bearbetat mina egna barndomstrauman. Kanske har du också något sånt du behöver hjälp med?

Aså ursäkta. Men detta gör mig så fruktansvärt upprörd. Här sitter du o gråter över att du inte vill ha ditt andra barn. Fyfan, stackars barn. Det du ska göra istället för att sitta på FL o beklaga dig är att ta tag i problemet & söka riktig vård. Du behöver hjälp, om det är en förlossningsdepression eller något annat - men detta e ju inte hållbart. Ditt andra barn förtjänar kärlek. Inte att du ältar över att du skaffade henne o att de är ett misstag. Ditt första barns liv kommer vara lika bra med ett syskon. Du har inte förstört för henne för att du skaffat ett till barn, tvärtom! Hon har ju fått ett syskon som hon kommer ha hela livet. Nu finns barnet o de är din skyldighet att ta hand om denne & vårda o ge kärlek. Ryck upp dig! Mår du så dåligt så sök hjälp, de finns alltid hjälp att få o även fast du skriver ?jag kommer aldrig sluta ångra mig? JO när du mår bättre o ser detta på ett annorlunda sett så kommer du få tillbaka glädjen. Lycka till !