Igår kväll gjorde jag det! Sa att jag vill skiljas. Efter 17 år och två barn. Befrielse, lättnad och stolthet känner jag nu. Att jag äntligen tog tag i det. Kan andra så kan jag!
Fler i samma situation som just har tagit beslutet?
Anonym (Emma) och jag levde med två föräldrar som vägrade sära på sig trots de inte alls gillade varandra, tjafsade vareviga dag och allmänt ogillade hela situationen. Hur kändes det som barn tror du? Jag är som vuxen idag grymt besviken att de inte tänkte på hur vi barn upplevde deras konstanta tjafs och avsky till varandra.
Anonym (Emma) och jag levde med två föräldrar som vägrade sära på sig trots de inte alls gillade varandra, tjafsade vareviga dag och allmänt ogillade hela situationen. Hur kändes det som barn tror du? Jag är som vuxen idag grymt besviken att de inte tänkte på hur vi barn upplevde deras konstanta tjafs och avsky till varandra.
Det går oväntat bra! Igår skrattade vi tillsammans. Jag frågade hur han mådde för han visar inte så mycket.
"Det är ok" svarade han.
"Säkert"? Frågade jag.
"Ja, det har ju gått några dagar nu" sa han.
Jag bara: "Tack så mycket, 17 års förhållande som du släpper på några dagar" (med glimten i ögat) och så skrattade vi.
Nej men helt ärligt så rullar det på ok. Jag försäkrar mig med jämna mellanrum att han förstår att jag menar allvar. Det verkar som att han gör det.
Han har även berättat för några av sina vänner, och det tar jag som ett tecken att han förstår.
Men...det måste väl komma ett bakslag? Kan det vara så här lätt? ;)
Har han berättat något om älskarinnan?
Nice try. Han har garanterat inte någon älskarinna! Däremot svårt att visa känslor. Kanske är ledsen inombords eller så tycker han faktiskt att det här är ett bra beslut
Det tar ungefär en månad innan det sjunker in. Först en känsla av befrielse, sedan vad i helvete har jag gjort? Jag älskar ju honom!
För mig var det så. Men att ångra mig hjälpte inte, för det tog nästan tre år att få tillbaks honom igen.
Men herregud, han kanske är mist lika likgiltig inför dig som du är för honom! Att han aldrig har tagit initiativ till skilsmässa kanske också till stor del beror på rent praktiska orsaker, har du aldrig reflekterat över det?
Jag klandrar dig inte ett dugg för att du vill skilja dig i sig, era barn är så stora att en stor del av deras liv utspelar sig utanför familjen och ni kommer väl knappast tvinga en 16-årig till varannan vecka-liv om nu han/ hon inte själv villd det?
Däremot verkar du lite självgod, du skriver att din man inte är en känslomänniska och att ni de senaste åren mest liknat två kompisar (om än inte särskilt nära, goda kompisar enligt min personliga tolkning) som bott under samma tak.
Ändå verkar det som om du mer eller mindre förväntat dig att din man, som enligt din egen beskrivning aldrig varit någon känslomänniska antingen ska bryta ihop, bli förbannad eller på sina bara knän bönfalla dig att stanna.
Det tar ungefär en månad innan det sjunker in. Först en känsla av befrielse, sedan vad i helvete har jag gjort? Jag älskar ju honom!
För mig var det så. Men att ångra mig hjälpte inte, för det tog nästan tre år att få tillbaks honom igen.
Ja, jag tycker det är rätt märkligt att du verkar vara så förvånad att han tar ett 17-årigt break up så pass lätt. Eftersom du ju själv har berättat att förhålandet är dött, sexlivet är uselt, ni har bråkat en hel del och i synnerhet han har i samband med det hävt ur sig en hel del fula saker. Dessutom har du skrivit att du är övertygad om att det är bäst för ALLA, alltså inte bara för dig att ni skiljer er. Ni gör inte ens särskilt mycket ihop hela familjen har du skrivit och även om du i något inlägg beskrivit er som kompisar som bor under samma tak verkar det ju knappast ens ha varit en idealisk kompisrelation med tanke på att ni bråkat en hel del och i synnerhet han då hävt ur sig en hel del fula saker som barnen hört.
ÄNDÅ är du förvånad att ha tar så lätt på att du vill skiljas.
Det är väl bara BRA för er allihop om han tar lika lätt på uppbrottet som du gör, framför allt för barnen även om de är stora.
Nej, jag tycker inte alls att det är så konstigt. med tanke på allt du berättat i tråden om ert äktenskap och som jag tog upp i mitt förra inlägg.
Det är förstås mycket möjligt att han också , även om han inte visar det eftersom han inte är en känslomänniska ,känner en viss sentimetalitet när han tänker på det ni en gång i tiden hade, både som par och som familj.
Men det är ju inte alls samma sak som att vara ledsen eller arg över att förhållandet tar slut nu.Exakt VAD borde han vara arg och ledsen över?
Vad misshandlade kvinor har med saken att göra förstår jag inte alls. Googla normaliseringsprocessen om du vill veta varför misshandlade kvinnor inte lämnar. Och läs gärna på om mäns våld mot kvinnor så kommer du snabbt att få information om att det är mycket vanligt att mannen hotar kvinnan med olika saker om hon lämnar honom. Det kan vara llt från att han ska se till att hon aldrig får träffa barnen mer till att han ska döda hennes husdjur eller skada hennes ursprungsfamilj. Dessutom: I Sverige dödas fler kvinnor av sina män under eller strax efter en separation än under själva förhållandet.
Jag köper absolut inte att det är "lite samma retorik" när det gäller misshandelsförhållanden som när det gäller dig och din man.
Det är åtminstone bra att du endast blir glad och tacksam om hans reaktion håller i sig. Era barn kommer förmodligen svara något i stil med att "mamma och pappa växte ifrån varandra" om deras kompisar skulle fråga varför ni skiljer er. Och mena det också. Bara det är väldigt mycket värt.
Går det fortfarande bra TS ?
Hur går det ?