Igår kväll gjorde jag det! Sa att jag vill skiljas. Efter 17 år och två barn. Befrielse, lättnad och stolthet känner jag nu. Att jag äntligen tog tag i det. Kan andra så kan jag!
Fler i samma situation som just har tagit beslutet?
Hur går det för er ?
Precis.
Anledningen till att 70% skiljer är just för att det är dött i förhållandet, att man kan förespråka att leva i det är väldigt tragiskt.
Att inte förstå hur många det är som lever helt kärlekslöst i sina förhållanden och inte inse vad det inbär för sina barn är bara skrämmande.
Att stå inför gud och lova att älska i nöd och lust är så vanligt för att normen säger att man ska göra det, samtidigt som människan med sina instinkter beter sig tvärt om.
Inte ens Ebba bush klarade att leva så efter hon hade stått framför sin gud och lovat massa saker och hon är ändå ledare för ett parti som förespråkar kristna värderingar..
Att det ser annorlunda ut i andra länder betyder inte ett skit för där är det oftast helt andra förutsättningar, b l a hur man bor, försörjer sig, blir gammal utan äldreomsorg o s v men framförallt religösa synsätt på giftemål och andra levnadsstandarder, hur de flesta mår i dom äktenskapen vill jag inte ens tänka på.
-Och då ska vi inte prata om all tvångsgifte och skit som finns.
Men sedan blir det lika dött efter några år med den nya partnern och så byts det partner igen och barnen blir dom som blir lidande.
Jag tycker att man skiljer sig och separerar alldeles för lätt och tyvärr är många egocentriska och tänker inte på barnen. Jag tror inte på att om föräldern är lycklig så blir barnen det, det är något som man inbillar sig för att man har dåligt samvete! Barn mår bäst av att leva ihop med bägge sina föräldrar för att få ett bra grund i livet, så är det bara. Jag är själv uppväxt med separerade föräldrar där det träffades nya partners som man som barn skulle förhålla sig till fastän man inte gillade dom. Jag hatade det, därför kommer jag se till att mina barn aldrig ska behöva vara med om det. Jag förstår inte varför man inte jobbar mer på relationen, gå i terapi, åk på en resa utan barn för att hitta varandra på nytt och inse att gräset inte är grönare på andra sidan. Efter ett tag blir sexet lika tråkigt och det blir en grå vardag med den nya partnern.
Men sedan blir det lika dött efter några år med den nya partnern och så byts det partner igen och barnen blir dom som blir lidande.
Jag tycker att man skiljer sig och separerar alldeles för lätt och tyvärr är många egocentriska och tänker inte på barnen. Jag tror inte på att om föräldern är lycklig så blir barnen det, det är något som man inbillar sig för att man har dåligt samvete! Barn mår bäst av att leva ihop med bägge sina föräldrar för att få ett bra grund i livet, så är det bara. Jag är själv uppväxt med separerade föräldrar där det träffades nya partners som man som barn skulle förhålla sig till fastän man inte gillade dom. Jag hatade det, därför kommer jag se till att mina barn aldrig ska behöva vara med om det. Jag förstår inte varför man inte jobbar mer på relationen, gå i terapi, åk på en resa utan barn för att hitta varandra på nytt och inse att gräset inte är grönare på andra sidan. Efter ett tag blir sexet lika tråkigt och det blir en grå vardag med den nya partnern.
Hur går det för er ?
Men herregud, jag ska vara singel. Tänker absolut inte binda mig på bra länge, än mindre flytta ihop!
Sluta generalisera snälla. Min äldsta är myndig om 2 år. Vi gör inte så mycket ihop hela familjen längre, barnen börjar bli stora och självständiga. Ska de hellre leva tsm med två föräldrar som inte har det kärleksfullt längre? Som stör sig på varandra? Där den ena (jag) har tappat känslorna.
Jag har funderat på skilsmässa i 2 år, det är verkligen inte ett förhastat beslut!
Det går oväntat bra! Igår skrattade vi tillsammans. Jag frågade hur han mådde för han visar inte så mycket.
"Det är ok" svarade han.
"Säkert"? Frågade jag.
"Ja, det har ju gått några dagar nu" sa han.
Jag bara: "Tack så mycket, 17 års förhållande som du släpper på några dagar" (med glimten i ögat) och så skrattade vi.
Nej men helt ärligt så rullar det på ok. Jag försäkrar mig med jämna mellanrum att han förstår att jag menar allvar. Det verkar som att han gör det.
Han har även berättat för några av sina vänner, och det tar jag som ett tecken att han förstår.
Men...det måste väl komma ett bakslag? Kan det vara så här lätt? ;)
Anonym (Emma) och jag levde med två föräldrar som vägrade sära på sig trots de inte alls gillade varandra, tjafsade vareviga dag och allmänt ogillade hela situationen. Hur kändes det som barn tror du? Jag är som vuxen idag grymt besviken att de inte tänkte på hur vi barn upplevde deras konstanta tjafs och avsky till varandra.
han kanske inser att det är rätt beslut han också. Då kan det väl bli så där
Härligt!