Tvångstankar 7 åring

Blir så glad att höra att det hjälpte dig. Hade verkligen önskat den hjälpen själv.

<3 tack.

Kan erkänna att det var inget som försvann över en natt. Hade mycket kvar i tonåren. Även periodvis som ung vuxen. Men ju äldre jag blev desto mer självständig försökte jag vara i mina tankar. Men har alltid haft någon typ av ångest problematik med mig genom livet.

Kort svar. Ja, det har jag. Det hjälpte mig att få stöd hos mina föräldrar och kunna prata med dem, det var det just jag behövde. Jag är rätt säker på att jag inte mått bättre av att få en utomstående vuxen inblandad så jag fattat det som barn.

Men det gäller mig. Jag säger inte att det gäller alla. Hos mig tror jag det låg i att jag var rädd att kanske göra fel, tänka fel eller liknande. Att få bara prata om det ett tag med de jag litade mest på gjorde att tankarna inte blev lika läskiga och då försvann känslan av ångest med av det successivt med.

Jag förstår, det är inte som att trycka på en knapp direkt. Låter som att du har kämpat på riktigt bra. Heja dig

Såklart inte. Svarade dig i andra inlägget dock.

Det här blir långt, men hoppas det hjälper ??

Jag är inte en psykolog och har inte läst igenom hela tråden. Men jag har haft tvångstankar i runt 20 år, som delvis liknat din dotters tankar, så kanske kan jag hjälpa dig att förstå lite grann. Det är två saker jag rekommenderar att du läser på om: 1. "OCD", och 2. "Pure O" (finns mycket på youtube, kolla gärna engelska då det inte finns så mkt på svenska om pure O). Pure O är en form av OCD kan man säga, där tvångshandlingarna inte är lika fysiska (som att tvätta händerna osv, men man kan ha sådana tvångshandlingar samtidigt också), en sådan tvångshandling kan till exempel vara att tvångsmässigt bekänna saker.

Jag är som sagt inte någon psykolog, och jag säger inte att din dotter har OCD/Pure O, och alla som har det är inte exakt likadana. Men det du skriver känner jag igen mycket.

En tvångstanke är något som ploppar upp i huvudet, det har ingenting att göra med vem man är, hur man är, vad man vill/inte vill göra eller vad man känner. Alla människor får sådana här tankar, till exempel om man kör över en bro kanske man tänker "tänk om jag vrider ratten och kör ut i havet!", men det betyder inget och man fastnar inte i tanken utan struntar i den löjliga tanken och går vidare. För en person med OCD fastnar den. T.ex: "Hjälp varför tänkte jag så? Betyder det att jag vill göra det? Tänk om jag får en knäpp och bara kör ut helt plötsligt? Jag vet att jag inte vill det, men tänk om jag ville det en sekund och det var därför jag tänkte så? Betyder det att jag inte är lycklig?" o.s.v. Man lägger extremt mycket fokus på sina egna tankar, blir rädd för dem och vad de kan betyda, och jag brukar ibland säga att det är som att man har fobi för sina egna tankar. Man kan ha tvångstankar om allt: att man är rasist, att man vill skada någon, att man vill att någon ska dö, att man vill lämna sin partner o s.v. trots att man absolut inte vill något av detta. Det är heller inte någon större risk att man gör något av detta bara för att man har sådana tvångstankar. Att din dotter tänker att du är en bitch eller skit betyder alltså absolut ingenting. Det betyder inte att hon har tyckt det en liten stund medan hon tänkte det heller. Tvärtom egentligen, min egen erfarenhet är att tvångstankar fäster extra bra på saker som betyder mycket för en. Jag hade själv mycket tvångstankar om min mamma när jag var barn. Nu om min man. När man har OCD så gör man ofta en höna av en fjäder, en tanke expanderar så väldigt och det blir en enorm ångest som sedan lättar en kort stund när man får göra sin tvångshandling, till exempel bekänna. Att bekänna kan i sin tur till exempel väcka skam och så mår man dåligt av det istället, senare kommer nästa tvångstanke och man måste bekänna igen. Det kan till exempel vara att man inte berättade rätt. "Gick jag verkligen på ett klistermärke? Det kanske var ett bokmärke? Det är nog bäst jag berättar att det kan ha varit ett bokmärke också". En hemsk karusell är det, som man aldrig ville åka i. Det kan gå i perioder då det är bättre eller sämre. För att bli bättre från sin OCD behöver man bryta det här mönstret och lära sig att acceptera sina tankar, men en psykolog kan hjälpa er bättre, att reda ut ifall det är OCD och i så fall hur ni ska gå vidare, kanske med KBT. Också hur DU ska hantera detta, hur du t.ex. ska svara när hon bekänner saker.

Så mina råd kortfattat: läs på! Även om Pure O som vi inte har lika mkt info om i Sverige. Ta absolut inte åt dig, din dotter är INTE sina tankar och älskar dig, oavsett vad hon har för tankar.

Ta hand om er, lycka till, det kommer gå jättebra! Jag har OCD men är lycklig och lever ett helt normalt liv ^^ tror många barn växer ifrån det också.

Ge henne en "Känslobok" som hon kan skriva och rita i när hon känner sig överväldigad. Jag och mamma fuck det rådet av BUP när jag fick känslor av panik, kände mig ledsen m.m

Ibland kan en tanke komma från ingenstans och fastna. Då kan det kännas skönt att få skriva ner eller rita. Ni bpda kan prata om hur ni känner och hur hin känner efter att hon skrev i den.

Även om hon ibland tycker att du är en dum mamma så är jag säker på att hon älskar dig jätte mycket. Har hon nyss börjat skolan? Har hon varit rädd för Coronan? I den åldern då kan tankarna bli som ett stort myrbo. Och då kan de läggas på varandra. Kan hon få prata med skolkuratorn eller skolsköterskan på bestämda tider?

Ge henne en massage innan hon lägger sig, mysa till det och visa att du är där även om hon säger sårande saker. Säg att du blir ledsen men var noga med att säga att du förstår att hon har det mycket jobbigt. Barn har svårare att hantera komplexa känslor och deras värld är antingen svart eller vit.

Lycka till.

Mina inlägg/svar kommer inte fram

Jag är helt förtvivlad ikväll. Min dotter bekänner, som en här i flödet beskriver det..

Att hon tänkt att hon längtar tills jag dör

Att hon vill döda lillasyster

Att jag är en fucking mamma

Att hon vill ha en annan mamma..

Hur ska jag bemöta hennes tankar som hon absolut måste berätta om? Vad svarar jag? Jag är i sorg, min lilla flicka.

Du som skrev om att bekänna, tack för ditt inlägg och alla ni andra.

Ja, det låter ju som tvångstankar. :( Vi har ett barn med en hel del ångest kring lite olika saker och vi ringde till Barn- ungdomshälsan, som hos oss är första vårdinstansen för barn med psykisk ohälsa (de hänvisar till bup vid behov).

Sen hade vi ett möte vi föräldrar och en psykolog där vi fick råd om hur vi skulle göra. Jag kan varmt rekommendera det.

Som fullkomlig amatör hade jag svarat din dotter så här: Det är helt ok att såna tankar kommer. Man kan tänka dem och sen släppa dem och gå vidare. Man kan få jättekonstiga tankar i huvudet och de behöver inte alls betyda att man tycker så. Och att man tänker en viss tanke betyder inte att just det händer i verkligheten. Man kan tänka superkonstiga saker utan att någon påverkas av det. (Jag tänker jätteofta att jag ska glömma viktiga saker, men gör det ytterst sällan.)

Fråga henne vad hon tror skulle hända om hon inte berättade om sina tankar för dig. Säg att hon får berätta för dig, men att hon inte måste.

Och ge mycket kärlek och säg att hennes tankar inte gör att du älskar henne mindre.

Så hade jag sagt/gjort. Men ring Barn- ungdomshälsan.

Tumme upp på detta inlägg!!

Var inte rädd. Det kan låta obehagligt, men för en person med tvångstankar är det här inte ovanliga tankar alls, de får mig inte ens att höja på ögonbrynen. Jag sa också till min mamma att jag ville att hon skulle dö.

Vi som sitter här och skriver känner inte dig och din dotter, och vi är bara amatörer, som Ylo uttrycker det. Jag tror av hela hjärtat att det här handlar om OCD (Pure O) men vi kan inte veta. Någon professionell behöver hjälpa er att reda ut att det är det det rör sig om, och hur ni sedan ska gå vidare. Jag känner så stark för er och önskar så att jag kunde hjälpa er mera, men det sista jag vill är att råka ge er några dåliga råd. Jag fick ingen hjälp alls som barn. Därför vet jag heller inte riktigt hur man brukar hjälpa barn, för det är ju stor skillnad på barn och vuxna tänker jag. Min mamma sa saker som att hon skulle kasta ut mig snart och att hon vill ha tillbaka sin vanliga dotter. Jag är övertygad om att du kommer klara det här bättre.
När man har tvångstankar av det här slaget så är man ofta desperat efter bekräftelse. Din dotter vill kanske höra direkta bekräftelser som "du kommer inte döda din syster", "jag kommer inte att dö", "du vill inte ha en annan mamma" o.s.v. Men att ge den typen av bekräftelse är nog inte det bästa i längden. Det kan stärka behovet av bekräftelse ytterligare. Men ni behöver professionell hjälp för att hitta den balansen, för din dotter behöver ju också all kärlek och stöd i hela världen och det är väldigt svårt att veta vad som är rätt eller fel att svara. OCD är komplicerat. Jag tycker du fick bra råd av Ylo, inlägg #21. Kanske kan du följa de råden så länge, tills du får hjälp? Då ger du ju heller ingen direkt bekräftelse på tankarna i sig tänker jag, utan bara ger henne kärlek och hjälper henne förstå vad som händer och att man inte är sina tankar.

En sak som fungerat bra för mig har varit att prova vänta lite med tvångshandlingen. Det kan då vara till exempel att man kan bekänna, men att man försöker vänta till exempel ett par timmar innan man gör det. För många gånger är det så att när de här timmarna har gått så vill man inte bekänna längre, tvångstanken lugnar ofta ner sig om man låter den vara (men först expanderar den och blir värre, innan den klingar av, det är inte roligt). Jag tänker om hon kan prova till exempel att vänta tills hon kommer hem innan hon berättar om saker som ploppar upp i skolan. Men det här kan vara fruktansvärt jobbigt, och det är inte alltid man orkar det. Det är viktigt att man inte känner sig misslyckad när man inte klarar det. Ibland är det svårare och ibland lättare. Och jag är vuxen, hon är barn, så jag vet inte vad som kan fungera för henne.

Jag önskar er allt gott, och kom ihåg att ni har alla förutsättningar att ta er igenom det här. Din dotter är liten och du har ju redan fångat upp problemet och ber om hjälp. Det är fantastiskt, så gör en bra mamma! Och var inte rädd för innehållet i tankarna. Det du säger låter hur vanligt som helst för en person med OCD. Men självklart ska ni kolla upp så att vi på internet inte tar fel och det rör sig om nåt annat.

Tusen tack för att ni tar er tid att svara så utförligt. Jag tycker det är väldigt fint att ni faktiskt tar av er tid för att hjälpa mig.

Idag har jag gråtit, inte framför dottern. Hon vaknade och var alldeles likgiltig, ingen glädje. Hon ville åka hem till sin farmor, vilket hon fick göra. Innan dess var hon tvungen att bekänna diverse tankar. Vi pratade och jag sa åt henne att jag inte ville höra tankarna just nu utan att när hon får dessa tankar skulle hon föreställa sig en stor hand som boxade iväg tankarna rakt upp i luften. Hon tyckte det var lite småroligt. När hon var hos sin farmor ringde hon mig några gånger, men jag gav henne faktiskt inte utrymme att berätta vilka tankarna var utan sa bara, vad kul vi överens om, vad skulle vi göra när tankarna kom..boxa bort dem..

Då räckte det. Jag gav henne liksom inte utrymme. Kändes jobbigt men kände att jag måste bryta mönstret lite. Det har funkat liiite bättre. Dock har jag idag ändå lyckats höra att hon vill jag ska brinna upp. Innan läggdags märkte jag att hon tänkte wn massa men gav henne inte uppmärksamhet när jag låg bredvid för att natta henne. Men ut kom ändå, jag tänkte på att skjuts någon. Men jag valde att inte ens kommentera det.

Jag uppskattar att du skriver att jag gör ett bra jobb, att jag är en bra mamma. En tår fälldes. Det känns oerhört tufft. Man hamnar i panik. Man vill se sina barn glada. Men under eftermiddagen, efter besöket hos farmor har jag försökt avleda henne med olika samtal om skridskoskola, pratade om vad de gjort hos farmor, ställt en massa frågor så hon inre haft så mycket utrymme för annat i huvudet. Hon var lite spralliga. Men imorgon är det skola och jag är orolig över hur det ska gå..