Hur kan man acceptera att barnen är nr 1?

Ts har INTE gjort slut! Hon biter sig fast och försöker få bort dottern också från pappans liv. Vidrigt!

Oavsett hemmavarande barn eller ej så har ni olika syn på livet. Ni är inte kompatibla. Hans syn kommer inte ändras. Han vill att barnen som vuxna kommer och hälsar på varje vecka och ringer varje dag och det vill inte du. Ni har helt enkelt för olika syn på livet för att kunna leva tillsammans i harmoni. 

Hur har det gått flera år senare?

Jag fattar din känsla. Lever också i nyfamilj och det har varit jobbiga tider för oss båda. Jag har tre egna barn och min nya man ett. Vi har båda varit svartsjuka på varandras barn turvis under åren.
Nu är de vuxna och utflugna, har egna barn. Det har lugnat sig.
En sak som vi gjorde då,  när de ännu bodde hemma hos oss, var att vi hade en dag i veckan som vi höll fast i, att det var vår gemensamma.  Då var det överenskommet att barnen var hos den andra föräldern. Undantag hände förstås men vi försökte. Varannan helg hade vi också barnfritt och då försökte vi hitta på nåt kul. Och alltid, två veckorna sommaren som var våra egna. Då reste vi bort tillsammans, själva. Alltid. Och laddade batterierna.
Vi överlevde. 

Men detta kräver ju att båda försöker och vill.

Hej jag har ej varit i din situation men jag tycker helt klart att han bör lyssna på dig och  prioritera dig när ej barnen r hos er.Att de ogillar dig beror nog på att han ej visar dem att du är viktig utan sätter dem först I alla lägen. Jag tror inte själv att jag skulle klara av att leva så, undanskymd och inte värdefull...Jag skulle absolut inte " tillåta  ".att min man lägger all energi och alla ekonomiska resurser på barnen.Han kanske bara är gift med dig av bekvämlighet?
Vill du ha förändring  får du nog ställa honom mot väggen och ta en ordentlig diskussion för det r väl inte meningen att du ska vara oviktig i relationen?
Blir det ingen ändring så börja förbered " flykten".
I det här landet klarar man sig själv helt utmärkt!
Lycka till 

Var glad att han prioriterar sina barn! Han har tillverkat  dem och ansvarar för dem. Jag är heltidsensamstående från dag 1. Jag prioriterar mina barn 100%.  De är 13. ag har en särbo utan egna barn. Han vill att  vi  ska  resa på egen hand ibland.  Då meddelar jag tydligt att det inte är en möjlighet.  Till vem skulle  barnen  lämnas? Tror  han på allvar att jag skulle  lägga surt förvärvade pengar på bara mig när vardagen ska gå runt Nej förstår och accepterar han inte att jag ansvarar för  mina barn och inte hans liv så får han söka sig till någon  annan. Jag kommer alltid prioritera mina barn även när ja0g är trött  som en urvriden disktrasa.

Det är svårt nog att ens leva tillsammans med gemensamma barn. Ännu svårartade med olika barn eller i olika livsskeden. Det enda jag tänker är att ni inte är synkade i varandras behov. Du är hans extratillbehör men du vill vara en given del av hans liv för han är ditt liv. Jag har lite samma problem men på ett annat sätt. Min kille vill ses jämt och vara med på allt när vi inte har barnen medan jag känner mig avvisad och icke lika önskad när vi har barnen (Obs! egna barn på varsitt håll). Jag har en stor umgängeskrets och massa att göra när jag inte har barn, jag tar dock med honom på allt Då han inte har det samma. Veckan jag har barnen är han gärna själv, större barn så då gör han helst saker själv. Jag tolkar det som att han hämtar energi, gör det som passar honom när jag har barn. Sen ska jag även vara tillgänglig och spexig för honom när jag inte har barnen. Jag saknar att han kan se mina behov också då jag ser till hans behov den andra veckan. Vi bor typ grannar och han stora barn så det är typ inte förbjudet eller omöjligt att ses. Detta gör att jag nu bestämt mig för att prioritera mig själv mer. Har manliga vänner med barn så det är väl dom jag får hänga med på min barnvecka om man vill hitta på saker. Samt kommer prioritera mer egentid med mina vänner på min ?egen? Tid. Jag tänker att både du och jag låter småsinta i andras öron men jag anser inte att det handlar om det. Det handlar om att man skaffat en relation och att man har olika behov i och av den. Där den som sätter agendan får ett mer lättsamt liv! Både du och jag borde välja det vi själva behöver med någon som vill samma och inte leva efter någon annans premisser. 

Har inte läst hela tråden. Men din man verkar underbar! Jag håller helt med honom i barnuppfostran. Och ts, du får antingen acceptera läget eller dejta någon annan. Han kommer ju troligen vara engagerad i barnbarnen sen när/om de kommer. 

Tycker absolut inte att han låter underbart. Så oerhört osexigt med någon som göra allt för sina barn. Absolut om allt skulle ställas på sin spets. Sjukdom etc. Allvarliga saker. Men inte alltid till vardags. Har man bestämt att man ska träffa sin partner så gör man tex inte i efterhand planer att gå på fotboll med dottern istället. Snacka om att tycka att det är ok att köra över någons annans tid och planer till förmån sin egna tid. Man går sin egna väg på nån annans bekostnad. 

Jag tycker att ts inställning känns osexig och barnslig. Hon verkar tro att hon ska kunna komma före mannens barn som prio. En sund människa väljer alltid sina barn framför sin partner. 

Jag säger inte att ts alltid gjort rätt men en människa som alltid väljer sina barn först är osexigt och osund. Barn ska inte lära sig att de alltid kommer först. Om det är viktigt och allvarligt. Men inte för minsta lilla sak. Tvärtom väldigt vettigt att lära barn att de inte alltid får allt och får allt som de vill. 

Väldigt vettigt att tex berätta för ett barn att "den här gången har jag lovat någon annan att träffas så vi får gå på fotboll en annan dag". 

Varför ska barnen lära sig att allt alltid kretsar kring dem. Har en släkting som blivit uppfostrad så och han inte direkt blivit en mysig person. 

Kan man inte bolla flera relationer och veta när det är vettigt vem som ska stå tillbaka för vem (för det är intr alltid partnern som ska stå tillbaka) så får man leva singel och bara dalta med sina barn då om man tycker det är vettigt.

Men det är bara att googla vad vilken som helst psykolog uttalar sig i ämnet så kan man läsa att det är rimligt att ibland låta sina egna och andras behov gå före barns önskemål. 

Barns önskemål och vilja är inte alltid riktiga livsviktiga behov.

Och hur inbillar man sig att det är ok att partnern alltid ska stå tillbaka. Partnern har också ett liv, planer och dennes tid är också virkigt. Av vilken anledning tycker man det att det är ok att ställa in planer med partner pga smågrejer och tro att det är ok att göra hur man vill med dennes tid. Det blir ju på en annan perosne bekostnad. 

Tycket man att det är ok att låta barn lära sig att de får som de vill på en annan persons bekostnad?

Ts vill ju hålla ett orimligt stort avstånd till sina barn. Sånt tycker jag känns kallt och osexigt. Men jag är från en annan kultur från Sydeuropa, och där lär man sig att barn (även när de är myndiga) så klart alltid är välkomna hem. Barnbarnen är också en del av vardagen. Så kommer jag också att leva, det känns varmast och sundast. Men folk får ju så klart göra som de vill. Dock tycker jag att många svenskar verkar må psykiskt dåligt pga de är ensamma och isolerade. Fattar inte grejen med såna knivskarpa gränser när det kommit till familjen. 

Man kan väl ha en nära relation till barn och barnbarn utan att för den sakens skull alltid låta dem få som de vill? Varför ska de växa upp och tro att föräldern inte har några andra behov i livet förutom barnen?

Om man vill vara en sån förälder som gör allt för barnen så skaffar man ingen seriös partner. 

Jag jar en partner och han är näst intill lika viktig som mina barn. I en allvarlig och viktig situation skulle mina barn gå före. Men i vanliga fall till vardags är alla viktiga. Jag kan liksom bolla alla de olika relationerna. Jag "vet" när jag behöver göra vad, när jag ska prioritera vad. Och det är inte alltid i barnens riktning. 

Det betyder inte att jag inte är nära dem. Varför tror folk att det är likhetstecken mellan nära relation=göra allt för dem?

Och som sagt, med mina tid gör man inte vad som helst med. Har min partner lovat mig att vi ska ses för att vi behöver prata om nåt viktigt eller vi har knappt hunnit ses. Då bryter man intr det för att nån av barnen "har lust att ses". Jag kanske har tackat nej till nåt viktigt för att prioritera min partner. Jag kanske har bytt arbetspass. Sagt nej till mina egna barn. Sagt nej till vänner. Då kan man inte inte komma och tror att man kan göra vad som helst på bekostnad av mitt liv och min tid bara för att barnen går fööörst!!!

Han agerar väl så eftersom han är less på hennes egocentriska beteende. Han dumpar henne troligen snart.