Terapi för mansbebis?

Vart hittar man utredning för add där det inte är världens väntetid då? 

familjerådgivning tycker han är samma som att soc tar barnen typ? 

Lyckades vända hans humör och var på honom igen nu kring att söka hjälp och han var ganska resonlig, men när det sen väl ska göras så tycker han att jag är tjatig för att han aldrig ringer typ till vårdcentralen.

Jo lite så är det ju. men kan inte ens nämna det utan att han totalt går i taket, så hur ska man lyckas på hjälp då?

Vet inte vilket annat ord man ska använda för att slippa skriva exakt allt han inte gör/ser. dom flesta förstår ju vad mansbebis innebär. Och han INSER verkligen inte det, vilket verkar väldigt vanligt. Så tänkte om det utformats någon generell kurs/terapi för just detta? p

Det finns rätt många privata aktörer som gör npf-utredningar. Där tror jag inte att det är så mycket kö, men man måste själv betala för utredningen.

Jag får känslan av din text att du är en person med just visioner, drömmar och åsikter om hur du vill ha saker och ting. Eller hur saker och ting bör vara: Ett hus, två barn och en kärnfamilj.

Men sanningen är att du lever i en fasad just nu. För din partner vill inget av detta. Det är din dröm, inte (längre) hans.

Och frågan du måste ställa dig är hur viktig den här fasaden är. För han kommer inte ändra sig om han själv inte vill eller ser sitt eget tillkortakommande här, bara han kan göra något åt det. Så du måste bestämma dig. Är den här konstellationen så viktig för dig att du kan acceptera att ta allt ansvar för hem och barn? acceptera att han söker sig bort från er och väljer bort umgänget
 med er i perioder? Att han får utbrott och lever mer för datorn? Eller kommer detta vara för svårt för dig att hantera under långa loppet?

För ditt enorma driv att hålla ihop familjen till vilket pris som helst gör att han kan skrota på.. för varför ska han ta itu med sina problem när du krattar framför hans fötter och inte kan ställa krav pga av din rädsla att förlora kärnfamiljen?

jag skulle råda dig att ta kontakt med en familjerådgivare själv. Han får passa barnen och du går ditvägen att få professionella råd. FL i all ära, men vi är ändå bara amatörtyckare.

Om någon har ett beroende så kan du inte göra så mycket annat än att berätta hur du upplever er situation. Det är ju upp till honom att göra något åt det, inom missbruksproblematiken så är det vanligt att närstående blir medberoende, vilket innebär är att denne anpassar sig runt den rådande situationen. Låter som du gör det, fixar runt barnen, försöker hitta ursäkter till barnen runt hans beteende.

Vad du kan göra är däremot lämna relationen. Du har ju redan reflekterat runt praktiska saker, så på vissa sätt så har du mentalt tagit första steget.

TS du har ju redan försökt få honom att gå med på terapi och han vill inte och har fördomar och skräck kring det. 

Det du måste då våga göra om du inte vill eller orkar fortsätta ha det så här är att du ställer ultimatumet att antingen så gör han och ni det eller så blir det skilsmässa. 

Jag fick en depression under mitt äktenskap men vågade inte först söka hjälp pga min mans tankar om detta och hans tro, förhoppning att det inte var så farligt. Han gick sedan med mig när jag sa att jag inte orkade längre kämpa emot. Någon tid efter jag tillfrisknat blev han dålig, men hade inte tillräcklig insikt om sin förvandling och ville inte söka hjälp för det. Sedan en dag gick han över min gräns och jag lämnade. Det var först då jag lämnade som han såg det som sin enda utväg att få hjälp, men också hoppades han då på att få mig tillbaka när han blivit sitt normala jag. Vi är tillsammans idag, gifta. 

Många par gör samma fel om och om igen. Man tjatar om samma sak. Det blir ingen förändring så. Man måste våga göra annorlunda för att då få fram en förändring hos den andre. Du måste besluta dig om vilken förändring och sedan måste du våga och tycka det är värt det. Det är upp till dig. Du har ett ansvar inför dina barn och för dig själv att må så bra du bara kan. 

Det brukade finnas 2. Idag finns mest bara en kvar:

1. Militärtjänsten; den brukade vara forsta kursen, där det lärdes ut hur man bäddar, städar, tar hand om en grupp man ingår i under både trevliga och mindre trevliga situationer. Man lärde sig kamratskap, prioriteringar, att lyssna, att praktiskt bidra. Etc. Men idag är det bara ett fåtal som går denna kurs, tyvärr.

2. Delad - helst halva - foräldraledigheten for eget/egna barn; detta är den andra kursen (forsta kursen for många idag), där man lär sig ta hand om barn, hus och hem (inklusive tvätt, matlagning, städ, etc) och allt ansvar som kommer med att planera allt runtomkring detta, allt medan det inte finns någon annan forälder närvarande samtidigt som vill visa och peka och anse och tycka.

Jag tror inte alls att det här handlar om en så kallad mansbebis, av det du skriver att döma så har han nån sorts psykisk ohälsa. Du skriver om perioder, hur långa är dom och hur tar det sig uttryck? Tänkte på om det kan röra sig om bipolär? Vad menar du med att han har konstig syn på saker? Exempel?

Om du har god kontakt med dina svärföräldrar så kan du kanske prata med dom och höra om han har någon historik av psykisk ohälsa. Det kan beroende på diagnos gå i vågor eller cykler och vara bra långa perioder.

Oavsett orsak så tycks han inte uppskatta ert liv med barn och hus, kanske ska ni överväga att flytta till ett mer lättskött boende om ni ska få er gemensamma vardag att fungera. Det låter som att huset är din dröm, inte hans.

Jag har haft hus tidigare, vilket inte han hade haft. Så innan vi hade barn tjatade han om hus och jag sa nej eftersom jag trodde att det skulle bli just såhär då han inte gillar att ta tag i saker. Sen tyckte jag att det var jobbigt med barn i lägenhet så då köpte vi hus ändå. Och det är jag glad för, men precis som jag förutspådde var det för mycket för honom. Så mja, det är min dröm nu men inte något han inte ville från början. 

Hans far har i princip aldrig funnits i hans liv, men är likadan som honom och lite till. Därav att hans mor inte stod ut och skaffade en ny. Hon är väl medveten om att sambon var problematisk i tonåren och är således bara glad över att det ändå gått så bra för honom karriärmässigt osv. jag har bra kontakt med hans mamma, men hon är själv väldigt utbränd och har mycket psykiska problem. Dessutom skaffade hon sig en 20 år äldre dörrmatta som gör ALLT åt henne, så hon vet väl knappt ens hur det är att sköta ett hushåll längre. Dock extremt tacksam över hennes underbara dörrmatta för det är honom jag också ringer när något händer med huset som jag inte lyckas lösa, och vi har väldigt bra relation. 

men nej ingen har nog sett det som att sambon är deprimerad, utan bara egen och som hans mamma säger egoistisk. Vilket jag tycker är lite trångsynt. han har dessutom en väldigt konstig hat-relation till sin mamma så minsta lilla hon sagt eller påpekat om att han inte gör något hemma (för det har hon sett och sagt många gånger) så går han i taket och säger upp kontakten med henne ett tag. 

perioderna varierar men oftast är det bra i ett par månader och sen händer något och det är katastrof i en vecka eller två. 

han kan ha konstig syn på andras beteende och tjura ihop. Saker som en annan bara accepterar. Alltså tex på jobbet så hade en kollega (som är lägre i ?rang?) otrevligt sagt åt honom att ge henne en grej som han hade. Han har då saken i fickan men säger att han inte vet vart den är eftersom hon inte frågade fint. Han kom sen hem och var arg i minst en vecka över hennes beteende och har fortsatt säga att han inte har saken, för att jävlas. En annan hade ju kanske påpekat att man kan be snällare och bara lämnat över den. Inte tjurat så länge över det, skrikit på barnen pga det osv. 

likadant så ville han trotsa en fobi han har och nyligen blev påmind om för att det störde honom att ha den (inget man utsätts för dagligen eller någonsin ens behöver stöta på  så verkligen INTE ett problem. Men då höll han på i över en månad med att bara vara arg, sitta med VR-glasögon och tyckte att vi störde, åkte till platsen och ?rekade? flera gånger där han skulle utföra grejen osv. Så han kan hänga upp sig något OTROLIGT på helt absurda grejer. 

Förstår ju också att det inte handlar om BARA ?mansbebis? men han är ju ÄVEN en mansbebis som inte gör något hemma, inte har barnen, alltid tar sig rätten att åka iväg/göra planer utan att fråga mig för att det är så självklart att jag har barnen själv. Eller bara tex som att man plötsligt hör dörren slå igen. Då kan han ha bestämt sig för att åka och handla (inte storhandla då alltså, utan typ energidryck och flingor till sig). Då kan det ju vara så att vi har slut på typ mjölk så att han hade kunnat fråga om vi behöver något annat. Men nix han bara åker utan att ens säga hejdå, vilket gör barnen ledsna när jag inte ens kan svara på vart han är eller när han kommer tillbaka. Och sen kan jag få lasta in barnen i bilen och få åka och handla det som behövs. 

likaså har vi båda stort intresse för att träna och han är jätteduktig och tränar när barnen gått och lagt sig. Men när jag då frågat om vi kan lösa så att jag kan få åka och träna (blir bara sporadisk hemmaträning med barnen nu liksom) så säger han att han minsann tränar dåliga tider för att jag inte ska gnälla om att han inte umgås med barnen så det kan jag också göra. Men grejen är ju att jag ?passar? barnen (dvs är på den våningen där dom sover då äldsta är mörkrädd och får panik om man inte är där direkt han vaknar och yngsta är en klätterapa som tar sig ur ALLT om hon vaknar) så jag har ju ändå barnen eller är låst, vilket han inte kan tänka sig göra medans jag tränar för ?dom somnar inte om ifall jag inte är där?? Men då är jag bara gnällig och ser problem i allt enligt honom. 

Nja, hade jag fått bestämma hade jag helst haft 4 barn. Vilket var planen. Han sa att det var viktigt för honom att barnen hade många syskon att luta sig mot. Men nu säger han absolut stopp till fler. Och ja det gör ju jag med under dessa omständigheter. Alltid drömt om att få ha fosterbarn med men det vill inte han och är ju inte läge nu direkt. 

jag hade nog kunnat fortsätta ta det större ansvaret bara hans beteende gentemot barnen i hans dåliga perioder upphör. 

Jag gillar inte att lämna barnen med honom, för han har inte riktigt koll eller vet vad dom klarar eller ej så 2 gånger har  jag kommit hem till barn som ramlat och har bula/är svullen. Visst det har absolut hänt att dom hoppat i soffan trots 100 tillsägelser och missbedömer och ramlar, men lite mer koll har man ju ändå?. Dessutom panikskriker barnen konstant. Tog med sonen för egentid på ett evenemang i somras och fick åka hem halvvägs igenom för då orkade han inte med yngstas skrik mer. Kom hem och han satt med hörlurar på i soffan. Bar inte på henne eller ens försökte. Enligt honom hade han försökt allt och gett upp, men så gör ju inte en annan. Om en bebis är sjuk eller något så fortsätter man ju såklart ge tröst även om dom fortfarande är ledsna, men det får jag inte honom att förstå? 
samma sak en gång när yngsta bara var några veckor gammal och jag åkte på magsjuka med feber och mådde jättedåligt och bad honom komma hem från jobbet och hjälpa mig. Då satte han på ett filmmaraton och gnällde över att barnen störde, så jag fick ha dom, laga mat osv själv ändå. Han tycker att det är samma sak som att jag kan sitta i soffan ibland. Det han inte ser är ju att jag samtidigt letar upp det barnen frågar efter, bygger banor, hämtar dricka/snacks, startar saker dom är intresserade av eller hjälper med appar osvosv. han är så inne i tvn/telefonen att han inte märker det och om jag sedan ber om hjälp med läggningen för att jag är trött säger han ?vadå du har ju också bara suttit ner nu?? 

hans verklighetsförankring är liksom lite skev.. 

Ja du, om du inte vill skiljas och han inte vill förändras så finns det inte mycket vi kan göra...

Så hans problem går ända tillbaka till tonåren? Du kan nog glömma att det finns någon quick-fix kurs för honom. Med så mångåriga problem borde det finnas något i botten som ställer till det. Kolla med hans mamma vad som var problemet och vad som gjordes i tonåren och när han var ung vuxen. Det kanske finns en diagnos. Ju mer du vet, desto bättre kan du förstå honom. Om du nu vill fortsätta relationen.

Låter som mitt ex...
en svårighet med ADD är ju att de har svårt att ta tag i saker, dvs svårt att ta tag i sin problematik.
Det kan bli lättare att självmedicinera än att ta tag i problemen, varför dessa personer lätt får alkoholproblem.

Jag sa till mitt ex att han behövde ändra sig annars skulle det inte funka. Den veckan var hemsk, han gjorde inget, drack och var otrevlig. Så valet blev ju väldigt lätt när han gjorde det så tydligt att han inte tänkte ändra sig.

Jag var på väg in i väggen och kunde ha kraschat hårt inser jag i efterhand. Det var sån skillnad att separera, mitt tålamod blev bättre, min irritation minskade, jag orkade mer när det blev så mycket mindre att göra hemma eftersom jag slapp städa upp efter honom, slapp tjata på honom, slapp ta ansvar för honom mm

Soc kommer inte ta barnen så länge du finns där och han inte är våldsam.

Han behöver terapi. Ev medicinering om han får diagnos.
Skulle han vara öppen för naturläkemedel?
Omega 3 är ju bra för alla men sägs vara extra bra vid ADD/ADHD.
Cbd-olja kan också ge effekt. Läs lite mer om dessa två så kanske ni kan testa dem... 

Har du testat städschema, matschema eller veckoschema? Detta rekommenderas vid NPF.
Det kan ju synliggöra vem som gör vad och kanske underlätta för honom att göra saker. Sätt er ner och gör veckoschema tillsammans hela familjen. Den här veckan ska barnens rum städas vem gör det, barnen själva kanske, vem tar dammsugningen, vem köper nya vinterskor.... osv. Skriv ner på schema vilken dag vem gör vad och sätt på en vägg. Blir väldigt tydligt då om allt hamnar på dig och inget på honom...

Jag har varit där.... jag har varit gift med en man som hade depression. Han var inte ens mansbebis, utan han gjorde sin del av det mesta. Men när någon sprider dålig stämning, är otrevlig mot resten av familjen - då mår alla dåligt. En vuxen människa ska INTE ta ut sånt på resten av familjen, utan han ska göra allt för att problemen ska lösas. Det är ju hans problem och det drabbar andra. 

Om han säger att han inte vill utredas eller medicinera - då ska han komma med ett alternativ. Vad tänker han göra istället? Man kan kräva av honom att han har någon plan för det. Samma sak med hemmasysslor - han ska göra saker, kanske kan han föreslå vilka. Kanske kan man planera i förväg vem som ska göra vad. 

Det är en komplex fråga hur det påverkar barnen. Även om man inte separerar så kan det ju bli negativt för barnen, det kan ju vara värre än att separera. Sedan måste man också fundera hur det blir om man separeras, dvs. om han klarar att ha barnen varannan vecka.  Jag hade också ett problem där - barnens pappa hade depression, humörsvängningar och han hade börjat dricka. Jag separerade ändå. Då var barnen inte så små längre och de kunde alltid själva ta sig till mig ifall pappa skulle krångla, då vi bodde nära varandra. Såna faktorer är viktiga då. 

Effekten av sånt är ju inte så stor. Visst, rätt blandning av RÄTT Omega-fettsyror, plus eventuellt anda tillskott (jag kommer inte ihåg, det är 20 år sen jag testade) kan hjälpa några få. Jag har själv testat det på mina två barn med ADHD. Det hade effekt på dottern, inte på sonen. Det brukar då påverka just humöret, inte koncentrationen så mycket. 

Ok. Ja vi kom inte så långt att vi hann testa på exet, han måste ju komma ihåg att ta det då också...😅🙈