Det där uttrycket "det viktigaste är inte hur man har det utan hur man tar det", tror ni det stämmer? Alltså, kan man välja att vara lycklig? Oavsett omständigheter runt omkring.
Vad tror ni? Är det ett aktivt val att vara lycklig?
Sedan är det även intressant hur man förespråkar att alla som mår lite mera dåligt ska knapra piller när de kanske har funnit sig en mindre skadligt alternativ. Det jag syftar på är att när EU nu ska försöka få igenom lägre nivå av pfas så får läkemedelsverken i Europa panik då de själva har gått ut med att 78% av deras läkemedel inte skulle klara den nya gränsen!
Så med andra ord uppmanar man och säger åt andra att de ska gå och förgifta sig rakt av! Mycket märkligt.
Dessutom så får folk med adhd mycket starkare preparat med större riskfaktorer än vad min medicin har. Hela situationen angående min medicin är surrealistisk här i Sverige. Det är helt upp och nervänt så man tappar hakan över hur dumma fåra skocken är som tillåter sig att bli överkörda med stora risker på system nivå!
Till och med sprit har större skadeverkan både fysiskt socialt och för samhället om man jämför mot en legalisering av min medicin! Men nej, man jämför mot att det är gängkrig istället. Allt för att rikta dit överheten kan tjäna som mest pengar och folket går på detta dessutom!
Med det sagt så är såklart inte min medicin svaret på precis allt! Men det är ett jävla bra startskott mot att må bättre och få en fungerande vardag om man förstår vad ens egna kropp klarar. Hade varit ännu bättre med statlig garanti på thc nivån utan att begränsa de som får en fungerande vardag och klarar sköta ett arbete studier och träna med det!
Du vill ju känna att du har rätt till att vara olycklig då du förväxlar den olyckliga -känslan- med att du -blivit dåligt behandlad-. Skulle du släppa den olyckliga känslan så blir det i din värld som att anse att du blivit helt ok behandlad.
Du väljer att missförstå.
Sättet du förhåller dig till det jag skriver är också ett val du gör.
Du väljer att missförstå.
Sättet du förhåller dig till det jag skriver är också ett val du gör.
Nej, jag har inte läst den. Kollade upp den lite snabbt nu.
Förstår att den antagligen ger en "Wow" känsla för dom som rent generellt lever i trygghet.
Men vad har den med mig att göra? Menar, vilken lärdom menar du att jag ska jag ta till mig av den som jag inte redan har överkommit?
Att förändra sitt tankesätt för att bli besviken så att jag blir sjuk och dör eller ?
De levde på hoppet och när det inte besannades så tappade man all livs lust och hoppet och därmed blev sjuka och dog.
Sedan har de flesta karaktärerna inte varit ensamma i sin situation i princip alltid haft en tillhörighet ihop med andra eller haft stöttning omkring sig på annat sätt med folk som verkligen brydde sig och hade möjligheten till att stötta på fler sätt än att endast prata.
Jag har kämpat och jag har överlevt mina vänner som hade bra, fina familjer och hade stöttning omkring sig på riktigt. Jag har inte haft den turen. Jag har varit ensam och fått försöka luska ut samt överleva på egen hand.
Låter hemskt att han förlorade sin familj, men han var omringad av massor med människor som hade varit med om liknande och de kunde stötta varandra, förstod varandra och till och med förstå varandra genom tystnad samt genom en blick.
Får känslan av att du är lite som en sådan där person "Jaja" som demonstrerar för Palestinas fördel, men i grunden förstår du inte överhuvudtaget vad det är som sker. Jag tar ingen ställning i det där alls faktiskt. Tycker bara att det är ett märkvärdigt beteende och samtidigt förklarar vad jag tänker om dig dels p ga våran tidigare konversation och dels för att du lyfte boken i detta nu.
Om det är något jag är så är det en överlevare.
Men det medför inte att man går omkring och känner sig lycklig eller glad.
Däremot så kräver ni att jag ska finna någon slags acceptans. Ja, jag motsatte mig det för då hade jag inte levt idag alls. Men ska säga emot mig själv lite här nu. Jag tror att det visserligen kan vara bra att finna en acceptans för vad som har hänt tidigare, men då måste det vara just TIDIGARE.
Inte när det fortfarande finns nyckelpunkter som kliver in och stör en aktivt i livet. Jag anser att det saknas en förståelse för detta, med tanke på trådens gång.
Samtidigt så lever jag under realistiskt tänk. Jag vet att jag kommer förlora mi hund och min släkting inom några år. Ska jag gå med huvudet uppe i skyn där solen alltid lyser så lär fallet bli både längre och hårdare för mig att klara av den existentiella krisen /kriserna som jag har väntades framför mig med all säkerhet!
Så det ni förespråkar vore väldigt oansvarigt mot er själva om ni hade varit i min situation.
Eller brukar ni gå omkring och fråga samt läxa upp och kanske kräva att en förälder till ett barn som förväntas gå bort inom en snar framtid, varför den inte rycker upp sig och väljer att vara lycklig i stunden? Nej , det gör ni inte för så beter man sig ju inte självklart. Men mot mig går det bra att göra det ?
Ensamheten kommer att bli total för mig då. Förödande. Återigen. och förmodligen relativt nära inpå varandra, de 2 största förlusterna som jag kan råka ut för idag!
Dessutom med så pass dålig ekonomi att jag inte kommer att kunna ta mig dit jag kan känna att jag har en mening med livet, dvs i mitt fall hjälpa hemlösa hundar utomlands. Jag kommer att sitta fast utan någon möjlighet till att bryta upp och skapa mig distans från tillvaron eller söka mig till tillvaron som ger mig en mening.
Men samtidigt så har jag accepterat att det förflutna inte går att ändra på. Men i mitt (egoistiska) fall så kvarstår att jag inte får tillgång till ursprungpassets nummer så att jag kan flytta tillbaka för evigt till landet jag föddes i. Hade jag kunnat få den biten löst och få ta min medicin så hade jag antagligen klarat mig relativt okej när de 2 går bort, och kanske mått lite bättre på vägen från nu fram till dess att det närmar sig ändå.
Tillbaka till boken igen. Jag säger det igen. Det är en stor skillnad på att gå igenom någonting helt ensam, mot att ha folk omkring sig! Samtidigt när jag tänker på det så verkar de som faktiskt har haft folk omkring sig vara de som förlorar, antagligen för att de kanske har stöttats lite för mycket i sin börda så de därmed inte har klarat av att bygga upp ett starkare psyke.
För att få ett starkare psyke så behöver man nå någon av dessa punkter.
1. Att vara iskall och likgiltig inför traumatiska situationer, eller erfarenhet (tänker på ambulanspersonal, akut enheter, arbetare på Ronald Mc Donalds house bl a).
2. Att drivas av ilska för de oförrätter man varit med om.
Ett annat alternativ är att snabbt fly för att hamna på en lugn plats med distans från platsen (alt personen som gjort en illa), där man känner sig trygg för att kunna bearbeta det som hänt och ta till de hjälpmedel som behövs, ett tag. Denna punkt är egentligen inte något som har med starkt psyke med att göra utan snarare en överlevnadstaktik.
Ingen som jag träffar idag eller på mitt arbete / skola eller någon annan vet om vad jag har varit med om, förutom det med inlindad i el samt att hunden och jag när jag växte upp skyddade varandra från att få stryk så vi hoppade in för att ta emot sparkar och slag för att avlasta den andra från att ta emot all stryk.
Har någon från skoltiden som vet om lite mer. Men den personen hör aldrig av sig. Bara när han fick sin första livskris och låg i skiljs-mässa med sin fru.
Så vad ville du lyfta fram som jag inte redan har varit inne på nu och snuddat vid?
Jag tror att man måste förstå lite att för att kunna vara lycklig /bli lycklig så måste man ha trygghet samt positiv omgivning samt människor som inte ska förminska, samt ifrågasätta en och uttrycka tvivel mot en som person eller det man har varit med om.
Jag tror att många anser sig vara självständiga i det här landet. Men jag tror samtidigt att väldigt få verkligen är det när det kommer till relationer. Positiva, förstående samt med kunskap.
Där i ligger antagligen kruxet.
Med rätt stöttning så kan man lyckas med allt nästan.
Som ensam, fast, ifrågasatt, oskyldigt anklagad, uppläxad, utsatt samt otroligt tung inombords, det är inte lätt. Folk beter sig ovanligt ofta rätt högfärdigt mot en när de förstår hur ensam man är. Då kommer även nedtryckandet "så farligt var det nog inte" ;Ja, jag förstår att du tror det, men det där är ju omöjligt, skulle allt vara sant som du har sagt så hade ju ingen överlevt det så jag tror inte på det" osv.. det sker otroligt ofta. "Sök hjälp, det finns hjälp att få".
T om alkisar hoppar upp och älskar att sätta sig på en för att man föredrar en medicin som fungerar för en. Men de ska leka att de älskar polisen, för att sedan skjuta ihjäl en tupp med över 40 skott från luftgevär och / eller stjäl koppartråd eller flyger tandemshopp i skydiving med elever fast de inte har licens för det!
Men att jag finner min medicin som positiv både psykiskt och fysiskt, ja då är man ju en "jävla knarkare och kriminell".
Till livströtta s
Du har en jävla massa i ditt liv.
hund
en vän
äldre släkting
jobb
en helt ok lägenhet
dessutom verkar du ha en fysiskt fri kropp
Och om det som jag har skrivit?
S du verkar ha det väldigt svårt och kämpar för att överleva. Du menar att lycka inte är något val. såklart du vill vara lycklig men det räcker inte med att tänka positiva tankar för dig.
om jag har förstått dig rätt har du fått mediciner som helt förstört ditt nervsystem. Kanske antidepressiva? Vad kul att du hittat en medicin som fungerar för dig dock också. Synd att den inte är tillåten här.
Jag tror också lycka knappast är ett val, det är en möjlighet och upplevelse de flesta kan uppleva men vissa har kroppar som gör det svårare eller rentav omöjligt att må bra. Lycka är trots allt bara ett kemiskt tillstånd i kroppen, varken mer eller mindre. Du är din kropp. Hälsan är det viktigaste. Det är synd att man tar den för given när man har den, för det är en lyx.