Vad är skäl nog till separation?

Jag separerade pga olika syn på ordning, städning, struktur och rutiner. Försökte lära honom i många år innan jag insåg att vi faktiskt vill och prioriterar olika saker. Hade vi inte haft barn hade vi kanske kunnat fortsätta genom att vara särbos och bara ses ibland.

Skäl finns det många. Allt från psykologisk nedtryckande till fysiskt dito. 

Men om man som TS inte verkar veta, då är det bra att ta hjälp utifrån som parterapeut.

Nej, man vet inte vad som försiggår inom ändras fyra väggar, men om man inte har en anledning och är osäker så hitta någon att prata med. Även läge att faktiskt prata med sin partner. 

Är det något man kan ändra på för att få det att funka? Många idag ger upp för lätt,  alldeles för lätt! Typ han hade blåa sockar varje dag och jag hade önskat han hade gröna ibland. 

Man måste jobba på ett förhållande - båda parter. Kommunikation är så viktigt! (Och återigen, jag tänker inte i detta fall på utsatta personer, för de bör separera.).

Prata med din partner. Ta hjälp utifrån. Därefter tar du/ni ett beslut. 

Det som är ytterligare ett problem är ju att ni har en gård. Om du arbetar inom gården - finns det en möjlighet att fortsätta med det trots allt? Kan den som blir kvar på gården anställa någon annars? 

Är det samägt så är det också en process i sig med djur, maskiner, arrende osv. Inget är omöjligt men det kommer ta tid om ni båda äger gården tillsammans. Kan en av er bo kvar eller behöver ni sälja om ni separerar? 

Det finns många frågor i detta. 

Trycker återigen på att hitta någon att prata med. En parterapeut eller psykolog. Och kommunicera med din nuvarande partner. Att få det i ansiktet "jag vill separera" och ni inte kan ha kvar gården osv kommer att ta hårt. 

Att ha en gård är så mycket livsinvesteeing om det är en gård som är i bruk på heltid. Det är ett livskall helt enkelt. För dem som inte varit involverade i en gård är det svårt att förstå. 

Återigen igen - jag förutsätter av första inlägget att det inte förekommer varken psykisk eller fysisk misshandel utan "bara" tvivel på livet och relationen. 

Man bör separera redan första gången man tänkt tanken på att separera. Uppenbarligen har det då funnits anledningar till att man tänkt tanken.

Alternativet är att försöka laga med hjälp av parterapi, men detta bör man helst göra innan man tänkt tanken på att separera.

När man inte längre mår bra i förhållandet. Livet är alldeles för värdefullt och kort för sådant.

Hej!
Jag och min man separerade bara för att det blev till ett slentrian förhållande
till slut efter alla år och vi tyckte båda att våra liv stod stilla för det blir en repris
på alla dagarna till slut.
Vi skilde oss som vänner och så har det varit sen dess och vi båda har gått vidare med våra liv och mår jätte bra i dagsläget båda två

Jag ville inte längre.

Jag hade försökt i över 10 år att få x-maken att förstå (samtal, parterapi osv) att man måste ta sin del av ansvaret för barn, hem och relation. Handlar inte om att man måste göra hälften utan kommunikation och uppskattning/bekräftelse kommer man långt med, men när han ständigt prioriterade sig själv och sitt eget före barnen och vår relation så ville jag inte längre.

Skulle jag ändå ha fulla ansvaret för allt och som person vara prio 7 eller nått i den vars liv jag borde vara prio 2 - efter barnen, så kände jag att jag lika gärna kunde leva själv.

Det är vad de inbillar sig. Sedan klagar de på alla möjliga negativa konsekvenser som följer i dess spår utan att inse sambandet.

Både ja och nej.
Vissa är kära i kärleken och ger kanske upp så snart de inte känner tillräcklig bekräftelse och spänning. Om dålig kommunikation är orsaken så kan man ge det en chans med parterapi etc. 

Men det är nog lika ofta det motsatta, att folk håller fast vid varandra trots att de borde lämnat för länge sen. Många lever också som ensamma i ett förhållande.

Min fru tappade kärlekskänslan, och jag gjorde nog också det men var för feg eller fantasilös för att agera på det.

När känslan försvinner så räcker det väl för att man ska skiljas. Ägodelar går att lösa. Gemensamma barn är svårare, förstås.

Jag lever betydligt lyckligare med min andra fru än min första.

Säger du det
Hur många separerade par känner du som styrker din tes?
Är din bekantskapskrets ett fullgott underlag för din slutsats?

Eller sitter du bara där bitter för att din fru dumpat dig?

Jag gissar på det sistnämnda.

Är man inte tillfreds i sitt förhållande så gör man bäst i att avsluta det. Oavsett dina åsikter.

En ickefråga.
Att en part vill separera är skäl nog. Punkt.

Statistiken talar sitt tydliga språk. 

Sexuellt utnyttjande av barn - Skilda i topp
Psykisk ohälsa - Skilda i topp
Ekonomisk utsatthet - Skilda i topp

Listorna är väldigt många men jag har inte hela kvällen så jag stannar där 

Jag håller inte med om att man bör separera direkt om man tänker tanken, utifrån att om man funderar över det mesta kan ju även tanken om separation fladdra förbi. 

Med detta sagt tycker jag att just frivilligheten i ett förhållande, trots att man har barn och egendom faktiskt inte är något som man kan förhandla bort, och där den som vill skiljas/separera måste ha väldigt speciella anledningar. 

För vanligtvis är det ju inte en liten sak som leder till att folk lämnar... Utan processer både i hur man har det i relationen, men också om vilka man är. 

Som nyförälskad är det ju inte lätt att veta vilka saker som tillslut gör att man blir ensam. Är det den egna viljan, den andres önskan eller död? Eller har man "turen" att råka dö först?

Jag tänker att man i en relation behöver kunna både lita på att man för alltid kommer vilja vara ihop, men också faktiskt vara lite krass om att man behöver vårda varandra och kärleken. Och att man faktiskt inte kan veta vilka skäl som kan komma upp.