Får barnen sova i er säng?

Jag minns när jag fick mitt första barn, 2005. Då sa min farmor (som var född 1910 och fick sina barn på 40-talet): ta barnet i sängen när det är litet, så får du sova och kan mata. När mina barn var små fick man rådet att låta dem ligga ensamma och skrika, men det kan ju bara inte vara rätt. 

Jag lyssnade på min farmor, trots alla råd från omgivning, BVC etc. 

När barnen var små så lärde jag dem att somna i egen säng. Vi har fyra stycken rätt tätt så hade varit helt omöjligt att ligga ner med alla och jag ville verkligen inte ha ett liv där man var tvungen att vara två vuxna hemma för att natta. 

Vi har fyra rum på övervåningen, ofta stod jag i allrummet uppe och liksom bara gjorde utryckningar till det rummet något barn pep i. Men det funkade. Oftast var det ju de två minsta som gnydde och man var in och strök lite på dem, stoppade in en napp, buffade lite. Men även de två äldre kunde ha funderingar, vara kissnödiga eller törstiga.

Men jag har aldrig orkat gå tillbaka med barn som vaknat och kommit tassande på natten. Det blir jag för vaken av. Har de kommit har de fått ligga kvar. Har det blivit för trångt har jag gått och tagit en annan säng. Ofta slutade det med mannen och tre eller fyra barn i dubbelsängen och jag själv. Han kan sova med barn, tycker det är mysigt. Jag har svårt för det.

Sen har vi nog provat alla konstellationer att sova i. De två äldsta ville dela rum en period. I perioder när de haft det tufft har de velat sova med en vuxen. Dottern hade en sådan period i högstadiet när hon bytte skola och livet var jobbigt. Idag är hon 21 och har en egen lägenhet 30 mil bort och trivs förträffligt på egen hand. Så jag kan inte direkt säga att hon tagit skada av att sova ett halvår med en vuxen när hon var 13. 

Varför?

Vi samsov när de var bebisar, mellan 1 och 2 typ nattade vi i egen säng och tog över i vår säng när de vaknade på natten, så fick de sova klart där. Och efter 2 har de aldrig velat komma över och alltid sovit bra. 

Att är modernt att sova ihop skulle jag verkligen inte vilja påstå. Snarare att man tar tillbaka historien när man faktiskt sov ihop.

Min ena förälder bodde i en tvåa med kök 5 personer. Barnen sov i köket, tillsammans. 

När vår äldsta barn fick syskon och vi funderade på var bebisen skulle sova när natttamningarna avtog sa hen själv att bebis kunde få sova i hans rum - för vi föräldrar sov ju med varandra. 

De delade rum sedan tills äldsta barnet var ca 9 år. De hade en trygghet av varandra även om de inte alltid var sams. 

Båda har berättat för mig nåt år eller två att de faktiskt Ibland saknade att sova med sitt syskon. Det fanns en trygghet. 

De var, och är, alltid välkomna in till oss. Den äldsta är numera tonåringar så det händer aldrig längre. 😄 Den yngsta blir mer och mer sällan, kanske 1-2 gånger i halvåret. Jag uppskattar varje gång mer nu när jag vet att det snart upphör. Även om jag sover på balanserandes på sidan, på snudd att trilla ur sängen när man har en helikopter bredvid sig. 🤣

Roligt att höra alla varianter, och att alla varianter verkar kunna funka. Min fråga var egentligen om någon tycker att barn tar skada av att sova i sin egen säng, och det har jag inte fått så mycket svar på.

En hel del svar säger att det är så mysigt att ligga nära sina barn. I så fall handlar det kanske mer om förälderns behov än barnets.

Vi vande barnen att sova själva, i vårt fall tog det en vecka att få det att funka. Sen fick vi ha vuxentid resten av natten, vilket vi ville. Särskilt jag.

Våra två barn hade egna rum så småningom, men en period så flyttade de ihop igen, tyckte det var mysigt att sova i samma rum.

När jag fick ett nytt förhållande som kom hennes lille son traskande på nätterna, och man kunde få en fot i njuren på natten när han låg och snurrade mellan oss. Jag bad min nya att hon skulle gå tillbaka med gossen, och hon ställde upp på det - de gånger hon/vi alls vaknade av nattvandraren.

Oh, vackra, kloka människa, den mest vetande, intelligentaste, mest framgångsrika av alla däggdjursarter!

.....

som kastar ut ungarna ur "boet" innan de ens är avvanda, kan gå, eller ens lyfta på huvudet, förnekar dem flockens trygghet och klappar sig på axeln för det i tron att barnen då "blir trygga i sig själva".....

Jag tror att barnen tar skada av att inte ha lyhörda föräldrar. Så ja, en del barn som har stort behov av närhet skulle kunna ta skada av att tvingas sova ensamma. 

För min del har det alltid handlat om barnens behov, inte mina behov som vuxen/förälder. Och för min del hade jag kunnat tänka att du som vuxen kunde flyttat på dig om barnen låg i vägen och du behövde ligga ifred. Men som tur är så har mina barns pappa haft samma inställning som jag, att barnen får ha och ta den närhet de behöver. 

Skulle det vara något fel med att räkna in sina egna behov som förälder? Barnen tyckte också att det var mysigt så det var win-win. Vi har fått många fina minnen efter kvällar och tidiga mornar med familjetid tillsammans.

De tar såklart inte skada av att sova själva i sig, om de är trygga med det. 

Däremot finns det ju diverse otrevliga sk metoder att lära barn sova själva, somna om själva osv där de får skrika förjäves, vilket kan vara skadligt. 

Barn behöver få sitt behov av trygghet och närhet till godosett. HUR det blir tillgodosett är upp till var och en förutsatt att barnens behov vägs in. Barnens behov i sig varierar ju också från individ till individ.

Vi hade ungarna klistrade mot oss på natten under inskolningsveckorna på förskolan. Det tycker jag känns rätt bra, inskolningen gick bra för båda, men de behövde tanka lite extra närhet av de tryggaste anknytningspersonerna där emellan. Det släppte rätt snabbt sen och vi fick ha sängen för oss själva igen.

Jag tror att det är negativt att inte kunna möta barnets behov. Att visa att vi finns här, vi är trygga, vi lyssnar på dig - det är inte att skapa osjälvständiga barn utan motsatsen. Sen har barn väldigt olika behov av närhet så vad som funkar för en behöver inte funka för ett annat.

Våra barn fick sova mellan oss när de ville. Personligen hade jag inget emot det. Det finns inget gosigare än att hålla om sitt barn när man ska sova. Jag ssomnade in som en stock och sov hur bra som helst.

De slutade komma över successivt. Tror det upphörde i 9 års åldern ungefär..

De är självständiga tonåringar idag och fixar mycket själva.