Förvirrad...

Självklart inser jag det, jag har bara så otroligt svårt att säga nej till människor som har det svårt - som i denna situation. Jag vet att jag är för snäll och mesig för att säga ifrån, sån har jag alltid varit tyvärr.

Det är så mycket annat med honom som jag dras till, som jag saknade i så himla många år med pappan till mina barn. Mina barn har rejält med pengar på sina sparkonton som jag (och deras pappa) varje månad har en stående överföring till. De får veckopeng varje vecka, kläder när de behöver det, har egna rum, osv. De är min prio, ingenting har förändrats på det sättet för dem. ❤️

Det jobbiga är att mina barn älskar min pojkvän.
Han och jag bråkade i slutet av förra veckan (mina barn var hos sin pappa då men hans son fick tyvärr höra en del av det, för att han är så förbaskat nyfiken på allt som händer runtomkring oavsett om det är något bra eller dåligt som händer och sägs) och jag sa åt honom att jag vill vara ifred.
Jag sa att vi behöver tänka igenom det här ordentligt och att jag vill att de åker till sin lägenhet så får vi båda fundera på allt.

Mina barn kom, de frågade direkt varför bilen var borta, vart han var, varför han inte var hemma (hos oss) osv... Min son ville gå hem till honom och hälsa på vilket han såklart fick. Dottern var besviken för att de inte var hemma så hon tog kort på allt hon ville visa och berätta för honom istället och skrev med honom till och från i flera timmar på WhatsApp.

Det är inte så lätt det här som man kanske tänker att det borde vara. Jag har alltid tänkt att det är svart eller vitt, men det är inte så enkelt som man tror när man är mitt i skiten. 😔

Tack för tipset, får kika där. 👍🏼

Det är så mycket svårare än vad man tänker sig att det är. Mina barn älskar honom, och han älskar dem. Frågan är hur mycket de kommer avsky mig om det tar slut.

Jag har lämnat deras pappa och flyttat från deras hus vi alla bodde i tillsammans. Ska jag ha sönder ännu en relation med en man som de älskar?

Det känns som att oavsett vad jag gör så kommer jag göra fel. Jag VET vad jag borde göra och det är att lämna denna relation, men det är inte så enkelt för det känns som att alla kommer hata mig efteråt.

Jag tror absolut att du har rätt i allt du skriver.

Frågan är bara, ska jag ta mig ur det och fyra personer kommer hata mig, eller ska jag stanna kvar och försöka lita på honom att han verkligen ska ändra sig. Jag har iaf sagt sedan någon månad tillbaka att jag inte kan hjälpa honom ekonomiskt längre, jag måste bygga upp en buffert igen - jag har faktiskt ett hus att ta hand om ifall det går sönder.
Han förstår mig och tycker att jag gör rätt, jag ska inte lösa hans problem utan det måste han göra själv.

Jag vet att det känns som att han betyder mer för mig, än jag för honom. Annars hade han kämpat mer med våra problem. Tyvärr är det så det känns.

Amenherregud, hur länge kan man ursäkta sitt dåliga beteende med att man hade en olycklig barndom?  Och du är bara alltför villig att ursäkta honom, du är en riktig pushover.

Han är en vuxen man och ansvarig för sitt beteende. Han vill inte ändra sig för din skull, det visar hur lite du betyder för honom. Ekonomiskt och praktiskt betyder du mycket men inte emotionellt och sexuellt.

Har du ett behov av att uppoffra dig för en man?

Dina barn gillar honom säger du. Men samtidigt är du ett dåligt exempel för dina barn. De lär sig omedvetet att en kvinna alltid ska ställa upp för sin man men att motsatsen inte gäller. Det kommer att påverka dem som vuxna.

Tål du inte att dina barn kan bli arga på dig? Det är du som är den vuxna, du måste kunna fatta beslut som dina barn inte gillar. Så skyll inte på barnen för att du inte har ryggrad att bryta med mannen.

Du kan alltid som jag föreslog tidigare fasa ut honom ur familjen. Ni kan träffas som vänner (ni har ju inte sex) utan barn. Då kommer du att upptäcka att du klarar dig utan honom när ni inte träffas.

Jag vet inte, men terapeuten jag träffar har förklarat lite vad som kan försigå i hans huvud och hur han kan tänka eller bete sig i situationer som han inte varit med om eller saknat som barn.

Men ja, jag ursäktar och försvarar honom väldigt mycket det vet jag om och jag VET att jag verkligen måste sluta med det! 😔

Vi var ifrån varandra ett dygn för en vecka sedan. Vi hade haft ett rejält bråk och hans son hörde delar av det tyvärr. Jag sa att vi behöver vara ifrån varandra några dagar för att tänka på vad vi vill och hur vi ska göra för att få det att funka för just nu fungerar det inte. De åkte till sin lägenhet. Och tyvärr, så kände jag att det var riktigt skönt! Jag var helt själv i några timmar innan mina barn kom på kvällen. Då blev det värre, eftersom det första de gjorde var att fråga varför min pojkvän+son inte var där. De sov hos sig en natt, sedan dess är de tillbaka hos mig igen.

Anledningen att de var hemma hos sig berodde på att jag ville få tid att fundera över vårat förhållande, och han skulle fundera på vad han känner gällande sex och sånt. Han skrev efter någon timme att han vet vad han ska göra för att vilja ha mer sex. Jag skrev tillbaka att jag blev chockad över att han har kommit på det på bara någon timme när vi haft problem med det över 1,5 år. Han ville inte tala om vad han kommit fram till, att det vore pinsamt att prata om det. Jag svarade att jag har kommit fram till hur jag ska kunna lita på honom mer än jag har gjort den senaste tiden och att jag verkligen ska försöka hålla det jag har bestämt.

Men tyvärr är jag så besviken just nu.. för någon vecka sedan var vi upp till hans släkt och hälsade på (första gången för mig att träffa dem) och han ville att jag skulle följa med så han kunde visa mig ställen från när han var liten. Vilket jag såklart ville se, det var en självklarhet för mig att följa med överallt trots att jag har stora besvär kroppsligt och har svårt att gå ibland.

Nu är vi på ett ställe där jag varit tidigare när jag var yngre och mina barn har också varit där tidigare och vill visa honom. Igår kväll skulle vi åka till en stor glassfabrik som min mamma planerat eftersom vi alla älskar glass! Då vill han inte följa med... Kändes jätte tråkigt att han hellre stannar kvar i det hyrda boendet och sitter och spelar dator istället. Visst, jag kan förstå att han vill vila lite från allt bilkörande men det kunde han väl ha gjort från ett annat tillfälle istället.

Men snälla, riv av plåstret bara. Det KOMMER att ta slut, det är bara en tidsfråga hur länge du orkar. Gör det nu istället för att plåga dig mer än nödvändigt. Som jag skrev tidigare, ta hjälp av terapeut, vänner och familj.

Det känns lite så, det är inte en fråga om om utan när.

Lite allmänt om vad som hänt senaste två veckorna.....

Det blev tjafs igen igår kväll, som fortsatte idag på förmiddagen. Kommer inte ens ihåg hur det började, men det fortsatte med (gissa vad?!) sex biten.... HAN bestämde för några veckor sedan att han inte kommer klara av att garanterat ha sex två gånger i veckan - som HAN föreslagit. Han ville ändå bestämma att ha det på onsdagar.

Förra onsdagen hade vi inte det eftersom vi var iväg på semester och bodde i en stuga med mina föräldrar och två barn. Visst, det kan jag förstå honom för.. Därför trodde jag att vi - såklart - skulle ha det igår. Jag har känt mig lite konstig i magen några dagar, bullrig, vilket den kan vara pga all min  stress, magkatarr, ibs... Jag låg och väntade och väntade igår kväll.. han klappade mig på ryggen (för att jag bad honom, skulle väl aldrig hända annars, typ) och han frågade om jag fryser och jag svarade att nej, jag ryser för att jag älskar när du tar på mig.

Ingenting händer (huuur kan jag ens vara förvånad?!) och han börjar prata om att han behöver sova och frågar efter någon minut varför jag låter ledsen när jag pratar med honom. Jag sa som det var, att jag verkligen trodde att han skulle ta initiativet till sex och att jag har längtat efter att få vara intim med honom igen eftersom det nu gått ett tag sedan sist. Han sa "jag antog att du inte ville eftersom du är dålig i magen." Svarar honom och säger att HAN VET att enda gången jag garanterat inte vill ha sex är ifall jag är magsjuk och spyr. Undrar varför han inte frågat mig tidigare i veckan heller, men han svarar bara med att "jag antog". 🤬

Det slutade med att vi bråkade, jag gick och la mig på ett annat ställe men var så arg, ledsen, besviken så jag sov inte många som timmar och vi småpratade lite imorse men han tål inte att prata om sin ekonomi (eller något alls) men det blev bara tjafs igen. Vid lunchtid sa jag att jag vill att vi funderar över allt det här och att han kommer hit på söndag nästa vecka så får vi se vad vi har att säga.

Vi har sms:at lite men alla sms jag får är så himla elaka, är så frestad över att lägga ut de här...!

JAG sätter press på HONOM genom att börja starta med ett sparande så snart han har möjlighet till det ( det räcker med 10 kronor om det är vad han kan avvara har jag tipsat om). Därför att JAG vill att vi båda ska ha ett sparande när/om vi blir sambos så att den ena kan gå in och betala för huset och sedan hjälpa man åt med det man kan om den andra blivit arbetslös, sjukskriven eller liknande.

Han har tagit kontakt med en skuldrådgivare (superbra äntligen, efter alla mina tips om det i över 1 års tid..) men skrev att eftersom han inte klarar av MIN press på att jag tycker att han måste söka hjälp med sin ekonomi så har han blivit stressad. HAN blir stressad över att jag kämpar för att få hans (och min) ekonomi att gå ihop och då struntar han i det helt och sticker huvudet i sanden - mina ord inte hans.

Jag svarade att få borde han ju inse att den som saktar ner och hindrar oss från att bli sambos är INTE jag utan HAN! Får då denna text tillbaka: "Jag tror det är båda som gör det. Med dom kraven du har så är det mer eller mindre omöjligt (att bli sambos) eftersom du vägrar att bygga längs med vägen utan ska ha allt perfekt direkt det tycker jag är orimliga krav."

Vi har inte skrivit så mycket mer än det, godnatt typ.
Jag är ledsen, sårad, förbannad och jag FATTAR INTE vad han är för hemsk människa... HUR *** kan han lägga allt ansvar på MIG??! 🤬🤬🤬
Jag har ställt upp för honom sedan dag ETT när vi träffades, har det inte varit allt med hans son, så har det gällt hans relation (eller snarare ICKE relation) med sina föräldrar och syskon, hans jobb, sjukdomar, utbrändhet, och inte minst ekonomin.

VAD har han egentligen gjort för mig?! Ja, han började riva en vägg i mitt hus 3 månader in i förhållandet för att han ville bygga ett loft till oss. Jag tyckte att det fungerade att sova på soffan de går vi var hos mig, no problemas, men det ville inte han eftersom han inte ville vara i sin lägenhet alls utan hemma hos mig. 😏 Sedan har han huggit lite ved, klippt gräs och åkt till tippen, och sedan hjälptes vi åt med ett tralldäck och en balkong.
Så jag, han har gjort en del för mig också absolut. Men vem har betalat för allt, tror ni? Jag!

Vad väntar du på? Gör slut nu!

Man kan inte bestämma sig för att vilja ha sex, det är inte lönt att bråka om den biten, avkräva några löften om frekvens etc. Att han föreslår en eller två dagar i veckan beror kanske på att han vill ha dig kvar, men det betyder inte att han egentligen är attraherad. 

Det är svårt att bibehålla attraktion i ett så ojämlikt förhållande, han blir ju som en oansvarig tonåring. 

Ingenting säger att ni måste bli ovänner om du gör slut. Åtminstone inte i längden. Dina barn måste inte förlora honom, bara inte ha kvar honom på samma sätt. Ju längre du väntar med att avsluta, desto mer infekterat blir förhållandet, och sämre utsikter för att vara vänner/på god fot för barnens skull. 

Det känns just nu som att det är så det kommer bli... Jag vet vad som kan förhindra att det blir så mycket tjafs mellan oss, han vill inte ändra på sig.. "Varför ska jag ändra på mig när inte du gör det?" Jaaa, för att du inte säger specifikt vad han tycker att jag behöver ändra på. Visste jag det skulle jag såklart göra det för att se om det blir bättre.

Är så ledsen, trodde att jag hittat en sån himla bra kille eftersom jag föll pladask. 😢

Jag har inte tänkt på det sättet tidigare, eftersom han säger att han är attraherad måste jag ju tro på det 🤔 fast jag kanske inte borde.

Mm, så är det ju.. fast jag är ju attraherad av honom fast förhållandet känns väldigt svajigt, det går liksom inte ihop. Kanske för att jag egentligen inte vill ge upp men att det inte finns så mycket att välja på.

Han tycker att det är så konstigt att jag blir svartsjuk på en dator.. han tycker att vi umgås när han sitter vid datorn och spelar, samtidigt som jag t.ex tittar på tv. För mig är det INTE att umgås. Men han tycker (såklart) att jag har fel.

Jag skulle inte säga att detta handlar om att du är snäll eller mesig. Blind snarare.

Han utnyttjar dig. När du inser att han utnyttjar dig ställer du dig frågan om du tycker om att bli utnyttjad, eller om du är redo att bli älskad.

Att du nu låter dig utnyttjas beror på att du får ut någonting av det, annars skulle du inte stanna i detta. Vad får du ut?

Ganska vanligt är att människor är rädda att sakna kontroll. En människa som använder dig och utnyttjar dig kommer att stanna så länge det finns mer att suga ut ur dig. Kärlek är däremot omöjlig att ha kontroll över.

Det är klart att det kommer att bli så. Har du varit in på mansbebisar på Instagram? Har du pratat med dina vänner och din terapeut?

Det du beskriver är inte kärlek från din sida. Det du beskriver är osäker anknytning och beroende. Rädslor.

Du kan bryta detta genom att tänka på dig själv och ditt liv istället för honom och hans liv. Bli beroende av dig själv och din omsorg om dig själv istället, bli rädd för att förlora dig själv, få panik vid tanken på att du själv ska vara med någon som bryter ned dig!

Vad har han gjort för att förtjäna din tillit?

Med tanke på vad du själv tillför emotionellt bör du snarare lita på dig själv än på honom. Att det var skönt när de åkte hem till sig visar att han är en belastning. Du har absolut noll skyldighet att låta en vuxen man belasta dig.