Sista barnet

Vad är det du känner är så sorgligt då? Sorgligt att du kan välja det du vill och behöver i ditt och din familjs liv? Sorgen över.. vad?

Vi är olika, känslor kommer och går. Allt behöver inte kunna förklaras logiskt. 

Det är bara att bära känslan, men ända bara glad över det som man har som är hemligheten.

Känner faktiskt också så.
De är sjukt söta men det är inte det där stinget i äggstockarna som man ibland kunde känna förut. Kanske för att det då faktiskt var en möjlighet?.... att butiken inte var helt stängd?

Just nu har jag filosoferat ihop med min syster om det faktum att vi ändå är yngre än många nyblivna mammor. Jag är 44 och hon är 42. Vi är båda nöjda som det är men rent praktiskt/tekniskt eller vad man ska säga så har inte någon av oss känt av några pre-menopaus-prylar än så det är kanske möjligt att vi skulle kunna bli gravida, vem vet. Och då när man läser tex om en kvinna som får barn vid fyllda 51 år säger vi. Det betyder att det skulle kunna vara så att det finns ett barn som kommer att födas och komma till vår familj om SJU år! Om jag är 44 nu och vi skulle få ett infall. SJU ÅR! Det är en eon av tid
Det vore helt otänkbart att jag och min man ska ha en bebis om sju år, då är vår äldsta son 25-26. 

Men det är det här med perspektiv på tid också. Intressant att filosofera ibland

Det är inte farligt att sörja. Ditt liv fungerar fastän du känner sorg för att det inte blir fler barn. Du sätter inte ditt liv på sparlåga, du kan ha din känsla av sorg samtidigt som du fortsätter känna glädje för det du har. Finns ingen anledning att göra något för att känslan ska försvinna, det gör den så småningom. 

Kloka ord!

(Sen finns det väl i och för sig de som fastnar i det där och bara har "bebis bebis bebis" på hjärnan och inte kan se att det är en fas i livet som är meningen att den ska gå över - för att man ju också ska ha tiden och engagemanget för sina barn vartefter de växer. Men de är extrema.  Föräldraskap mäts ju inte i volym eller kvantitet liksom. )

Kloka ord!

(Sen finns det väl i och för sig de som fastnar i det där och bara har "bebis bebis bebis" på hjärnan och inte kan se att det är en fas i livet som är meningen att den ska gå över - för att man ju också ska ha tiden och engagemanget för sina barn vartefter de växer. Men de är extrema.  Föräldraskap mäts ju inte i volym eller kvantitet liksom. )

Jag tänker att använd sorgen konstruktivt och faktiskt unna dig att känna varje fas och njuta av den. 

Faktum är väl att alldeles för många människor springer genom livet utan att känna något där dom befinner sig och nånstans inte kan minnas perioder av livet för att dom var fullt upptagen med att stressa.  En del mammor återberättar med fasa om bebisåren och när jag lyssnar handlade det mest om äldre barnens fotbollsträning,  läxor och jobb och absolut ingenting om minstingen som dom upplevde som ett störande moment mitt i träningen ..   När åren sen går minns dom bara hur jobbigt och stressigt allt var och kan nästan aldrig säga något om själva bebisen och minns knappt ens bilderna från den tiden...

Hänger du med i vad jag tänker? 

Njut av bubblan så länge du kan och sniffa in varje sekund av blöjor och amning så pass att du blir mätt av känslan. 

Har man tur kommer det batnbaatn senare.

Tack för svar :) Du har helt rätt.

Det jag känner är väl också att jag inte riktigt har tid att njuta av bebistiden för det är så mycket annat. 3-åringen tar massa tid och energi såklart, 9-åringen är superviktig och hjälper till men det är ju mycket i den åldern också med kompisar, kalas , aktiviteter..
Dessutom behövde vi flytta i våras och det har såklart varit mycket med det. Och så äldsta barnets flytt som jag har hjälpt till med en del också. 

Har haft så stor åldersskillnad mellan mina äldre barn så det har aldrig riktigt varit så här mycket runtomkring när de har varit bebisar. Men ska försöka att verkligen njuta av den här tiden så mycket jag kan. 

 

Alltså inte sorgligt som att jag är ledsen över att det har blivit så här för jag är ju jättenöjd med de barnen jag har och väldigt tacksam för dom. Utan mer vemodigt kanske man kan säga. Att jag vet att det är sista gången.. det är bara det. Och kanske att jag inte riktigt hinner njuta av bebistiden ordentligt för det är mycket annat.

Sen är det såklart inte garanterat att jag hade kunnat välja. Jag blev gravid lätt senaste gången men det finns inga garantier, speciellt med tanke på komplikationer efter snitt och så.. Det hade ju kunnat bli så att jag inte hade kunnat bli gravid om jag hade försökt eller att det hade blivit missfall. Men det är ju en icke-fråga just nu eftersom vi just nu är säkra på att vi inte kommer att försöka. 

Kan tänka mig att du efter fyra barn har vaggats in i en väldigt mysig barntillvaro, som också kan innehålla bullbak, julförberedelser, umgänge med andra småbarnsföräldrar och mycket annat.

Det kan alltid vara smärtsamt att lämna en tillvaro som man är trygg i, för att gå in i annan fas som är okänd. Vad kommer sen? Ungefär som larven som blir puppa.

Jag var inte jätteinne på att skaffa barn, men är glad att vi gjorde det. Nu är båda barnen i yngre medelåldern och ger mig ett helt annat utbyte i livet.

En sak som ganska säkert kommer att hända är att du får barnbarn. Tjata inte på dem, men en vacker dag ligger du där och snusar på en rosig bäbis i dubbelsängen igen.

Och sen kan du lämna tillbaka battingen och ta ett par veckor på Kanarieöarna.

Puppan blir en fjäril.

Jag kände mest lättnad när jag bestämde att "nu är jag klar" och då har jag två barn, två med väldigt stor åldersskillnad.
Sedan när yngsta flyttade hemifrån kände jag faktiskt också en stor lättnad.

Är jag verkligen i minoritet som känner så... har du relevant statistik på ditt uttalande?
Mina vänner har nämligen också känt att det var jätteskönt när yngsta flög ut och blev mer självständig.

Tack för svar :) Jo så är det nog.. Det är ju stressigt men mysigt också såklart. Jag har ju haft barn nästan hela mitt vuxna liv. Jag fick äldsta när jag skulle fylla 19 och yngsta när jag nyss hade fyllt 37. En stor del av tiden har jag ju haft småbarn också.. Och senaste 4,5 åren har jag antingen varit gravid eller ammat.

Så jag tänker väl lite: Vem är jag när jag inte är småbarnsmamma längre? Eller när jag inte är mamma till barn som fortfarande bor hemma och fortfarande är barn. Mamma kommer jag ju vara ändå men det blir ju på ett annat sätt när alla är vuxna. 

Men som du säger , det blir en annan fas. Jag kommer ju att få mer tid för mig själv , något som jag iförsej verkligen längtar efter nu.. Till och med en liten promenad eller att gå och handla ensam utan barnen känns som semester 😅

Och sen förhoppningsvis barnbarn. 

Jag hade två, hon hade två. Vi var nöjda med det, skaffade inget gemensamt (fast det höll på att hända) så jag tog en vasektomi. Bästa jag gjort. Ingen oro för oönskade gravvisar. 

Och när barnen flyttat äger man sin tid, pengarna räcker till. Sorg och saknad men också frihetens yrsel.

Tack för svar :) Det är kloka ord.. det är ju inte så att jag är ledsen utan mer att det känns lite vemodigt , att allt det här är sista gången. Samtidigt är jag ju så glad för de barnen jag har. De två yngsta var långt ifrån självklara , efter andra barnet trodde jag ett tag att jag inte kunde få fler på grund av komplikationer när hon föddes (det slutade med akutsnitt, hon är helt frisk men min livmodertapp skadades lite). 

Så jag är som sagt väldigt tacksam för de barnen jag har. Det var lite blandade känslor under graviditeten med yngsta, om jag verkligen skulle orka en gång till trots att det var önskar.. Men nu känns det som att yngsta lilla tjejen har gjort familjen komplett , vi alla är så glada för henne, hon är helt underbar.