MellanD; Härligt!!! jag tyckte det nästan kändes konstigare att ha ett litet liv i magen andra gången. Vi har inte heller haft nåt namn, jag har funderat MYCKET på hur man ska kunna älska en unge till lika mycket. Nästan känt nåt slags svartsjuka å Ns vägnar att någon annan ska stjäla hennes uppmärksamhet.
Inte förrän vi berättade för N har vi börjat kalla den nåt och då blev det bebisen rätt och slätt (hon hade nog blivit fundersam om vi berättade att jag har en räka i magen...). Inte förrän kanske sista månaden har jag börjat fatta och ta till mig att vi ska bli en till. Och längta efter att hålla den här lilla krabaten i min famn. Det är ju fullständigt ofattbart att man kan få ett barn till!
Hade svårt att knyta an till A. Så blev det lite halvdramatiskt med förlossningen och snitt osv, sen fick jag ligga på uppvak utan honom och en bm hade koppar honom ( varför kom de inte bara till mig? Jag ville ju amma!) Så låg jag där med en bebis som jag inte vågat hoppas på varken under grav eller fl och kunde ju inte vara säker på att det ens var rätt!!! ( ja, ni vet hur man är efter fl 
) Det tog ett bra tag innan jag kände samma intensiva känslor som med E. 3 mån har jag ngt minne av att då började det lossna. Kände mig aldrig deppig eller att jag behövde hjälp, bara mycket mer avvaktande och mindre naiv efter vad man gått igenom... Men så småningom kommer det
Hej på er! Hur har alla det? Här mås det illa som vanligt. Jag tycker verkligen inte om det här, ofattbart att jag har utsatt mig för det ännu en gång. 
Förhoppningsvis betyder det ändå att lillen klamrar sig fast.
LillaD, jag har inte heller tagit till mig den här graven. Inte alls och jag har så dåligt samvete för det. Mannen har inte heller gjort det, inte en gång har han klappat på magen, inget engagemang, ingenting... Vi går runt som om allt är som vanligt, fast det är långt från vanligt. Fattar inte varför vi beter oss så här. Skydd?
Mötet med spec-mvc gick väl så där. Hänvisar till bloggen om ni inte redan har läst. Jag ska i alla fall ringa min förra läkare där och fråga om hon har tid och lust att ta mig som pat.
Mitt största dilemma nu är hur tusan jag ska göra med fosterdiagnostiken. Jag har KUB på måndag, mycket bara för att få ett ul, se om det lever, för jag tror inte att jag nöjer mig med enbart en sannolikhetssiffra. Mannen vill dock annat. Han vill inte riskera ett mf på ett friskt barn. Idag hade jag ett långt samtal med en underbar sköterska på fostermedicin och hon berättade bra saker som faktiskt gör att mf-risken minskar från de 0,5 % som den ligger på idag. Det innebär bl a ett fVP senare i grav i stället för ett tidigt MKP.
Fan för att vara så gammal och behöva stå inför så svåra beslut.
Finessan: Å vad jag inte är avundsjuk på dig och dina beslut...
Jag valde ju bort alla tester för att jag skulle aldrig klarat av att ta bort ett barn (Om det inte var så att det inte var levnadsdugligt såklart)
Hoppas du kommer fram till ngt, tillsammans med pappan då
Finessan: Usch, det där samvetet... Jag har redan dåligt samvete för att detta barn inte känns lika "efterlängtat", men det är ju det såklart, fast på ett annat, mindre panik-artat sätt. Jag mår också sjukt illa, och det blir bara värre och värre. Ska försöka ringa min bm i morgon och få lergigan comp. Jag har inte inskrivning förrän den 15/3 (v. 15).
Jag förstår att det är ett svårt beslut, jag vet inte alls hur jag hade resonerat, MKP el FVP, i vecka 12 eller v. 16. Hoppas att du och maken kan hitta ett beslut som ni kan landa i och känna er trygga med! Kram vännen
*vinkar till callan*
Finessan; vad ska man säga. Så himla svårt beslut... Och inte lätt när man inte är helt överens. Vid förra grav ville jag helst inte göra NUPP (som då erbjöds alla här. oavsett ålder), för jag kunde inte tänka mig att ta missfallsrisken vid ev fortsatt diagnostik. Min man ville dock göra det. Slutade med att vi kom överens om att göra NUPP, men sen inte gå vidare med diagnostik utan se ev dåliga siffror som en varning. Min man ville eg inte abortera ett sjukt foster utan bara vara förberedd på att det var så.
Det där illamåendet låter inte heller kul, mellanD och Finessan, jag har oxå många gånger undrat varför vi gör det här. Förra grav var ju rolig i slutet, men nu längtar jag bara tills det är över...
Just nu är jag hemma och VABar kräksjuk dotter, tur för mig för jag har så mycket blodtrycksfall så jag går med en nästan ständig yrsel/illamående/svimningskänsla. Lite svårt att jobba då...
Kram på er! *kastar en kotte på tidsguden i hopp om snabbspolning*
Åh, det låter tufft FruZ, hoppas att dottern kryar på sig snabbt och att ni inte blir smittade! Jobbigt med blodtrycket, är det ngt som kan vara övergående?
Idag var jag på vul, och det gick bra! Nu är det 12+5. Jag fick lergigan comp utskrivet av min bm också, så jag hoppas att det ska hjälpa.
Finess, har ni kommit fram till ngt?
Kramar till er andra också!
Grattis lillaD! Känns det lite mer safe nu? Jag har knaprat Lergigan comp några veckor nu och de hjälper väl så där. Tar bort den värsta spykänslan, men illamåendet försvinner inte. Jag är så sjukt trött på det här nu.
Nej, vi har inte kommit fram till något... 
Förutom att vi gör KUB på måndag. Sen får vi se vad det resultatet leder till för beslut. Känns bra med ett ul i alla fall, jag vet ju inte om lillen lever.
Är din magen stor lillaD? Jag är gigantisk! Jag kommer aldrig någonsin kunna dölja den till alla eventuella prover osv. är tagna. Kanske ett par veckor till, sen är det kört.
Hur mår ni FruZ?
Kram och trevlig helg till alla!
MellanD så underbart, Grattis!
Finess, fy så jobbiga beslut ni har. Vi har båda gångerna bara mätt nackspalten och varit nöjda med det, eftersom det sett bra ut båda gångerna. Vi har ju haft turen att ha så bra läkare att vi tänkt att vi tar ett beslut tillsammans med honom om det mot förmodan inte skulle ha sett bra ut.
Jag höll min andra graviditet "hemlig" till v.15, trodde jag, när jag berättade på jobbet så hade alla redan märket det 
Min mage kom mycket tidigare andra gången.
Här rullar livet på. Det är såklart ibland svårt att hinna med båda tjejerna, och ofta har jag dåligt samvete för att jag inte hinner med S tillräckligt, så idag ska vi ha barnvakt till E så S och jag kan gå till badhuset!
MellanD: Grattis till fint VUL!
Finess: Önskar er lycka till inför KUB:et, bitarna faller säkert på plats när ni väl är där.
FruZzz: Jag laddar också på med ett gäng kottar och kastar dem på tidsguden! Guuuud så segt detta är!
Lycka: Härligt med lite mys-tid med S i badhuset! Min mage var också mycket snabbare med att göra sig påmind denna gången.
Jag brottas med precis samma tankar och känslor som ni alla verkar göra med syskonfrågan. Jag är livrädd att jag inte ska kunna ta till mig "Lill-Trollet" och älska den på samma sätt som A. Jag drömmer skitäckliga mardrömmar om att A dör och vaknar och är helt förstörd! Jag är rädd att inte räcka till och att jag är/blir en dålig mamma och att det liksom ska bli som två "läger", Maken och A och jag och Lill-trollet. Vill verkligen inte att det blir så!
Shit, vilka rubbade funderingar man får! Trots att Lill-Trollet lever rövare i magen och gör sig påmind hela tiden så har jag inte riktigt tagit till mig att det är mitt barn som bor där inne och det är känslor som jag skäms för
Jag var nog inte riktigt beredd på att det faktiskt skulle ta sig och att den skulle stanna kvar i livmodern så fort denna gången.
Hoppas verkligen att man snart hittar den där mys-känslan snart. Är i v.27 nu, så det är på tiden!
Stor kram till er alla!