Downs syndrom - Vi gjorde abort

Varför måste människor vara så elaka ? Mår du bra av att vara det Frökenlöken?

Fröken Löken helt otroligt att du ens orkar göra ett inlägg här!  Vad tror du att du uppnått nu med ditt inlägg? Vem mår bättre? Du som får känna dig sååå förträfflig som aldrig skulle göra en abort av ett kromosomskadat barn? Eller vi som gjort det hemska att aborterat ett barn?  Har du varit i vår situation? Vet du verkligen hur du skulle göra i ett skarpt läge, tror inte det! 

Att abortera ett barn för att det inte passar in i ens liv just nu, det ifrågasätts sällan (jag ifrågasätter det iofs inte då jag tycker att det ska vara varje kvinnas val) men om man vill abortera ett skadat barn som kommer att ha ett hårdare liv, ja då är det fritt fram för stenkastning.

Fy! 

Den här tråden är till för oss som gått igenom detta jobbiga val, den är till för stöttning och tröst! 

Millan

 

Borde kanske påpekat att jag bara läst TS.  Det var ett direkt svar på det inlägget. Är krass realist, och svarade som en sådan. Har svårt att förstå att folk aborterar pga en kromosomskada.

Har full förståelse för att det kan vara svårt för folk att genomgå en abort (har själv gjort)(dock utanågren).

Men för all del. Önskar fortfarande lycka till.

Hej!

Har suttit och läst hela tråden nu och blir så ledsen för det ni behövt gå igenom, men såå glad att många av er lyckats bli gravida igen!
Har inte gjort abort pga av ds, men har däremot ett litet liv i magen med trisomi 13. Oförenligt med liv enligt läkaren och jag har fått tid för avbrytande nästa vecka. Hittar ingen tråd där jag passar in, men känner att ni här verkar så fina och snälla och har förståelse för det här med att avbryta pga kromosomskada. Det gör så ont i mig! Jag känner redan små sparkar och rörselser, är någonstans i v.16-17 nu...
Säger som ni, ingen som inte varit i denna situationen vet hur det är att fundera och fatta beslut kring detta. Vi pratade mycket när vi väntade på mkp-svaret, barnet hade 7 mm i nackspalt och vi visste ju nästan säkert redan innan svaret att det var en kromosomavvikelse. Visste bara inte vilken. Vet inte om det spelat någon roll heller. Jag kände bara att jag inte visste någonting alls om hur vi skulle tänka och känna förrens svaret kommit och man har allt svart på vitt. Såå svår situation och många tror att de är så säkra på hur de skulle göra innan de ens varit här...jobbigt.
Jag är såå rädd för själva avbrytandet. Hur lång tid tog själva aborten för er? Tittade ni efteråt? Blev ni sjukskrivna efteråt? Hur länge blödde ni och hur fort blev ni gravida igen? Förlåt för många frågor....Vet att det finns svar på mkt av detta långt bak i tråden, men om ni orkar svara?

Usch, hur överlever man? Jag känner mig så ledsen, vaför just vi? Det händer ju bara andra, vi är ju unga och friska osv...

Tänkte på massor jag skulle skriva, men känner mig tom och ordlös...

Lycka till med graviditeterna och graviditetsförsök!

 

Milliam: Är verkligen jätteledsen för din skull att du också ska behöva gå igenom ett jobbigt avbrytande! 

Vår dotter hade också en nackspalt på 6 mm, så vi fick höra att det med största säkerhet var något fel innan vi fick provsvaren.

Jag förstår att du känner dig gränslöst olycklig nu! För egen del är det nog det jobbigast jag någonsin varit med om.

Men man kommer tillbaka, det lovar jag! Tillåt dig att vara ledsen nu, det värsta som kunde hända har ju hänt.

Jag grubblade jättemycket över varför just jag, 1 av 500 skulle drabbas. Men jag hittade ingen trolig orsak än just otur och kanske ålder, men 35 är ju inte så farligt.

Själva aborten var jobbig, men man tar sig igenom den. Du kan till skillnad från vid en vanlig förlossning få hur mycket smärstillande som du vill. Jag fick morfin och då gjorde det inte så ont. Vi valde att titta på vår dotter efteråt. Det var nog både bra och dåligt. När jag tänker på henne så ser jag framför mig den lilla handen, som var så lik min, och då känns det jobbigt.

Du ska helt klart bli sjukskriven. jag och sambon var det i 2 veckor. För mig tror jag det tog ca 3 veckor innan jag helt slutat blöda, men sista veckan kom det bara lite brunt. Sen kom mensen efter ca 6 veckor. Vi väntade nån månad och sen började vi försöka igen och lyckades på 4e försöket, vilket blev missfall och sen lyckades vi på 3e försöket efter det och jag är nu i vecka 7, vi får se hur det går.

Jag måste bara säga att jag har inte ångrat aborten.

Ta hand om dig, gråt ut och försök att samla styrka inför aborten. Känner verkligen med dig.

Kramar!

Millan 

Milliam : Så bra att du hittade denna tråd, den har skänkt mycket tröst till mig, ja oss alla här faktiskt.

Jag beklagar verkligen att ni ska behöva gå igenom detta, det önskar man verkligen inte till någon annan.

Iövrigt har Millan satt bra ord på vad som finns inom en, tillåt dig att vara ledsen och fokusera på dig, tänk aldrig att du skulle vara besvärlig, behöver du något så be om hjälp.

De flesta är nog sjukskrivna 1-4 veckor men allt är individuellt och om du behöver mer tid så be om det, det är inga problem, inom sjukvården tar dom dig på allvar...om du bara ber om hjälp.

Själva avbrytandet tog från morgon till sen em för oss, men jag fick precis som Millan hur mycket smärtstillande jag ville så det var skönt.

Vi valde att se vår lille gosse, för oss var det rent av befriande, vi trodde vi skulle få ett sammanbrott men vi bara enades plötsligt som om vi var en, satt med honom ett par timmar, fotade (TA MED KAMERA) o landade i det vi upplevt.

Jag hade lite komplikationer efteråt så jag var in på skrapning efter 4 veckor då jag börjat störtblöda, så vad det beträffar kan jag bara säga, lyssna på din kropp och stå på dig (mot läkare bm whatever) om det inte känns bra, du känner din kropp bäst och igen, Be om hjälp om du behöver det.

Jag har ju lite åldern emot mig, det var därför jag valde FVP direkt och det gjorde också att vi var osäkra på OM vi skulle försöka igen, men efter sju månader kom vi fram till att det var en för stor förlust för oss och att vi ville prova igen, det tog sig på första försöket och jag är nu i vecka 22.

Detta är tufft, men som Millan skriver, Ni tar er igenom det, det känns inte så på läääänge men man gör det, man glömmer aldrig, men man lär sig att leva med det.

Alla dom största styrkekrama/r Lise

Beklagar verkligen det ni behöver gå igenom. Både Millan och Lise har satt ord på hur vi känner.

Vi valde också att se vår lilla tjej och det är jag glad för idag. Min man var först tveksam till om han vill se men ändrade sig och det kände han efteråt att det var rätt. Vi avbröt pga ryggmärgsbråck och när vi fick se det så blev beslutet lättare att hantera eller hur man ska säga. Det var stort redan då i vecka 16+5...Jag fick också morfin, så be om all smärtlindring du vill ha!

Sorgen kommer alltid finnas med en men man lär sig leva med den. Kan än i dag bli riktigt ledsen, trots att jag idag har ett nytt litet liv inom mig. Men tillåt dig att sörja och ta en dag itaget, tom en timme i taget i början.

Styrkekramar!!!!