• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    198332 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    198332

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 31 Dec 23:08
    #91
    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:
    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.
    Jag är med adopterad med en massa adoptionsskador. Om du vill kan du inboxa mig =)
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 23:13
    #92
    JellyBean skrev 2010-12-31 23:08:14 följande:
    Jag är med adopterad med en massa adoptionsskador. Om du vill kan du inboxa mig =)
    Gärna det :)
  • Äldre 31 Dec 23:18
    #93

    Jag vet att jag skriker för full hals..
    man allt jag vill är att bli sedd och hörd.
     Jag har så ont...och jag vill bara att någon hör min smärta...
    inte skriker tillbaka eller lägger tillbaka allt på mig.
    Utan att någon bara ser och hör..för då försvinner den....

    Ni skriver om att ta eget ansvar.
    Det gör jag. Jag tar det ansvar som inte mina föräldrar gjord eom min själ. Jag får nu idag gör det jobb dom skulle ha gjort. Jag städar upp. Jag betalar dyrt idag för att ta mitt ansvar.

    Dom betalde x antal kronor för att få hit mig..
    nu måste jag betala x antar kronor för att ta mig ur det.

    och innerst inne, in slutet av dagen..vill jag bara bli hörd..för mig och min smärta...bara bekräftad..som jag aldrig fick när jag var liten...
    för visst är det så med behov..när man väl får dom fyllda så försvinner dom.

    Och mest av alla önskar jag att min a-mamma hörde mig..att hon såg mig , iställer för at lägga all skuld på mig eller försvara sig. Om hon bara för sekunden kunde för första gången möta mitt allra innersta behov av att  bli sedd, hörd och mätt...

  • Martin­a1
    Äldre 31 Dec 23:18
    #94
    Saturos skrev 2010-12-31 22:01:49 följande:
    Du har rätt i att Korea är främmande för mig. Jag har sett på youtube från Sydkorea och Nordkorea och speciellt Nordkorea känns helt främmande för mig, det känns skumt att veta att jag egentligen är en av dem när jag inte beter mig ett dugg som dem gör. Jag är ju svensk i sättet men ser ut som en av dem, det känns märkligt.

    Men jag är glad att det finns personer som dig som inte dömer efter utseende utan som ser till personlighet, hade alla varit så hade detta varit en fin värld.

    Men jag har inte riktigt bestämt än hur jag ska göra i framtiden, om jag ska fortsätta i Sverige eller pröva lyckan någon annanstans. Kanske bäst att lämna det lilla samhället jag bor i idag där jag är den enda icke vita och istället flytta till en större stad.
    Det var någon som sa att du kan råka ut för idioter var du är bor och så är det ju såklart. Men jag tror att det är bra att flytta på sig för att känna hur det är att bo på nya ställen. Jag trivdes bättre i större städer än i min uppväxtstad. Jag tycker om att vara mer anonym. Och om man inte trivs så flyttar man tillbaka, det är inte hela världen. Du måste se till att du mår bra. Snart nog är vi gamla och trötta, nu ska vi se till att ha det bra och mår så gott vi bara kan. Jag tror på större stad för dig.

    Jag hade två andra lekkamrater som också var adopterade, men de adopterades som spädbarn, så det var inget som jag mindes. Så jag hade ingen aning om att de var adopterade, alla visste liksom det redan och ingen tänkte på att jag var för liten för att minnas det. Jag var 10 år när jag fick reda på det och blev helt överraskad. Och min mamma sa men har du aldrig tänkt på att xxx är mörk och att föräldrarna är ljusa?  Nja, det hade jag kanske tänkt på, men jag hade mest trott att det bara var en av alla andra konstiga saker som händer i världen.

    Nu är det snart nyår!
  • ninagi­rrl
    Äldre 31 Dec 23:20
    #95
    Saturos skrev 2010-12-31 22:25:29 följande:
    Men om du och jag behandlats som en andra klassens medborgare, är inte vi det då?

    Jag är också en oäkting i mitt hemland medan jag är en främling i Sverige, det tråkiga för oss adopterade är att vi inte är riktigt hemma någonstans.

    Hur kom du över hatet? Hur kom du över de hatiska orden?
    Jag känner inte som dig med andra klassens medborgare.
    Nej jag känner mig inte hemma i Indonesien, jag känner mig hemma i Sverige.
    Jag har min släkt här som jag umgås ofta med, och det gillar jag. Jag är engagerad i släktföreningen vi driver på min mammas sida. 

    Jag kom över hatet genom att plugga och vidarutveckla mig. På universitetet är det internationellt så man känner sig hemma, Ingen reflekterar över det.
    De som var taskiga bor kvar i samhället och har inte utvecklat sig.... 
    I samhället jag är uppvuxen i var det ca 20 adopterade barn när jag var ung. Så helt ensamma var vi inte....Det kanske var en styrka att vi var så många.  Sedan hade vi ofta adoptionsträffar som barn, både för oss barn och föräldrarna. 
  • Äldre 31 Dec 23:21
    #96
    Renesmee skrev 2010-12-31 22:56:40 följande:
    Hatar att ingen fattar , hatar att ingen se, hatar att ingen hör

    hade det varit bättre kavr i ditt hemland?
    Men vad fan då tänker ni bara på materiellla saker!!
    Och om ni inte vet det då kan inga pengar i värlen gära ett barn lyckligt!

    Det är skillnad på att veta i huvudet att man övergavs för ett bättre syfte än vad som sägs sjupt i hjärtat!!

    Hoppas verkligen att alla adoptioner mellan länder STOPPAS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!

    Endast inom samma land eller inget alls. Skona oss.  Jag vill inte komma hit. Jag bad inte om att få komma hit.
    frågar ni mig nu...så  JA jag hade haft det bättre där.
    Fattig som en rått men lycklig
    Här har jag bara varit rik och olycklig.

    Vi är inte skräp och vi är INTE skit!!!

    Ni som adopterar gör det för er skull INTE FÖR OSS!
    Ni adopterar för att NI vill HA ett barn. INTE för att vi vill ha föräldrar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    Kan ni fatta det??!?!
    Ni gör det för er skull.
    Nej det materiella är verkligen inte allt. Men tror du på fullt allvar att du verkligen fått det bättre rent psykiskt av att inte adopteras?
    Jag VET att jag inte hade fått det, och då har jag haft ett helvete till uppväxt! Jag hade haft det lika jävligt i mitt hemland som jag haft det här under min uppväxt, MEN med en gigantiskt viktig skillnad: I mitt hemland hade jag haft noll chanser till ett vettigt liv, här har jag fått chanser och tagit dem för att göra mitt liv så bra det bara går och det är jag för alltid tacksam över!
    Jag tycker absolut inte att adoptioner mellan länder skall förbjudas, verkligen inte! Det är superbra att det finns och även om psykiskt dåligt mående är överrepresenterat bland adopterade så är de facto majoriteten av adopterade varken mer eller mindre lycklig än de som växt upp i sitt hemland med sina biologiska föräldrar!
    Jag tycker det är sjukt om vi skulle förbjuda något som hjälp så många barn till en bra framtid för att vissa haft otur med fel föräldrar eller idiotisk omgivning!
  • Emma Elisab­eth
    Äldre 31 Dec 23:37
    #97

    Jag hoppas du kommer finna lycka snart Ts. Tänk såhär! En förälder är mer än gener. En förälder är personer som man har sitt förtroende för. Det är dom personerna som man har blivit uppfostrade av som ÄR ens förälder.
    Dina adoptivföräldrar ÄR DINA FÖRÄLDRAR! Inga andra. Det är DOM som har uppfostrat dig. En förälder är inte bara gener. Min biologiskapappa ser inte jag som en pappa för han har skitit i mig i så många år. Han har bara mina gener. Inget mer än så.

    Var glad att dina adoptivföräldrar vill ha dig. Du är önskade av dom.
    Dom har antagligen kämpat för barn, men så gick det inte. Men sen så fick dom ett efterlängtat barn som dom har kämpat för. DIG. Dom kanske har kämpat för barn och så fick dom dig. Dom måste ju ha blivit lyckliga. "Äntligen fick vi ett barn som vi kämpat för".

  • Äldre 31 Dec 23:41
    #98

    Jag och min dotter diskuterade adoptioner nyligen,hon har gamla vänner som är adopterade från Asien som fått stora problem i tonåren.

    Jag är tror att de som inte växer upp i biologiska familjer speciellt om man utseendemässigt inte liknar sina adoptivföräldrar i tonåren när man ska frigöra sig från dessa och inte sällan kommer i konflikt med dem  tror/tänker att de biologiska föräldrarna skulle förstå personen bättre och schismer inte skulle uppstå.

    Så tror nog att adoptivbarn har det betydligt svårare. 
    Barn som inte är biologiska kan ju tänka min riktiga mamma/pappa skulle,skulle aldrig...

     

  • Thi 08
    Äldre 1 Jan 00:36
    #99

    Jag kan på visst sätt förstå adopterade vuxna som känner att det dom säger och känner inte lyssnas till. Där tror jag vi som adopterar IDAG kan dra nytta av att lyssna på dessa vuxna adopterade som inte mår bra, för att i slutändan kunna hjälpa våra adopterade barn när deras frågor kommer...

    Jag tror egentligen TS vill att någon ska lyssna och försöka förstå. Och inte debattera tillbaka? 

    Internationella adoptioner förekommer & många adopterade mår bra. Jag tror i framtiden att ett större antal adopterade kommer må bra, dels för att samhället är mer öppet. 

     

  • Saturo­s
    Äldre 1 Jan 00:57
    Emma Elisabeth skrev 2010-12-31 23:37:57 följande:
    Jag hoppas du kommer finna lycka snart Ts. Tänk såhär! En förälder är mer än gener. En förälder är personer som man har sitt förtroende för. Det är dom personerna som man har blivit uppfostrade av som ÄR ens förälder.
    Dina adoptivföräldrar ÄR DINA FÖRÄLDRAR! Inga andra. Det är DOM som har uppfostrat dig. En förälder är inte bara gener. Min biologiskapappa ser inte jag som en pappa för han har skitit i mig i så många år. Han har bara mina gener. Inget mer än så.

    Var glad att dina adoptivföräldrar vill ha dig. Du är önskade av dom.
    Dom har antagligen kämpat för barn, men så gick det inte. Men sen så fick dom ett efterlängtat barn som dom har kämpat för. DIG. Dom kanske har kämpat för barn och så fick dom dig. Dom måste ju ha blivit lyckliga. "Äntligen fick vi ett barn som vi kämpat för".
    Det stämmer ju till viss del, det är ju dem som tagit hand om en som om de vore ens riktiga föräldrar och jag älskar mina adoptivföräldrar men det finns alltid en bakomliggande tanke att de inte är mina riktiga föräldrar men det betyder inte att de inte kan betyda mycket för mig för det gör dem, jag vet inte vad jag hade gjort om även dem varit hemska mot mig, då hade jag nog inte klarat av mycket mer, de är det enda stödet jag haft under mitt liv.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.