EvelynB skrev 2011-03-09 19:17:32 följande:
Alltså, Manchester.. Jag måste säga att jag tycker du e helt ute å cyklar! Det e nästan så att jag längtar tills du blir pensionär så kanske du ändrar din uppfattning, å då till verkligheten! Jag ger mycket hellre mer pengar till svenska pensionärer (som faktiskt har det riktigt dåligt! Jag vet inte EN ENDA pensionär som har det så som du beskriver) än mat, boende å sjukvård till flyktingar, som dessutom vistas här illegalt!
Jag ser verkligeheten hos pensionärerna varje dag, å jag kan lova dig att det e ingen rolig syn! När du blir gammal kommer du får betala dyrt för hemtjänst, duscha 1gång/vecka (högst), kall mat som levereras i matlådor, städat hos dig 1gång/3veckor, hemtjänstpersonal som e så stressade att de knappt hinner säga ett rd mer än nödvändigt vid din besök som du BETALAR för (när du blir gammal kommer sparkraven vara så höga så det kommer inte vara en fungerande verksamhet) etc etc! Den dagen detta inträffar, ja då kommer du att få se verkligeheten!
Å dessutom, när du e så gammal att du inte längre orkar sköta ditt hus som du har lånat pengar för å betalat av i nästan hela ditt liv, bestämmer dig för att flytta till ett servicehus eller liknande. Ja då kommer skatteverket höja din taxerade inkomst (pga vinsten från husförsäljningen) så din avgift till kommunen för boendet och servicen kommer höjas nåt bedrövligt, eftersom att nu har du en högre inkomst! Skönt va?! Då behöver du inte fundera ett dugg över vad du ska göra med alla pengar som du fick för huset!
Det är inte lätt att vara gammal och tappa orken. Det vet jag också. Men i vår familj tar vi hand om varandra. Jag tycker fruktansvärt synd om de gamla som inte har någon som kan ställa upp för dem, för som du beskriver så räcker hemtjänsten inte till. Men de som har barn, barnbarn och barnbarnsbarn och
ändå inte kan få lite extra hjälp, hur har de hamnat i den situationen? Hur har de behandlat sina barn och barnbarn, eftersom dessa inte vill ställa upp nu när de behövs? Alla äldre har inte varit snälla och trevliga hela livet. Kanske det som sedan slår tillbaka?
Min farmorsmor hade sin dotter, sina söner, ett par sonhustrur och runt 15 barnbarn som turades om att ställa upp när hon började tackla av. Min farmor hade sina fyra barn, två sonhustrur och flera vuxna barnbarn (fast flera av oss barnbarn var just då rätt upptagna med barnafödande och spädbarn, så i ärlighetens namn så var det mest de i mina föräldrars generation som var där). När mormor blev sjuk gick det rätt snabbt. Från att ha klarat sig med ett en granne skottade snö åt henne på vintrarna tills hon dog tog det mindre än ett år, men under den tiden var hennes döttrar, mågar och vi fyra barnbarn där ofta. Självklart passade vi då på att städa, baka, tvätta etc. Vår släkt bor lite utspritt, så vi kan sällan titta in en eftermiddag bara, men vi åker och hälsar på varandra.
Mina föräldrar har fortfarande en bit kvar till hemtjänststadiet. Än så länge hjälper de oss genom att vara barnvakter oftare än vi får tillfälle att hjälpa dem. Men vi brukar i alla fall se till att de slipper riktigt tunga sysslor, typ att plocka fram trädgårdsmöbler på våren, täcka över poolen inför vintern osv. När jag är där passar jag på att dra runt gräsklipparen eller skotta snö. De klarar fortfarande sådana saker, men det känns bra att kunna hjälpa till. På samma sätt ser det ut bland mina vänner. Mamma och pappa har några grannar i samma ålder och jag ser ju att deras barn också är där och hjälper till.
Oavsett antal invandrare som kommer hit (och som för övrigt påfallande ofta tar jobb inom hemtjänsten, i alla fall där jag bor) så kommer äldre alltid att behöva hjälp av sina anhöriga. Lyckas man inte hålla ihop och hjälpas åt inom familjen så spelar det nog ingen roll hur mycket pengar kommunen kan lägga på vården.
