Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Var ärlig och säg som det är, då slipper du garanterat att vara barnvakt.

Jag antar dock att du inte vill vara ärlig då risken är väldigt stor att du även förlorar din son?

Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

Ta tag i dig själv människa! 

Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

Ta tag i dig själv människa! 

Hur vet du det? För med det du skriver så menar du väl att jag är den som orsakar problemet? Eller?

Det här är en människa som till exempel och utan min vetskap försåg sig med min extranyckel och som sedan under lång tid och när det passade henne släppte in sig själv i min bostad eftersom hon upplevde det som sin rätt i egenskap av att vara min familjemedlem. Det är en människa som utan vidare slängde de av mina kläder (en hel del av dem helt nya och avsedda att använda på mitt arbete som har en klädkod) som hon ansåg vara trista och tråkiga. Det är en person som säger sig vara rak (och den är kanske hennes avsikt också) men vars uppriktighet alltid är opassande och plump. Dessutom är förstås inte alla människor heller intresserade av att höra hennes uppriktiga mening om allt. Hon är en "jag säger bara som det är"person, och det kan säkert vara bra. Problemet är att hon säger hur det upplevs för henne och inte hur det är för den som drabbas av hennes mycket osympatiska uttalanden. Ofta är det helt uppåt väggarna. Oftast är det så. 

En rak person är för mig en människa som övat sig i att förkorta sina kommunikationsvägar, det är inte en okänslig människa som framhärdar i och tar sig rätten att utan att man efterfrågat personens åsikter berätta för en hur man ska ha håret, att människor bör hålla sig till sin sort, att den och den är tokig och har blivit det för att den läst för mycket, att tapeterna är fula och så vidare. En rak person som inte har ett falskt självförtroende lever heller inte djävulen om den får ett rakt svar tillbaka. Den här människan skriker, konfronterar, skriker mer och gråter tills dess att hela omgivningen är utmattad av stormen som dragit in och som inte bedarrar innan hon själv bestämmer sig för att göra något annat. Finns inte en gnutta hänsyn, inte en tendens till vilja att förstå andras gränser. 

Så. Säg mig den svärdotter som uppskattat att svärmor tar sig en extranyckel och kommer på oanmälda besök? Säg mig en enda svärdotter som hade tyckt att det var okej att bara duscha i sitt eget hem med säkerhetskedjan på?

Jag tycker att det är trist att behöva ge exempel, jag hade inte tänkt göra det eftersom jag har rätt att känna som jag gör även om ni alla andra skulle känna på ett annat sätt. Jag beter mig trots det jag känner inte det minsta illa. Men jag är också mänsklig och det var svårare än jag trodde att hålla stånd mot människor i en tråd som anklagar mig för allt möjligt, nu senast för att vara en dålig mor. 

Jag har med stigande förvåning skummat igenom allt det du skrivit sen TS och jag måste erkänna att jag undrar hur du är att möta i verkligheten. Att man kanske inte älskar sin svärdotter som sin egen dotter är väl inget nytt,  men att låta sin aversion mot henne gå ut över sitt barnbarn överstiger min fattningsförmåga.

Jag har själv barnbarn. Och båda svärdöttrarna har det tagit tid att nötas ihop med. Men ledordet är ju att de älskas av mina söner, de pojkar jag fött och fostrat till fantastiska unga män, alltså måste jag lita på att de valt rätt kvinnor för dem. Mina svärdöttrar är vanliga kvinnor, med för och nackdelar, men mina barn har också bättre och sämre sidor som jag överser med (jag har också det.). Alltså överser jag med de sidor hos mina svärdöttrar som jag kanske inte jublar över.  Och de verkar ha överseende med mig i vissa fall.

Men mina barnbarn, mina söners barn, är mina ögonstenar. Ibland liknar de mer sina mödrar, ibland sina fäder, men framför allt är de sina alldeles egna personligheter.  De är inte alltid A-barn med smilgropar och bubblande skratt, ibland är de riktigt värstingar, men de är ju precis som alla oss andra behäftade med båda bra och dåliga sidor. Att överföra eventuellt ogillande från en vuxen till deras barn är omoget. Det är trots  allt din sons barn också.

Min gissning är att det ligger något helt annat bakom ditt ogillande. Det är tråkigt. Din svärdotter överlever det, och ditt barnbarn kommer antagligen inte att fundera så mycket på det i framtiden. Det största förlusten är din egen. 

Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

Ta tag i dig själv människa! 

Och vad har just detta med ditt barnbarn att göra?? Inget.

Barnet är personlighetsmässigt i det närmaste identisk med sin mamma och beter sig likadant som henne. Barnet är en yngre version av mamman. Det handlar inte om att jag ogillar mamman och projicerar den känslan på barnet, vilket är vad du tycks tro.