• Anonym (Farmo­r)
    Äldre 15 aug 14:26
    40296 visningar
    255 svar
    255
    40296

    Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

    Jag har en svärdotter som jag helt enkelt inte kan med. Jag skulle aldrig i hela mitt liv spenderat så mycket som tio minuter ihop med henne om det inte vore för att jag ibland måste eftersom hon är tillsammans med min son. Tillsammans har de en sjuåring och barnet liknar enbart och uteslutande sin mor. Personligheten är exakt den samma. Som om ungen vore snuten ur son mors spetsiga näsa. 

    Jag älskar min son och jag har inget att göra med vilken fru han valt. Skulle aldrig lägga mig i deras liv på något sätt eller låta dem märka hur illa jag tycker om kvinnan. Jag behandlar förstås också alltid barnet med respekt, trots att jag inte hyser några varma känslor för barnet.

    Problemet är nu att de, både min son och hans fru, vill att jag ska ta hand om barnet mer och mer. De vill att barnet ska sova över med jämna mellanrum och så vidare... Det kräver stor diplomati att ta sig undan deras förväntningar och slippa barnet utan att såra deras känslor och utan att låta dem veta hur jag egentligen känner för kvinnan och barnet.

    Jag har förstås genom åren bjudit till och försökt se några fördelar med både mor och barn, men tyvärr helt utan framgång. De är  inte särskilt älskvärda någon av dem, i mina ögon (i min sons ögon är de såklart det).

    Jag vet redan att jag har rätt till mina känslor och att det inte är fel att inte känna något positivt för andras barn så länge man behandlar dem på ett anständigt sätt, det jag undrar över är i stället hur jag ska hantera de här ständigt uppkommande önskemålen om allt mer engagemang.  

  • Svar på tråden Mitt barnbarn liknar bara sin mamma
  • Äldre 16 aug 03:04
    #92

    Elak - Värd dem? Ts kan inte rå för hur hon känner och vem säger att svärdottern eller barnbarnet gillar henne heller? Samtliga kanske håller fasaden uppe?

    Det önskade, ökade umgänget tyder ju snarare på att svärdotter och son söker avlastning än någonting annat.

  • Anonym (Maria­)
    Äldre 16 aug 04:21
    #93

    Vilken jobbig situation TS. Jag tycker inte som andra skriver att du ska försöka uppfostra barnet på ett annat sätt än förädrarna gör och därigenom försöka ändra barnets personlighet. Det kan bara bli fel. Jag tycker du gör rätt som du gör nu. Håll tyst om dina känslor så du inte förlorar din son. Fortsätt håll en låg profil och umgås i den mån du orkar. Det där extra de vill att du gör tackar du vänligt, men bestämt nej till och någon anledning behöver du inte ange. Dåligt samvete ska du heller inte ha. Kram !

  • Anonym (I)
    Äldre 16 aug 04:40
    #94
    Utropstecknet skrev 2013-08-16 03:04:43 följande:
    Elak - Värd dem? Ts kan inte rå för hur hon känner och vem säger att svärdottern eller barnbarnet gillar henne heller? Samtliga kanske håller fasaden uppe?

    Det önskade, ökade umgänget tyder ju snarare på att svärdotter och son söker avlastning än någonting annat.

  • Satflä­sk
    Äldre 16 aug 07:35
    #95

    Var ärlig och säg som det är, då slipper du garanterat att vara barnvakt.

    Jag antar dock att du inte vill vara ärlig då risken är väldigt stor att du även förlorar din son?

  • Anonym (Lena)
    Äldre 16 aug 08:05
    #96

    Hej ts,

    Har tyvärr inget mer råd än de du redan fått. Säga att:: "Jag förstår ni vill ha mer avlastning men jag vill inte vara mer barnvakt. Jag tycker vi har ett lagom umgänge. Jag har haft barn, som ni vet, och tycker det är skönt de är vuxna. Ert barn är så stort nu att ni kanska skulle kolla i grannskapet om det finns någon tonåring som vill tjäna nån slant på att sitta barnvakt?"

  • Äldre 16 aug 08:28
    #97

    Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

    Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

    Ta tag i dig själv människa! 


    Puss!!
  • Äldre 16 aug 08:30
    #98

    Är det så att man inte kan fördra vissa personer så är det ju bara på det viset.
    Man kan ju inte tvinga sig själv att älska folk bara för att de tillhör den närmsta familjen/släkten.

    Tycker att ts verkar hantera detta så bra hon kan efter omständigheterna.
    Hon försöker behandla både svärdottern och barnbarnet med respekt när de träffas, men hon har ingen lust att utöka kontakten. 

  • Anonym (Tante­n)
    Äldre 16 aug 09:04
    #99
    Anonym (Farmor) skrev 2013-08-15 14:26:34 följande:
    Jag har en svärdotter som jag helt enkelt inte kan med. Jag skulle aldrig i hela mitt liv spenderat så mycket som tio minuter ihop med henne om det inte vore för att jag ibland måste eftersom hon är tillsammans med min son. Tillsammans har de en sjuåring och barnet liknar enbart och uteslutande sin mor. Personligheten är exakt den samma. Som om ungen vore snuten ur son mors spetsiga näsa. 

    Jag älskar min son och jag har inget att göra med vilken fru han valt. Skulle aldrig lägga mig i deras liv på något sätt eller låta dem märka hur illa jag tycker om kvinnan. Jag behandlar förstås också alltid barnet med respekt, trots att jag inte hyser några varma känslor för barnet.

    Problemet är nu att de, både min son och hans fru, vill att jag ska ta hand om barnet mer och mer. De vill att barnet ska sova över med jämna mellanrum och så vidare... Det kräver stor diplomati att ta sig undan deras förväntningar och slippa barnet utan att såra deras känslor och utan att låta dem veta hur jag egentligen känner för kvinnan och barnet.

    Jag har förstås genom åren bjudit till och försökt se några fördelar med både mor och barn, men tyvärr helt utan framgång. De är  inte särskilt älskvärda någon av dem, i mina ögon (i min sons ögon är de såklart det).

    Jag vet redan att jag har rätt till mina känslor och att det inte är fel att inte känna något positivt för andras barn så länge man behandlar dem på ett anständigt sätt, det jag undrar över är i stället hur jag ska hantera de här ständigt uppkommande önskemålen om allt mer engagemang.  
    Jag har med stigande förvåning skummat igenom allt det du skrivit sen TS och jag måste erkänna att jag undrar hur du är att möta i verkligheten. Att man kanske inte älskar sin svärdotter som sin egen dotter är väl inget nytt,  men att låta sin aversion mot henne gå ut över sitt barnbarn överstiger min fattningsförmåga.

    Jag har själv barnbarn. Och båda svärdöttrarna har det tagit tid att nötas ihop med. Men ledordet är ju att de älskas av mina söner, de pojkar jag fött och fostrat till fantastiska unga män, alltså måste jag lita på att de valt rätt kvinnor för dem. Mina svärdöttrar är vanliga kvinnor, med för och nackdelar, men mina barn har också bättre och sämre sidor som jag överser med (jag har också det.). Alltså överser jag med de sidor hos mina svärdöttrar som jag kanske inte jublar över.  Och de verkar ha överseende med mig i vissa fall.

    Men mina barnbarn, mina söners barn, är mina ögonstenar. Ibland liknar de mer sina mödrar, ibland sina fäder, men framför allt är de sina alldeles egna personligheter.  De är inte alltid A-barn med smilgropar och bubblande skratt, ibland är de riktigt värstingar, men de är ju precis som alla oss andra behäftade med båda bra och dåliga sidor. Att överföra eventuellt ogillande från en vuxen till deras barn är omoget. Det är trots  allt din sons barn också.

    Min gissning är att det ligger något helt annat bakom ditt ogillande. Det är tråkigt. Din svärdotter överlever det, och ditt barnbarn kommer antagligen inte att fundera så mycket på det i framtiden. Det största förlusten är din egen. 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 aug 09:08
    Anonym (blir ensamt...) skrev 2013-08-15 23:47:18 följande:
    Nä, du lär nog slippa både svärdottern och barnbarnet med den attityden.
    Tråkigt bara att du inte vill vara nån bra farmor. 
    Du tycker att jag uppvisar en dålig attityd? Jag skriver anonymt på nätet om en för mig mycket pressande situation som varat i många år. Jag gör det utan att helt utlämna en människa som jag tycker mycket illa om, men om jag inte kan få skriva min ärliga mening här så är syftet för min del förvanskat. 

    Helt uppriktigt så ser jag inga som helst fördelar med att få besök på hemmet av henne. Jag vill verkligen inte det. Däremot vill jag försöka att vara så anständig och vänlig jag kan trots hennes eget beteende. Jag kan inte se hur det skulle rendera mig en dålig attityd. 
  • Äldre 16 aug 09:09
    Anonym (va?) skrev 2013-08-15 17:16:08 följande:
    jag tycker det låter mer som att problemet ligger hos dig, inte hos ditt barnbarn..
    tycker det verkar som om du har svårt att greppa vad det handlar om då du hasplar ur dig sådana saker
Svar på tråden Mitt barnbarn liknar bara sin mamma
Logga in
Bli medlem