Kajsagumman skrev 2013-08-16 14:08:19 följande:
Jag har bara läst alla dina inlägg TS.
Alltså, jag kan inte låta bli att tänka att du själv har en stor skuld i att du är i denna soppa! Varför - varför - frågar jag mig - har du bara gått omkring i typ 10 år och bara låtsas som att allt är frid och fröjd? Vad i hela friden går det ut på??
Om din svärdotter exempelvis går in till dig med en extranyckel och du inte tycker det är ok, varför i hela friden säger du då inte det??? Vad vinner du på att hålla på och undertrycka dina riktiga tankar och känslor, och låtsas som att ni allesammans är en stor glad familj?
Och om ditt barnbarn nu är exempelvis elak mot andra barn på en lekplats, och mamman inte reagerar, är du då inte närmast skyldig ditt barnbarn att säga något? Att som hans farmor också bjuda in i hans uppfostran om andra sätt att vara på och sätt att se på saker och ting?
Och om din svärdotter konstant säger saker som du tar illa upp omkring, jag speak up då för guds skull kvinna??
Jag är ledsen, men jag har alltså enormt svårt att få sympati för dig här. Med mindre du är ärlig med din egna familj om hur du uppfattar saker, hur kan du då förvänta dig att saker och ting då någonsin kan förändras? Om din svärdotter bara hade fått veta att det inte var ok att gå in hos dig själv, och du sagt det. Vem säger att hon då inte bara hade sagt "Shit förlåt! det var fel av mig att tro det" och så hade du haft det ok med det, och hon hade inte gjort det mer. Hur skall hon kunna veta det om du inte säger det?
Uppenbarligen så tror de ju på den "fars" du spelar... så med andra ord är det då inte konstigt att de gärna vill att du är mer med barnet, då de utgår från att du tycker om det. Varför skulle de inte det, om du aldrig gett uttryck för nåt annat?
Nejdu, jag tycker du låter som en otroligt feg person... och jag tycker att det är ditt egna fel att du är i den situation du är i.
Utöver det så menar jag att dessa motståndskänslor som du har mot din svärdotter, som du aldrig sagt högt eller sagt nåt om till henne, ligger bara inne och ulmar inne i dig utan att hon ens vet om det. Antagligen har det gått så långt att hon intet rätt kan göra. ALLT med henne är fel, och hon har aldrig haft en chans att be om ursäkt, göra nåt på ett annat vis, eller ens vetat om att det är det du tyckt om henne.
OCH inte nog med det så tror jag att du så projicerar dessa icke bearbetade känslor med din svärdotter på ditt stackars barnbarn. Som är totalt oskyldig i sammanhanget, men får lida för att du har en massa olösta issues med hans mamma som du aldrig vågat ta tag i.
Så jag säger till dig farmor - att om du verkligen vill göra något gott för din son och hans familj så fu--ing få tummen ur och säg vad du har på hjärtat. Det är du själv som skapat denna situation, i ditt felvridna sätt att prova att göra rätt så har du i åratal gjort SÅ fel.
Det här är nackdelen med att skapa en tråd, jag skulle helst vilja avhålla mig från att vara ytterligare aktiv i den men det blir svårt när felaktigheter som det du skriver här dyker upp. Det känns på något sätt lätt obehagligt om människor kanske bara läser det du skrivit i ditt inlägg och tror att det är så det förhåller sig.
När min sonhustru självsvåldigt lade beslag på en av mina nycklar så vidtalade jag förstås henne att jag ville ha den tillbaka. Vad får dig att dra slutsatsen att jag inte sa något om det?
När barnet är elakt mot andra barn har jag förstås reagerat. Det som är JOBBIGT är att jag får oerhört mycket ovett av sonens hustru efteråt och ibland också framför andra människor och värre ändå; framför barnet. Vad får dig att tro att jag inte sagt något?
Jag har bemött saker min sonhustru sagt, Självfallet har jag gjort det. Det som är JOBBIGT och oerhört påfrestande är att samtidigt som hon vill kunna vara rak (hon tycker att hon rak, jag tycker att hon är mycket otrevlig) så klarar hon inte alls av att någon bemöter det hon säger varför hon blir otroligt upprörd, arg och utagerande. Jag berättar ju här att jag på något sätt verkligen är i absoluta närheten av min egen smärtgräns. Varför tror du att jag inte bemött något av det hon vräkt ur sig genom åren? Tror du det för att jag inte
explicit har sagt till henne att jag finner henne och tyvärr också barnet osympatiska? Det är förstås en helt annan sak att göra det, jag har ju skrivit tidigare att jag inte önskar såra någon.
Du skriver att du har svårt att sympatisera med mig. Du skriver att jag är en feg person. Du skriver till och med att min sonhustru aldrig ens fått en chans att be om ursäkt, inget av det är korrekt mer än det förstnämnda. Eller, jag är kanske ingen MODIG person men jag är heller inte feg. Jag vill däremot inte leva i den sortens enorma känsloutspel och kontroverser som uppstår i kontakterna med sonhustrun. Chans att be om ursäkt har det funnits en uppsjö av, men jag har ingen anledning alls att tro att det ens slagit henne. Hon tycker vad jag vet aldrig att hon gör något fel.