• Anonym (Farmo­r)
    Äldre 15 Aug 14:26
    41859 visningar
    255 svar
    255
    41859

    Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

    Jag har en svärdotter som jag helt enkelt inte kan med. Jag skulle aldrig i hela mitt liv spenderat så mycket som tio minuter ihop med henne om det inte vore för att jag ibland måste eftersom hon är tillsammans med min son. Tillsammans har de en sjuåring och barnet liknar enbart och uteslutande sin mor. Personligheten är exakt den samma. Som om ungen vore snuten ur son mors spetsiga näsa. 

    Jag älskar min son och jag har inget att göra med vilken fru han valt. Skulle aldrig lägga mig i deras liv på något sätt eller låta dem märka hur illa jag tycker om kvinnan. Jag behandlar förstås också alltid barnet med respekt, trots att jag inte hyser några varma känslor för barnet.

    Problemet är nu att de, både min son och hans fru, vill att jag ska ta hand om barnet mer och mer. De vill att barnet ska sova över med jämna mellanrum och så vidare... Det kräver stor diplomati att ta sig undan deras förväntningar och slippa barnet utan att såra deras känslor och utan att låta dem veta hur jag egentligen känner för kvinnan och barnet.

    Jag har förstås genom åren bjudit till och försökt se några fördelar med både mor och barn, men tyvärr helt utan framgång. De är  inte särskilt älskvärda någon av dem, i mina ögon (i min sons ögon är de såklart det).

    Jag vet redan att jag har rätt till mina känslor och att det inte är fel att inte känna något positivt för andras barn så länge man behandlar dem på ett anständigt sätt, det jag undrar över är i stället hur jag ska hantera de här ständigt uppkommande önskemålen om allt mer engagemang.  

  • Svar på tråden Mitt barnbarn liknar bara sin mamma
  • Äldre 16 Aug 13:52
    asta66 skrev 2013-08-16 11:48:42 följande:

    Det är verkligen synd om barnbarnet med en sån farmor.
    Det är verkligen synd om farmodern med ett sådant barnbarn.
    Fnudden for president
  • Äldre 16 Aug 13:55
    Anonym (fel forum) skrev 2013-08-16 12:18:31 följande:
    Hej TS!

    Jag förstår dig fullt ut och beundrar dig för att du bemöter alla dumma och elaka kommentarer här med respekt samt att du verkar göra allt som står i din makt för att uppföra dig värdigt mot ditt barnbarn och din son-hustru.

    I Sverige skall man vara PK = politiskt korrekt. Man skall säga det som låter bra, inte som det är. Medan den modiga säger som det är kommer "mobben" = de hjärntvättade, att attackera. Det är det som händer i denna tråden. Därtill så är folk här på FL inte normala eftersom diskussioner alltid spårar ur på detta vis. En gång träffade jag en grupp från FL och de flesta var ganska töntiga personer som vågade vara kaxiga bakom datorn. Jag tror att många som hänger här inte har något direkt liv.

    Man kan inte gilla alla. Det är djupt mänskligt och så känner alla oavsett detta tramsiga hyckleri i denna tråd. Jag tycker som flera andra sagt att du skall tacka nej till barnvakteri, dilemmat är ju bara om det finns andra barnbarn som du faktiskt vill passa. Då vet jag inte vad man skall göra egentligen...

    Jag tycker inte du skall säga som det är till din son eftersom du då riskerar att förlora honom. Håll det på den nivå som känns bra för dig. Man får inte köra över sina egna känslor för mkt dock.

    För mig är det en mardröm att mina barn i framtiden skall släpa hem en partner som jag ogillar. 

    Som sagt, följ ditt hjärta och strunta i alla dumma påhopp från alla losers här. Deras åsikt betyder verkligen ingenting. Fega hycklare finns det gott om.  
    Fnudden for president
  • Äldre 16 Aug 13:58
    Anonym (Farmor) skrev 2013-08-16 12:37:59 följande:
    Kan inte bemöta allas inlägg, så mycket tid har jag inte.

    Några missförstånd vill jag dock reda ut:

    Jag har aldrig behandlat barnet illa. Inte det här barnet och inget annat barn heller för den delen.
    Jag har tillbringat tid med barnet ensam. Den tiden har inte lett till att barnet fått en mer sympatisk framtoning eller förmått öka sin förståelse för hur man kan interagera med andra utan att hävda sig själv på ett sätt som samtidigt trycker ner andra. Mammans inflytande är för stort för att det ska ge någon som helst utdelning. 
    Jag kan inte omhänderta barnet, inte heller kan jag ha barnet en sommar. Jag kan ha barnet när mamman vill att jag ska ha barnet men inte annars.
    Jag orkar inte ha barnet mer än jag redan har eftersom det för med sig sådana enorma uppträdanden och sådan dramatik från mammans sida. Ett exempel på det kan vara att hon ringer upp och skäller för att barnet sagt att jag ska göra som barnet bestämmer och jag sagt att vi i stället ska komma överens om något. Det kan dessutom handla om totalt orimliga saker.
    Jag har tillbringat tid med sonhustrun ensam också. Och med sonhustrun och barnet. Jag har suttit med i lekparker och sett barnet klubba ner andra barn och ta av dem deras grejer medan mamman skrattat och pratat om hur naturligt det är för starka människor att se ner på svaga ("Det är som med fåglar förstår du, den som avviker hackas ihjäl direkt!"). Jag har många sådana exempel.
    Barnet är inte ouppfostrat, barnet är uppfostrat på ett sätt som är oförenligt med hur jag tänker kring barnuppfostran (och vanlig medmänsklighet för den delen).  
    Jag lyckades aldrig få tillbaka nyckeln eftersom hon tyckte sig ha rätt till den, men bytte så småningom lås. Det är länge sedan nu.

    Barnet är inte särskilt sympatiskt. Det är inte barnets fel, men det får konsekvenser som att jag inte förmår göra mer än vad jag gör eller känna annorlunda än jag gör. Ni är många som ägnar sig åt att spotta åt mitt håll och tycka att jag är hemsk, men jag har i alla fall stått ut betydligt mycket längre än de flesta andra. Jag finns ju fortfarande där för dem, trots att det verkligen tar på mina krafter men något ytterligare orkar jag faktiskt inte.  

    Tack för era tankar. Jag går vidare nu.  
    Stå på dig, du gör rätt utifrån förutsättningarna.
    Fnudden for president
  • Äldre 16 Aug 14:08

    Jag har bara läst alla dina inlägg TS. 

    Alltså, jag kan inte låta bli att tänka att du själv har en stor skuld i att du är i denna soppa! Varför - varför - frågar jag mig - har du bara gått omkring i typ 10 år och bara låtsas som att allt är frid och fröjd? Vad i hela friden går det ut på??

    Om din svärdotter exempelvis går in till dig med en extranyckel och du inte tycker det är ok, varför i hela friden säger du då inte det??? Vad vinner du på att hålla på och undertrycka dina riktiga tankar och känslor, och låtsas som att ni allesammans är en stor glad familj?

    Och om ditt barnbarn nu är exempelvis elak mot andra barn på en lekplats, och mamman inte reagerar, är du då inte närmast skyldig ditt barnbarn att säga något? Att som hans farmor också bjuda in i hans uppfostran om andra sätt att vara på och sätt att se på saker och ting?

    Och om din svärdotter konstant säger saker som du tar illa upp omkring, jag speak up då för guds skull kvinna??

    Jag är ledsen, men jag har alltså enormt svårt att få sympati för dig här. Med mindre du är ärlig med din egna familj om hur du uppfattar saker, hur kan du då förvänta dig att saker och ting då någonsin kan förändras? Om din svärdotter bara hade fått veta att det inte var ok att gå in hos dig själv, och du sagt det. Vem säger att hon då inte bara hade sagt "Shit förlåt! det var fel av mig att tro det" och så hade du haft det ok med det, och hon hade inte gjort det mer. Hur skall hon kunna veta det om du inte säger det?

    Uppenbarligen så tror de ju på den "fars" du spelar... så med andra ord är det då inte konstigt att de gärna vill att du är mer med barnet, då de utgår från att du tycker om det. Varför skulle de inte det, om du aldrig gett uttryck för nåt annat?

    Nejdu, jag tycker du låter som en otroligt feg person... och jag tycker att det är ditt egna fel att du är i den situation du är i.

    Utöver det så menar jag att dessa motståndskänslor som du har mot din svärdotter, som du aldrig sagt högt eller sagt nåt om till henne, ligger bara inne och ulmar inne i dig utan att hon ens vet om det. Antagligen har det gått så långt att hon intet rätt kan göra. ALLT med henne är fel, och hon har aldrig haft en chans att be om ursäkt, göra nåt på ett annat vis, eller ens vetat om att det är det du tyckt om henne.

    OCH inte nog med det så tror jag att du så projicerar dessa icke bearbetade känslor med din svärdotter på ditt stackars barnbarn. Som är totalt oskyldig i sammanhanget, men får lida för att du har en massa olösta issues med hans mamma som du aldrig vågat ta tag i.  

    Så jag säger till dig farmor - att om du verkligen vill göra något gott för din son och hans familj så fu--ing få tummen ur och säg vad du har på hjärtat. Det är du själv som skapat denna situation, i ditt felvridna sätt att prova att göra rätt så har du i åratal gjort SÅ fel. 

  • Äldre 16 Aug 14:11
    city cat skrev 2013-08-16 13:52:44 följande:
    Det är verkligen synd om farmodern med ett sådant barnbarn.

    Hur och varför är det synd om farmodern ?
    I'm the me I choose to be ...
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 14:29
    Kajsagumman skrev 2013-08-16 14:08:19 följande:
    Jag har bara läst alla dina inlägg TS. 

    Alltså, jag kan inte låta bli att tänka att du själv har en stor skuld i att du är i denna soppa! Varför - varför - frågar jag mig - har du bara gått omkring i typ 10 år och bara låtsas som att allt är frid och fröjd? Vad i hela friden går det ut på??

    Om din svärdotter exempelvis går in till dig med en extranyckel och du inte tycker det är ok, varför i hela friden säger du då inte det??? Vad vinner du på att hålla på och undertrycka dina riktiga tankar och känslor, och låtsas som att ni allesammans är en stor glad familj?

    Och om ditt barnbarn nu är exempelvis elak mot andra barn på en lekplats, och mamman inte reagerar, är du då inte närmast skyldig ditt barnbarn att säga något? Att som hans farmor också bjuda in i hans uppfostran om andra sätt att vara på och sätt att se på saker och ting?

    Och om din svärdotter konstant säger saker som du tar illa upp omkring, jag speak up då för guds skull kvinna??

    Jag är ledsen, men jag har alltså enormt svårt att få sympati för dig här. Med mindre du är ärlig med din egna familj om hur du uppfattar saker, hur kan du då förvänta dig att saker och ting då någonsin kan förändras? Om din svärdotter bara hade fått veta att det inte var ok att gå in hos dig själv, och du sagt det. Vem säger att hon då inte bara hade sagt "Shit förlåt! det var fel av mig att tro det" och så hade du haft det ok med det, och hon hade inte gjort det mer. Hur skall hon kunna veta det om du inte säger det?

    Uppenbarligen så tror de ju på den "fars" du spelar... så med andra ord är det då inte konstigt att de gärna vill att du är mer med barnet, då de utgår från att du tycker om det. Varför skulle de inte det, om du aldrig gett uttryck för nåt annat?

    Nejdu, jag tycker du låter som en otroligt feg person... och jag tycker att det är ditt egna fel att du är i den situation du är i.

    Utöver det så menar jag att dessa motståndskänslor som du har mot din svärdotter, som du aldrig sagt högt eller sagt nåt om till henne, ligger bara inne och ulmar inne i dig utan att hon ens vet om det. Antagligen har det gått så långt att hon intet rätt kan göra. ALLT med henne är fel, och hon har aldrig haft en chans att be om ursäkt, göra nåt på ett annat vis, eller ens vetat om att det är det du tyckt om henne.

    OCH inte nog med det så tror jag att du så projicerar dessa icke bearbetade känslor med din svärdotter på ditt stackars barnbarn. Som är totalt oskyldig i sammanhanget, men får lida för att du har en massa olösta issues med hans mamma som du aldrig vågat ta tag i.  

    Så jag säger till dig farmor - att om du verkligen vill göra något gott för din son och hans familj så fu--ing få tummen ur och säg vad du har på hjärtat. Det är du själv som skapat denna situation, i ditt felvridna sätt att prova att göra rätt så har du i åratal gjort SÅ fel. 
    Det här är nackdelen med att skapa en tråd, jag skulle helst vilja avhålla mig från att vara ytterligare aktiv i den men det blir svårt när felaktigheter som det du skriver här dyker upp. Det känns på något sätt lätt obehagligt om människor kanske bara läser det du skrivit i ditt inlägg och tror att det är så det förhåller sig. 

    När min sonhustru självsvåldigt lade beslag på en av mina nycklar så vidtalade jag förstås henne att jag ville ha den tillbaka. Vad får dig att dra slutsatsen att jag inte sa något om det?

    När barnet är elakt mot andra barn har jag förstås reagerat. Det som är JOBBIGT är att jag får oerhört mycket ovett av sonens hustru efteråt och ibland också framför andra människor och värre ändå; framför barnet. Vad får dig att tro att jag inte sagt något? 

    Jag har bemött saker min sonhustru sagt, Självfallet har jag gjort det. Det som är JOBBIGT och oerhört påfrestande är att samtidigt som hon vill kunna vara rak (hon tycker att hon rak, jag tycker att hon är mycket otrevlig) så klarar hon inte alls av att någon bemöter det hon säger varför hon blir otroligt upprörd, arg och utagerande. Jag berättar ju här att jag på något sätt verkligen är i absoluta närheten av min egen smärtgräns. Varför tror du att jag inte bemött något av det hon vräkt ur sig genom åren? Tror du det för att jag inte explicit har sagt till henne att jag finner henne och tyvärr också barnet osympatiska? Det är förstås en helt annan sak att göra det, jag har ju skrivit tidigare att jag inte önskar såra någon. 

    Du skriver att du har svårt att sympatisera med mig. Du skriver att jag är en feg person. Du skriver till och med att min sonhustru aldrig ens fått en chans att be om ursäkt, inget av det är korrekt mer än det förstnämnda. Eller, jag är kanske ingen MODIG person men jag är heller inte feg. Jag vill däremot inte leva i den sortens enorma känsloutspel och kontroverser som uppstår i kontakterna med sonhustrun. Chans att be om ursäkt har det funnits en uppsjö av, men jag har ingen anledning alls att tro att det ens slagit henne. Hon tycker vad jag vet aldrig att hon gör något fel. 
  • Äldre 16 Aug 14:32

    När det barnet börjar skolan lär det få konsekvenser om barnet även där - som på lekplatsen - klubbar ner andra barn och beter sig översittaraktigt. Kul för den svärdottern att gå på utvecklingssamtal....

  • MrsPen­n
    Äldre 16 Aug 14:37
    TheCoopers skrev 2013-08-16 14:11:22 följande:

    Hur och varför är det synd om farmodern ?
    Barnet verkar ju inte så trevligt.
    Morons, your bus is leaving. /Bill Murray, a god
  • Äldre 16 Aug 14:49
    MrsPenn skrev 2013-08-16 14:37:58 följande:
    Barnet verkar ju inte så trevligt.

    Nähä men farmordern bor väl inte med ungen ? så det torde väl vara ett icke-problem ?

    Sen kan man möjligen anta att TS kan vara lite avigt inställd redan från början pga sin avsky mot modern .

    Spekulerar bara . Cool
    I'm the me I choose to be ...
  • Anonym (Olika­)
    Äldre 16 Aug 15:11

    Alla ni som skriver att TS borde ge svärdottern en chans, hade svaren varit desamma om ts istället varit en svärdotter som inte ville ha mer kontakt med en osympatisk svärmor som tyckte sig ha rätt att gå in i ts lägenhet, snackade om att "de starkaste överlever och de svaga får finna sig i att bli hackade på" osv?

    Frågar eftersom det i trådar här på FL där svärdöttrar klagar på skräck-svärmödrar brukar bli ett ganska samstämt "ta ingen skit,.bryt med kärringen". Fattar inte varför reaktionerna blir så annorlunda när det är en svärmor som blir illa behandlad?

Svar på tråden Mitt barnbarn liknar bara sin mamma