Det där med att en socanmälan förstör liv
Jag har läst flera inlägg där folk hävdar att en anmälan till socialen förstört deras liv. Det berättas om att man "förlorat allt", att anmälan lett till depressioner, totalt sänkt självkänsla, helt förstörd tillit osv.
När jag läser sådana inlägg känner jag oftast att anmälaren har helt rätt. Om en anmälan till socialen kan få sådana gräsliga följder att man upplever att man "förlorar allt" - då kan man nog knappast vara stabil nog att ta hand om ett barn?
Jättejobbigt kan det såklart vara. Jag förstår helt klart att man känner sig ifrågasatt, sviken, misstänksam och så vidare. Men att förlora allt? Bli så deprimerad att man inte kan jobba på många månader? Nej, det köper jag inte. Inte om man från början är trygg och stabil.
Jag jobbar i det offentliga och har varit med om att anmäla en del familjer. Alla blir upprörda, så klart. Men många kan samtidigt se att det är så systemet fungerar, många uttrycker faktiskt en lättnad över att barn blir lyssnade på och tagna på allvar och de förstår anställdas skyldigheter att rapportera saker. Samtidigt som de är arga och besvikna på oss. Ofta visar utredningarna sedan ingenting, men familjerna kan oftast som sagt ändå se att vi har en skyldighet att anmäla och kan också uttrycka tacksamhet över systemet och barnens rätt. Även om de har svårt att vara glada mot oss efter anmälan. Och det förstår vi.
Anmälan kommer ju antingen från myndigheter och då är personalen tvungna enligt lag och barn exempelvis säger att de blir slagna. Personal ska inte värdera eller själva utreda. Det är en LAG. Att tjänstemän följer LAGEN borde man kunna förstå om man är ansvarsfull nog att uppfostra barn. Även om man som sagt kan bli både ledsen och arg. Eller så kommer anmälan från en knäpp granne eller ytlig bekant med skumma psykiska besvär. Och det borde man väl också kunna hantera? Knäppisar kommer man ju alltid kunna råka ut för. Ledsen får man så klart bli och det blir nog de flesta i en sådan situation, men det är stor skillnad på att gråta på nätterna under någon vecka och på att bli så deprimerad att man inte kan gå till jobbet på ett år.
Jag tänker - är man så svag att man mår så otroligt dåligt av en socanmälan att man knappt fungerar, då kanske det är BRA att socialen får upp ögonen och kan bidra med stöd till både den vuxna och barnen i familjen..
