LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Så glad att jag hittade denna tråd!!! Idag känns det extra jobbigt så det vore skönt att skriva av sig..
Vi har en son sen tidigare och började försöka med syskon till honom i början av december, inte så länge med andra ord (4.5 månader) men allt är så otroligt jobbigt.. Sen vi började försöka har min mens krånglat till helt och hållet... Den dyker inte upp förrns dag 50-70 och just nu sitter jag här och har fortfarande mens på dag 14... Innan vi började försöka var mensen någorlunde normal, men nu när den behöver vara regelbunden så är den inte det!? Jag vet inte hur jag ska orka detta just nu... :'(

Av någon anledning så bryr jag mig inte så mycket av dem som redan barn och speciellt inte när dem som har äldre barn. Men nygravida och nykläckta bebisar, då känns det verkligen i hjärtat. Vilken saknad. Det värsta är att några av dem som är gravida av mina vänner och bekanta har nästan samma BF som jag skulle ha haft om jag inte hade fått mf. Jag sörjer det lika mycket nu som i början, men ibland slår det mig att "nu skulle jag ha varit i vecka 12 och berättat för alla" eller "nu skulle jag vara i 5:e månaden och min mage skulle verkligen börja synas". Och då blir jag jätteledsen. Snart är det 3,5 år sen vi slutade med preventivmedel. Får lite panik av att tänka på hur lång tid det har gått.

Så jävla glad att denna tråd äntligen finns all heder och ära till den som uppfann den. Vi har varit gifta i 8 år dom har vänt in och ut på oss här på SU ivfmottagning vi har 2 smärtfyllda missfall bakom oss. Jag försöker verkligen att inte tänka på barn men det är jävligt svårt. Finns inte en enda dag som går som man inte tänker på det. Och besvikelsen blir större och större för varje gång man får mens. Man har typ hopp för varje gång😰är 35 år blir snart 36 år😞

Börjat bäva inför påskhelgen. Vi är bortbjudna till släkt och dit kommer ju såklart alla småbarnsfamiljer med. Räknar med en hel massa "när är det er tur?" Vi är på sista försöket nu innan IVF-remiss, och vet inte förrän nästa vecka om det tagit sig eller inte. Vanligtvis är det mysigt att komma iväg, men med alla dessa hjälpmedel i kroppen är risken stor att jag tjuter inne på toaletten rätt snart :-/

Känner igen det där. Man börjar undvika sociala tillställningar bara för att man inte klarar av att vara i närheten av barn.

Jag brukar ta på mig jobb när jag vet att någon med barn kommer närvara vid en sammankomst där så jag slipper "ljuga" om varför jag inte kan vara med. Ironiskt....

såsom Ejia skrev: äldre barn spelar ingen roll, det är mycket värre med gravida och nyckläckta bebisar. Då vrider det om sig i magen.

Det här får mig också att tänka på alla år man gick på preventivmedel. Hur livrädd man var för att å ve och fasa bli föräldrer vid 20, 21, 22,23 o.s.v! Önskar man kunde slippa den där harangen om att allt måste vara perfekt när man blir mamma med karriär, bostad och den perfekta mannen. Barn är ingenting man skaffar, utan en gåva man får. Med facit i handen hade det ju fungerat hur bra som helst att bli mamma så ung....önskar det fanns en tidsmaskin....

Kunde inte sagt det bättre själv. Hade jag vetat vad jag visste idag hade jag satt igång för tio år sedan...

Mammamia: du har barn sen förr och denna tråd är för ofrivilligt barnlösa,d.v.s de som försökt 2 år eller mer att få första barnet. Vi har inget gemensamt,snälla dra dig ur.

Usch vad otrevligt sagt! Vet många som har svårt att få sitt andra barn och det kan vara precis lika jobbigt som för oss andra!

Jag och min sambo har försökt i lite över 1 år och då menar du att jag inte får skriva här heller då! Vi har fått reda på att vi har svårt att få barn genom utredning så bara för att vi sökt hjälp i tid så räknas det inte eller?

Tycker vi ska stödja varandra och inte sparka ut folk som kanske vill prata med folk i liknande situation.

Mammamia93 och E linea, sjävlklart har ni lika mycket rätt att få stöttning och vara i denna grupp!!!!

Att inte få ett till syskon är en lika stor förlust som det är att inte kunna få sitt första barn. Man sörjer ju någonting man inte kan få.

Det heter ju trots allt sekundär infertilitet med betoning på sista, infertilitet=ofrivillig barnlös.

Sorg kan komma i olika skepnader och är lika verklig för den som får uppleva det. Dvs man kan inte ta ifrån någon känslan av sorg även fast man tänker "jamen de har ju reda ett barn".

Tänk själv hur sårande det är ifall man inte har barn och någon säger" Jamen du har ju världens bästa pojkvän/jobb/bostad/vänner" etc....skulle det betyda att du måste lägga din barnlängtan åt sidan för att någon som inte har just det du har (pojkvän/jobb/bostad/vänner)  tycker att du är "girig" och att du inte får fokusera på just din drömbild av en komplett familj?

Nej jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det här med sörja barnlöshet då man de facto HAR barn. Ja, det suger säkert att inte få fler...men tänk då att vara helt utan barn? Tänk att i värsta fall behöva leva så hela livet? Ni som har barn har iaf fått vara med om att bli föräldrar.

Det får låta hur elakt som helst, jag stör mig som fan på det.