Det här med egentid verkar vara ett komplicerat ämne som väcker mycket känslor, alla verkar tolka vad det är olika och det kanske beroende på vilket situation man själv lever i?
När ni röstar, utgå från er själva men utveckla gärna era svar. Berätta också gärna ålder på ert/era barn.
Jag har försökt skapa alternativ utifrån vad jag har hört här på familjeliv. Passar inget in, rösta annat
Väljer bort? Ni får det att låta så dramatiskt men visst, vi väljer bort barnen ibland eller de kanske väljer bort oss, jag vet inte. Ingen av oss har ett behov av den andre 24/7. Ibland väljer barnen att leka med en kompis istället för att baka med mig.
Idag t.ex var vi hos mina föräldrar tillsammans och sonen frågade sin morfar när de fick sova över nästa gång, morfar svarade på tisdag och barnen blev väldigt glada åt detta. Just nu känner jag för att sitta i timmar på en uteservering tillsammans med min sambo när de är där och har roligt men vi får se. Andra hade kanske valt att ställa in övernattningen som både barnen och morföräldrarna ser fram emot eller övernattat tillsammans med barnen. Vi är inte dom.
Ja, men inte utanför hemmet utan när barnen somnar. Jag har fyra barn, den äldsta är tio och den yngsta fem. Att bara "dö" i soffan några timmar för mig själv fyller mitt behov av egentid. Visst händer det att jag går ut och tar en drink med vänner när barnen somnat, men det är inget jag har behov av.
Jag och min man har heller inga barnvakter så vi lämnar aldrig bort barnen för att göra något ensamma utanför hemmet. Ironiskt nog gör dom flesta i vår bekantskapskrets det, för att "vårda sin kärlek", nån gång i veckan. De paren har problem i sin relation som jag och min man inte har, kanske för att vi inte hinner ha dem. 
Personligen förstår jag inte varför man får barn om man har ett så pass stort behov av egentid utanför hemmet att man lämnar bort dem några gånger i månaden. Eller varför vissa väljer att resa bort utan sina barn. Jag blev förälder för att jag ville umgås med mina barn, resa med dem och åka på utflykter med dem. Så för mig är det en gåta varför man väljer bort barnen.
Lite nyfiken; varför måste barnen ha somnat innan du kan lämna hemmet? Tränar du aldrig, har några hobbys utanför hemmet, jobbar eller träffar kompisar utan barn på andra tider än när barnen sover, eller gör du inget av det alls?
Jo visst. Jag gymmar innan de kliver upp på morgonen, simmar när äldsta har simträning, coachar mellanbarnens fotbollslag. Kompisar träffar jag när de lagt sig eller när någon/några av dem leker med mina vänners barn. Jobbar gör jag väldigt sällan då jag är hemmafru/hemmamamma. Jag tycker om att göra saker med mina barn, att finnas där för dom, därför väljer jag att göra som jag gör. Tids nog vill de inte ha mig med och då går jag egentid så det räcker och blir över.
Visst, jag frågade. Ibland finner jag det intressant om någon utvecklar sitt svar vidare
Okej, här tar mormor och mormor en och en också ibland men ofta båda. Det är sällan för att vi frågar om det (inget fel om så vore dock, de kan säga nej) utan för att de gör upp planer tillsammans med barnen och vi säger "javisst, kul" eller nåt sånt när vi får höra. Inte speciellt dramatiskt även om vi väljer bort båda barnen och inte bara ett det dygnet. Fint att ni trivs med ert upplägg!
Ja, men inte utanför hemmet utan när barnen somnar. Jag har fyra barn, den äldsta är tio och den yngsta fem. Att bara "dö" i soffan några timmar för mig själv fyller mitt behov av egentid. Visst händer det att jag går ut och tar en drink med vänner när barnen somnat, men det är inget jag har behov av.
Jag och min man har heller inga barnvakter så vi lämnar aldrig bort barnen för att göra något ensamma utanför hemmet. Ironiskt nog gör dom flesta i vår bekantskapskrets det, för att "vårda sin kärlek", nån gång i veckan. De paren har problem i sin relation som jag och min man inte har, kanske för att vi inte hinner ha dem.
Personligen förstår jag inte varför man får barn om man har ett så pass stort behov av egentid utanför hemmet att man lämnar bort dem några gånger i månaden. Eller varför vissa väljer att resa bort utan sina barn. Jag blev förälder för att jag ville umgås med mina barn, resa med dem och åka på utflykter med dem. Så för mig är det en gåta varför man väljer bort barnen.
Jo visst. Jag gymmar innan de kliver upp på morgonen, simmar när äldsta har simträning, coachar mellanbarnens fotbollslag. Kompisar träffar jag när de lagt sig eller när någon/några av dem leker med mina vänners barn. Jobbar gör jag väldigt sällan då jag är hemmafru/hemmamamma. Jag tycker om att göra saker med mina barn, att finnas där för dom, därför väljer jag att göra som jag gör. Tids nog vill de inte ha mig med och då går jag egentid så det räcker och blir över.
Ja, men inte utanför hemmet utan när barnen somnar. Jag har fyra barn, den äldsta är tio och den yngsta fem. Att bara "dö" i soffan några timmar för mig själv fyller mitt behov av egentid. Visst händer det att jag går ut och tar en drink med vänner när barnen somnat, men det är inget jag har behov av.
Jag och min man har heller inga barnvakter så vi lämnar aldrig bort barnen för att göra något ensamma utanför hemmet. Ironiskt nog gör dom flesta i vår bekantskapskrets det, för att "vårda sin kärlek", nån gång i veckan. De paren har problem i sin relation som jag och min man inte har, kanske för att vi inte hinner ha dem.
Personligen förstår jag inte varför man får barn om man har ett så pass stort behov av egentid utanför hemmet att man lämnar bort dem några gånger i månaden. Eller varför vissa väljer att resa bort utan sina barn. Jag blev förälder för att jag ville umgås med mina barn, resa med dem och åka på utflykter med dem. Så för mig är det en gåta varför man väljer bort barnen.