Tror du på ett liv efter döden?
Tror du på ett liv efter döden?
Eller är det slut, finitio när man dör?
Rösta och diskutera gärna i tråden
Tror du på ett liv efter döden?
Eller är det slut, finitio när man dör?
Rösta och diskutera gärna i tråden
Nej, innerst inne gör jag inte det. Men jag erkänner att om jag får välja själv skulle jag gärna födas igen och leva fler liv. Man kan ju alltid hoppas.
Ja. tyvärr. Jag tror på att man föds om i en ny kropp, det är en förbannelse och inte en välsignelse.
Jag väljer att tro på någon slags fortsättning, min bror nyss helt plötsligt och jag kan inte tänka mig att aldrig få se honom igen, eller på något sätt känna av hans ande eller annat... Vad som sedan händer får man se när det är dags, men alla får tänka som de vill, jag själv är inte alls religiös, har inte tänkt mycket på döden förrän nu på sistone, och jag väljer att tro att vi enas igen en dag då det är dags, men det är länge kvar, ska först ha ett långt liv med mina barn, passa på att njuta av livet medan ni har chansen och ta alla möjligheter att berätta för nära och kära hur mycket ni tycker om dem, det kan vara för sent imorgon... ð??¥
Blir inte ens kolsvart, blir bara ingenting. Det blir som när man sover och inte drömmer, det blir som medvetslöshet.
Och alla ni som tror på ett liv efter döden, skärp er lite. Släpp sargen, kom in i verkligheten. :)
Varför blir det alltid trätor och osämja på det här jävla stället?
Jag skulle kanske vilja att det fanns ett liv efter detta, men det är bara att inse fakta: Ingen har bevisat vare sig paradiset, helvetet eller reinkarnation till denna grottekvarn.
...och alla som hävdar bevis för att det finns ett liv efter detta kommer dragandes med övertolkningar av de konstigare slagen efter de andra.
Tycker faktiskt att det är lite tragiskt att en så stor andel av mänskligheten säger sig tro på existensen av någon gud eller liv efter detta. Tragiskt och pinsamt...
Jag vill så gärna tro att när man dör så återförenas man med alla dem man älskat och aldrig slutat sakna. För sorg tar aldrig slut, man kommer att sakna den personen varje dag i resten av sitt liv ända tills man dör. Är inte det en otrolig livslång tortyr? Varför är människan skapad på det sättet? Förtjänar vi inte då att få träffa de avlidna? Jag anser ju det, men hur verkligheten ser ut vet jag inte.
Frågan är: Hur uppstår medvetandet?
Ingen kan besvara det. Och som jag sa tidigare, att det uppstår från en biologisk maskin kallad hjärnan, verkar inte det orimligt? Verkar det inte också orimligt att människor kan uppleva tydliga saker trots ickefungerande hjärnbark? (Tänker på så kallade "nära döden upplevelser" vid svåra typer av hjärnhinneinflammationer osv?
Jag tycker det är spännande och skulle önska diskutera med andra som också tycker det, utan översitteri.