• Anonym (frökenfia)

    Är gifta kollegan intresserad?

    Började på nytt jobb för några månader sedan. En av de manliga kollegerna visar ett stort intresse för att prata med mig, väntar gärna in mig för att äta lunch, håller upp dörren och är väldigt rar. Verkar ibland lite nervös och tafatt. Men vet inte om det sån han är, eftersom vi inte känt varandra speciellt länge, eller om det är för att han är smått intresserad av mig och blir nervös när vi pratar.

    Sedan förra helgen har jag inte kunnat sluta tänka på honom, jag känner mig hela tiden nervös och har pirr i magen och det känns plågsamt när vi inte ses. Han är 10 år äldre än mig men vi är båda vuxna. Dock är vi båda gifta och har barn. Jag älskar min familj men äktenskapet har väl varit sådär på sista tiden. Känner mig hemsk mot min man, det här har aldrig hänt mig tidigare och skäms nåt fruktansvärt över dessa känslor så vågar inte prata med någon jag känner om det.

    Vad ska jag ta mig till? Ska jag bara låta det vara eller ta tag i saken och fråga rakt ut?

  • Svar på tråden Är gifta kollegan intresserad?
  • Anonym (Villmenfårinte)
    Anonym (felix) skrev 2019-10-01 23:21:18 följande:

    Skillnaden är nog inte så stor. Ni är båda förälskade i en ouppnålig dröm. Frökenfia dagdrömmer om en gemensam framtid med sin förälskelse. Du är realist nog att förstå att din kärlek aldrig vill bryta upp med sin familj för din skull. Denna realism är det du kallar "ha det bra hemma". Om din fling plötsligt plötslig blev ledig och sa att han väntade på dig vill det nog vara en annan historia.

    Annars är väl största skillnaden att frökenfia  ännu inte etablerat ett känslomässigt förhållande till sin flirt, som du har.


    Har jag någon gång antytt ens att jag skulle vilja leva med kollegan? Nej. Och jag har det bra hemma och det är med min jag vill leva, det har jag inte vacklat på alls. Så nej, vi sitter inte i samma situation jag och frökenfia. Men båda är / har varit attraherade av en kollega, så på så sätt är det lika men resten skiljer sig. Det ändock känslomässiga ihoptrasslet som sker inombords, det känner jag väl igen även om våra känslor inte är exakt samma.
  • frökenfia
    Anonym (Villmenfårinte) skrev 2019-10-01 22:17:06 följande:

    Klart ni kan gå på lunch! Och om det är ovanligt på ert jobb så sänder du ju dessutom medvetet en signal till honom som du ju VILL sända? Strunt i kollegorna, det är en lunch och det är ok. Att utan knappt ha umgåtts på tu man hand förutom några eftm/kvällar vräka ur ALLT du känner, muntligt eller på papper kan nog även slå helt fel. Mitt tips när det gäller allt du känner är att fortsätta skriva ner allt - det gör jag - och bara att få saker ur sig hjälper, spara, gå tillbaka, skriv igen - terapeutiskt. Men han behöver inte höra allt du tänker. Men börja med en lunch - du ger honom då en signal (låter det som på ert jobb) men det ger dig också en chans att snacka lite mer med honom.


    Jag vågar inte om jag ska vara helt ärlig. tänk om någon vän eller bekant skulle se mig tillsammans med kollegan ensamma på lunch. Skulle bli skandal och svårt för mig att låtsas som ingenting. Jag håller mig nog till de här eftermiddagarna på jobbet och hoppas på att de kan ge mer...
  • Anonym (jaha)
    Anonym (felix) skrev 2019-10-01 23:21:18 följande:
    Skillnaden är nog inte så stor. Ni är båda förälskade i en ouppnålig dröm. Frökenfia dagdrömmer om en gemensam framtid med sin förälskelse. Du är realist nog att förstå att din kärlek aldrig vill bryta upp med sin familj för din skull. Denna realism är det du kallar "ha det bra hemma". Om din fling plötsligt plötslig blev ledig och sa att han väntade på dig vill det nog vara en annan historia.

    Annars är väl största skillnaden att frökenfia  ännu inte etablerat ett känslomässigt förhållande till sin flirt, som du har.
    Japp, och båda har gemensamt att de slösar bort tid och energi på att fantisera över någon annan och saknar förmåga att vara fullt ärliga med sin respektive om hur de känner.
  • Lione81

    Du hade ett par dagar den här veckan du var helt själv hemma, och planerade att ta bjuda hem honom till dig efter ni har haft eran ensamma stund på jobbet.

    Har du gjort det eller blir det idag el i morgon?

    Ta steget ut och fråga honom nu när du sitter med honom efter jobbet. Hade han inte tyckte om dig så hade han ALDRIG stannat kvar efter jobbet.

    Du är vuxen, någon gång bör du bryta isen....

    Vad kan gå fel. Du får reda på att han är lika kåt som dig och ni börjar ha galet mycket sex. Tyvärr, jag känner inte likadant utan vill behålla vår vänskap. Och inte förstöra din kärlek till din man.

  • frökenfia
    Lione81 skrev 2019-10-03 07:01:22 följande:

    Du hade ett par dagar den här veckan du var helt själv hemma, och planerade att ta bjuda hem honom till dig efter ni har haft eran ensamma stund på jobbet.

    Har du gjort det eller blir det idag el i morgon?

    Ta steget ut och fråga honom nu när du sitter med honom efter jobbet. Hade han inte tyckte om dig så hade han ALDRIG stannat kvar efter jobbet.

    Du är vuxen, någon gång bör du bryta isen....

    Vad kan gå fel. Du får reda på att han är lika kåt som dig och ni börjar ha galet mycket sex. Tyvärr, jag känner inte likadant utan vill behålla vår vänskap. Och inte förstöra din kärlek till din man.


    Önskar jag hade tagit modet till mig att fråga. Men nu är de ensamma dagarna förbi och mannen är hemma igen. Jag har tänkt och tänkt och slutar inte tänka på hur jag ska formulera mig när jag väl ska berätta för honom hur jag känner. Imorgon kanske vi blir ensamma på jobbet och kanske att jag vågar ta steget att berätta. Men hur börjar man ens en sån mening. Hjälp mig gärna... En orosfaktor är dock att mannen börjat ana ngt eftersom jag är så kall mot honom och vår relation förändrats drastiskt om man jämför med i somras då allt var bra. Han brukar vänta utanför ibland för att ?överraska? mig när jag slutat. Han har aldrig varit inne på kontoret men om jag skulle komma ut från byggnaden rodnandes o samtidigt som kollegan skulle han ju fatta direkt. Och just fredag kan nog bli en sån dag. Men om jag inte säger ngt på fredag kommer helgen kännas som en evighet o på måndag börjar velandet igen om att berätta eller inte... det är jätte jobbigt att vara jag just nu. Önskar att jag bara kunde säga som det är och få det ur världen nångång.
  • Anonym (VS)
    frökenfia skrev 2019-10-03 09:29:12 följande:
    Önskar jag hade tagit modet till mig att fråga. Men nu är de ensamma dagarna förbi och mannen är hemma igen. Jag har tänkt och tänkt och slutar inte tänka på hur jag ska formulera mig när jag väl ska berätta för honom hur jag känner. Imorgon kanske vi blir ensamma på jobbet och kanske att jag vågar ta steget att berätta. Men hur börjar man ens en sån mening. Hjälp mig gärna... En orosfaktor är dock att mannen börjat ana ngt eftersom jag är så kall mot honom och vår relation förändrats drastiskt om man jämför med i somras då allt var bra. Han brukar vänta utanför ibland för att ?överraska? mig när jag slutat. Han har aldrig varit inne på kontoret men om jag skulle komma ut från byggnaden rodnandes o samtidigt som kollegan skulle han ju fatta direkt. Och just fredag kan nog bli en sån dag. Men om jag inte säger ngt på fredag kommer helgen kännas som en evighet o på måndag börjar velandet igen om att berätta eller inte... det är jätte jobbigt att vara jag just nu. Önskar att jag bara kunde säga som det är och få det ur världen nångång.

    Men snälla frökenfia, uppenbarligen verkar ditt äktenskap inte fungera, så gör då slag i saken, MEN ta det i rätt ordning.


    1: Säg till din man att du vill separera (och därefter skilja dig)
    2: När separationen är ett faktum, och du är så att säga officiellt singel igen, prata med kollegan om hur du känner och att du anar/hoppas att han känner nåt liknande. 

    Verkar ju inte som varken du eller din man mår bra av den situation du försatt er alla i just nu, och det är BARA DU, som kan lösa upp detta dödläge. 

  • Lione81
    frökenfia skrev 2019-10-03 09:29:12 följande:

    Önskar jag hade tagit modet till mig att fråga. Men nu är de ensamma dagarna förbi och mannen är hemma igen. Jag har tänkt och tänkt och slutar inte tänka på hur jag ska formulera mig när jag väl ska berätta för honom hur jag känner. Imorgon kanske vi blir ensamma på jobbet och kanske att jag vågar ta steget att berätta. Men hur börjar man ens en sån mening. Hjälp mig gärna... En orosfaktor är dock att mannen börjat ana ngt eftersom jag är så kall mot honom och vår relation förändrats drastiskt om man jämför med i somras då allt var bra. Han brukar vänta utanför ibland för att ?överraska? mig när jag slutat. Han har aldrig varit inne på kontoret men om jag skulle komma ut från byggnaden rodnandes o samtidigt som kollegan skulle han ju fatta direkt. Och just fredag kan nog bli en sån dag. Men om jag inte säger ngt på fredag kommer helgen kännas som en evighet o på måndag börjar velandet igen om att berätta eller inte... det är jätte jobbigt att vara jag just nu. Önskar att jag bara kunde säga som det är och få det ur världen nångång.


    Det finns inget sätt att börja. Du känner i magen bara. Säg att det är något du har velat berätta under en längre tid. Där är isen bruten och han kommer lyssna på varje ord. När du har sagt första ordet så kommer stenblocket lossna.

    Berätta att du har haft känslor för honom och att du förälskad i honom. För det är det ju. Du får mig att må bra och göra mig glad. Sedan inväntar du på hans reaktion och vad han har och säga.

    Du låter som en tonåring nu i 18-års åldern.

    Antingen tar du saken i egna händer du är vuxen.

    Eller så fortsätter du ditt daltande fram och tillbaka. Vilket kan leda till att mynnar ut till ingenting. Han kanske väljer att ge sin familj en ny chans, om dom har det dåligt.

    Då ramlar ditt korthus.

    Varför ss jag ingeting!!!

    Kom igen och visa att du är en kvinna.
  • frökenfia
    Anonym (VS) skrev 2019-10-03 10:23:21 följande:

    Men snälla frökenfia, uppenbarligen verkar ditt äktenskap inte fungera, så gör då slag i saken, MEN ta det i rätt ordning.

    1: Säg till din man att du vill separera (och därefter skilja dig)

    2: När separationen är ett faktum, och du är så att säga officiellt singel igen, prata med kollegan om hur du känner och att du anar/hoppas att han känner nåt liknande. 

    Verkar ju inte som varken du eller din man mår bra av den situation du försatt er alla i just nu, och det är BARA DU, som kan lösa upp detta dödläge. 


    Jag förstår vad du menar med att göra saker i rätt ordning och håller med om det. MEN om vi ska backa bandet lite så är det knappast jag som försatt oss i den här situationen. Hade min man tagit sitt ansvar hade jag inte hamnat på den här arbetsplatsen överhuvudtaget och då hade kollegan inte existerat i min värld.

    Trots att skilsmässa är något jag verkligen vill och tidigare tagit upp med mannen är han inte överens och vägrar skriva på papperna. Därför kan jag nästan känna mig lite tvungen att avsluta det fult eftersom han inte vill låta mig gå. Jag vet att det låter hemskt. Men om min man vägrar separera, vad ska jag göra då? Ska jag slänga ut honom bara? Orkar inte höra honom gråta och skrika som sist när jag sa att jag ville separera, då grät han nätterna långa och gick på sina knän för mig. Det måste såklart vara fruktansvärt för honom men jag kan inte heller stanna för att jag tycker synd om honom.
  • frökenfia
    Lione81 skrev 2019-10-03 10:35:24 följande:

    Det finns inget sätt att börja. Du känner i magen bara. Säg att det är något du har velat berätta under en längre tid. Där är isen bruten och han kommer lyssna på varje ord. När du har sagt första ordet så kommer stenblocket lossna.

    Berätta att du har haft känslor för honom och att du förälskad i honom. För det är det ju. Du får mig att må bra och göra mig glad. Sedan inväntar du på hans reaktion och vad han har och säga.

    Du låter som en tonåring nu i 18-års åldern.

    Antingen tar du saken i egna händer du är vuxen.

    Eller så fortsätter du ditt daltande fram och tillbaka. Vilket kan leda till att mynnar ut till ingenting. Han kanske väljer att ge sin familj en ny chans, om dom har det dåligt.

    Då ramlar ditt korthus.

    Varför ss jag ingeting!!!

    Kom igen och visa att du är en kvinna.


    Sant. Som sagt försöker jag verkligen samla modet. De eftermiddagar vi är ensamma tänker jag att jag ska säga ngt. Får se om jag vågar imorgon. Annars vid nästa AW eller konferens kanske...
  • Anonym (Fantasi över ett ensamt liv)

    Känslan jag får av dig ts är att du bara skriver en novell över ett liv som inte finns på riktigt.

Svar på tråden Är gifta kollegan intresserad?